Those impressions
Varje gång, precis varje gång jag är i älvsbyn trabbas jag av kreativitetstorka, skrivkramp & lite alla möjliga begränsningsfaktorer. Ett hyfsat problem eftersom hey, jag bor faktiskt där... Och jag vet inte varför, kanske är det för att jag får ha alla mina kreativitetstoppar på full fräs hela dagen för att jag går media och har använding för det, eller så är älvsbyn med alla söta (?) bybor väldigt begränsande. Jag vet faktiskt inte. och jag känner kanske att jag borde lämna den här bloggen ifred tills jag har något spec on my mind att berätta om eller några memory notes att ta av. Jag tänker överhuvudtaget inte speciellt mycket när jag är där/här, beror lite på. Måste jag ha min syster & anna, linda, mamma, pappa runt mig för att fungera som jag ska? är det verkligen så illa?
det finns möjligen lite sanning i det, för vi är rätt olika jag, cissi & sofie. eller rätt & rätt, om cissi bygger hus & sofie gräver sten så plockar jag blommor. Det är den nivån på oss. ni har lite för mjuka bollplank flickor. jag behöver solid hard. vi pratar för mycket alla tre, men det är ofta samma ämnen, vi byter fort och jag tror ingen av oss egentligen har varken tid eller ork att lyssna ibland.
Och syster/anna/linda hjälper mig mer än ni tror.
Jag hinner liksom aldrig utveckla några större tankar med er två (förutom diverse terapisamtal med CC som inte ska glömmas bort men som inte alls passar sig att hänga ut här), å det är kanske inte så konstigt eftersom vi gör olika saker & faktiskt inte har känt varann så himla länge iallafall. Simningen är ett annat alternativ, såklart, det tär. Utan att börja överdriva. så, ja, det gör det. tär.
Jag kanske behöver nåt som är djupare & lite mer på flera plan för att fungera hela vägen. lite mer välkänt. lite mer & lite bättre. lite flera tio-år-tillbaka-ni-vet-vad-jag-menar-skratt. Sånna jag inte kan få med er.
jag kommer hem såsmåningom, då kan jag kanske hitta nåt bra, som jag vill dela med mig av. eller så kommer lust & längtan när jag gått in samma gamla skor en gång till i älvsbyn. förhoppningsvis.
och jag vill helst inte trycka på publicera nu. Det här känns inte som det var bra nog. (du vet nog hur det känns HerrH)
och läser jag igenom det så lär det aldrig bli publicerat heller & om nån dag när jag ser det här kommer ångesten ta överhanden & jag ska tänka märta, fan, det är lågt tillochmed för att vara dig)
men jag är kvar. och ni är kvar.
Linda rensar röda vinbär, en bra tid kanske, och anna ligger & ser sömnig ut med en Elle i handen. time to sleep ladies, time to sleep. Anna får soffan, och jag tar madrassen & täcket. En helt okej utgång.
"jag skulle springa efter men trampa snett, iblad gör man fel ibland gör man rätt..."
tack markus, men det är det enda jag har tänkt på idag. fan.
en glad fredags-märta
Herregud vad jag är glad! Jätteglad faktiskt. eller det kan vara nervositet, jag känner inte riktigt skillnad.
Jag tror att det är en Linda-effekt. You know. Nej, men jag får träffa henne. Idag. Hela helgen men mest imorn. hej på gällivare med andra ord. Och jag orkar inte skriva vettigt vettigt vettigt för jag är GLAD, människor, glad. Igår var jag inte glad & det är tveksamt om det känns såhär imorgon. Eller, fan, det här är nog inte glädje, det är förväntan närmare bestämt. Det är inte så lätt att känna igen känslorna alla gånger.
&
snart har vi friskvårdsdag, fancy sådär. Alternativ OS. Nån kallade det för handikapp os & jag är nog beredd att hålla med.
vaknade till I kissed a girl på the voice & tjejen är riktigt riktigt snygg...
Sen blev Blondinbella intervjuad & jag skrattade & gick till skolan. Jättesmart är hon ju inte.
Men det verkar inte mia & ewe bry sig om, för hennes blogg är ju citat ;så himla rolig.
nej, det är hon inte.
Damen som skrattar igen
Trött är jag redan, det tog väl säkert ett halv dygn innan den typiska & väl igenkända tröttheten slog in. Så trött som man bara blir i älvsbyn. Sunkig har jag inte hunnit bli än, men det kommer nog såsmåningom. Mjukisbraller, för stor mössa, & klasströjan, den där man köpte i nian & aldrig använder normalt. Jag har tillochmed fuskat till mig emmas klasströja.
Min fjärrkontroll till dvdn befinner sig lite absurt nog hos kirunaskidåkaren i uppgången bredvid. jag måste hämta hem den. Och det är mycket roligare om ni faktiskt inte vet varför den är där. Annars försvinner lite av den mystiska charmen.
Internet kan vi glömma hemma än så länge. Det är gratisnätet på skolan som får gälla den närmaste framtiden.
So, no more blogg for me på ett tag.Jag har gett upp den lite. Faktiskt. Och skriver lite i den söta anteckningsboken som ligger bredvid sängen. Min säng. Det slog mig igår, att den känns lite tom. Smal som fasen, ja, men tom. Det är så öppet runtomkring. Lite som att ligga mitt på golvet i en alldeles för stor gymnastiksal. Kallt, dragigt men utan det gröna golvet med alla sträcken. Inte för att mitt golv är så fräscht det heller. Men det luktar iallafall inte svett.
När jag gick från skolan igår till markus krunegårds vampyrlåt så kändes det som vår igen. Vår en gång till. För många gånger har jag promenerat vägen upp förbi huset där jag ställde min snodda cykel, över fyrvägskorsningen & prästbogatan hem till just den där låten. Sjungit orden där du stod på den trasiga mattan bredvid okända skor vad som känns som hundratals gånger, i början sjöng jag fel men jag försökte iallafall gå i rätt takt. Glad blir man, Markus knows things. Men jag känner att hösten behöver ett nytt soundtrack. För jag kan inte promenera omkring med vårkänslor & glädje i kroppen när hösten redan är här. Minnas kan jag göra en annan gång. Jag måste vandra samma väg bland björkarna så många gånger till, och jag tror jag ska passera prästbogatan nynnandes gör nånting vackert nästa gång. Det borde bli min höst.
I just know
A thought
"Det är lätt att stena svinen"
NEJ jag har inte packat klart. jag velar runt & försöker hitta på annat.
Jamie T - Salvador (gud som jag hatade den här låten, och nu, ja nu är den nästan bra)
du får sova med mig om du vill
Han är jättemysig, Fredrik. Fjortisar gillade Darin, sen sket dom i honom. jag kommer aldrig att skita i dig Fredrik! aldrig...
läs allihopa, läs!han borde sitta i mitt kök tillsammans med den lilla pojken med den stora gitarren & han som var så lik winnerbäck på visfestivalen. en fin grupp.
småjävlighet (i brygga!)
och pappa är den enda pappan i hela världen som kan säga tre ord & sen få mig att storböla. Jävla skit. jag som inte skulle.
och det bankar så überförbaskat mycket i skallen att jag på rent jävelskap med mig själv ska spela min musik på absurda ljudnivåer & dansa till jag kräks.
a plan someone?
Det som inte är trasigt,än, men ganska klyschigt.
Grejen är bara att blandade känslor är en förjävla grov underdrift. jag är praktiskt taget manodepressiv. glad här. ledsen där. arg här. lyrisk där.
jag packar gör jag. och har du packat för ett år nån gång så vet du hur roligt det inte är. Fast allt ska ju ner, så svårt är det inte. men mina leggings försvinner, hälften av mina kläder är i tvätten & vi har ett fruktansvärt varmt varmt varmt hus. hello, I'm dying here.
Och jag vet inte riktigt vad jag är på väg till. Eller ifrån heller för den delen. jag vill bli stor göra vad jag vill, resa och hundratals andra välanvända tankar. men nu är jag i älvsbyn, eller inte NU. Men påväg. Till tre år till. Tryggt, javisst, men inte särskilt spännande. Förhoppningsvis får jag ha det som är spännande kvar och väntande på mig. eller bara till nästa sommar & vår (säger höstbarnet). Till love and Peace med vänner, till NM & artonårsdagar.
Det är inte det att jag inte trivs i Älvsbyn. det gör jag, och det gör jag inte i kiruna. men att spendera tid med anna & linda varje dag är en lyx som inte finns resten av året. Jag har aldrig ångrat nånting jag gjort (möjligtvis saker jag skrivit eller fyllor som slutat dåligt), men inte flytten eller simningen eller vad fan som helst. fast jag är en ganska regretable person. Det vet jag om. Så det är inte det. blandade känslor.
jag är så superfrustrerad att jag har tårar i ögonen. Älvsbyn är bättre.jag vet. men jag vet också. Vet hur kroppen kändes nångång i maj,juni, noja över skolarbeten jag inte var fullt nöjd med, hur utbränd jag var & hur mycket jag ville men inte orkade. jag vet hur skallen kändes efter veckor av plågsam migrän orsakad av det jag kanske älskar mest i hela världen. jag har det där i bakhuvudet. Så bland alla skratten jag fick förra året så ligger smärtan och väntar. Väntar på mig. jag är kanske rädd. att det är det det handlar om. Rädd. blandade känslor.
Eller så att min resa-ifrån-saker-ångest har gjort sig påmind. För det tycker jag inte om, åka ifrån. lämna. det behöver nödvändigtvis inte vara så att jag kommer sakna det jag lämnar bakom mig, jag kommer gråta iallafall. mina ögon kommer lämnas blanka av människor och platser. Inte människor & platser jag älskar, det också, men mest bara platser & människor. bara. Alltid, så längtar jag ändå bort. Det blir bra till slut. Men bra kan också göra så himla ont.
Jag kommer glömma massa saker hemma. När jag byter hem. Men tankar & känslor är svåra att åka ifrån, de ryms inte i ryggsäckar från dakine eller röda secondhand väskor. Men dom ryms i mig. och jag kan inte hantera dom. det blir mycket & fel. Som en treåring på slalomskidor, fort, fel & farligt. Och jag vill inte krossas under min egen kroppsvikt i väntan på nåt bättre. jag vill andas på mitt eget lilla sätt, låta mitt hjärta slå hopplöst fult & vara nöjd & glad med det. nu är jag varken nöjd eller glad, men jag kanske kan bli. Om jag nu lyckas packa alla mina grejer utan att glömma hälften.
dessutom packade jag upp nyss. i måndags satt jag här och skrev & var ganska nöjd & packade upp. Tisdags kanske. Och nu, sitter jag här igen, försöker packa ner sakerna jag packade upp för fyra dagar sen & sen. jag vete fan. när jag känner mig så ihålig & innehållslös. Att jag kanske inte räcker till, att älvsbyn kanske inte får tillbaka samma märta som så glatt åkte därifrån för en till sommar. Att jag, lets face it, kanske inte orkar ett till år i samma makalösa tempo. Att jag gräver min egen grop. Nej, jag kommer åka tillbaka till kraven, inte bara mina egna men mestadels. Och försöka vara glad & leende. Trivas. utan blandade jävla känslor. utan min manodepressivitet. utan saknad & tårfyllda ögon. Med målet att det här ska bli nåt bra. Eller det här ska bli nåt bättre. Fast jag vet inte om jag orkar med bättre. Det är möjligt att det kommer kännas lite för mycket, krävas lite mer än jag kan och orkar ge. men det får vi se. och nu ska jag göra ett helt ärligt försök att packa klart. Utan känslor som inte hör hemma här & utan skrik, vredesutbrott & gömda tårar längst in i garderoben.
Ani DiFranco - You had time
Lasse Lindh - Säg något snällt (kanske inte ultimata låtvalet, men jag skiter i vilket just nu)
Jens, Lasse, en annan Lasse, Kate & wtf?
http://www.lasselindh.se/?p=84
så supertillgänglig, som en musik Alex Schulman. Ibland lite mainstream & så himla indie ibland. inte som Winnerbäck. som gömmer sig oftast. fast suget efter winnerbäck är ju större bara därför.
OCH jag är vansinnigt beroende av Katy Perrys "I Kissed A Girl". en städa hela rummet- och packa upp grejer samtidigt som man dammsuger, dansar & sjunger för fulla muggar-låt. Så nu vet ni vad jag gör den närmaste framtiden.... katy katy katy.
jag vill ha min säng i en nedförsbacke
Som nu. Jag borde sovit för länge, längesen. Men så fastnade jag och tramsade omkring lite för länge.
Märta, gå och lägg dig.
Det går så fort att hitta sina fotspår
Ni säger att jag är oordnad & tilltrasslad, och jag trivs ju med mig själv så jag måste nog gilla kaos då. Annars har jag alltid tyckt att jag är en ordningssam person, vilket självklart är en rejäl förnekning av sanningen, även fast jag gått runt & trott på det.
jag har inte sådär full koll på mina saker hela tiden kan jag hålla med om. Men har man alla grejer utspridda över golvet vet man iallafall var dom ligger, med lite omnejd. Och jag skulle nog vilja påstå att jag är renligare än min syster, hon har en förmåga att sprida ut sina kläder i rummet snabbare än vinden men innerst inne vet jag att hon håller sig på rummet och hon städar inte så ofta. jag städar ofta, i jämförelse. MEN, jag sprider ut mina tillhörigheter överallt. inte bara på mitt golv. därför är älvsbyn bra för mig. jag har bara ett golv tillgängligt för utspridning. tack och lov,
fast nu halkade jag in på ett jävla sidospår. För egentligen tänkte jag bara skriva ett par rader om hur trevligt det är att sitta fast själv i den lindriga förrvirringen som uppstår när man packar upp sin väska efter resan. sjalar, smutstvätt & hårprodukter i en ytterst tilltalande röra på mitt golv. Det ska försvinna såklart, packas in i garderober & ställas på hyllor. Och det är det som gör det så trevligt, att jag vet att min röra bara är tillfällig. jag måste njuta av den på en gång. Trivas in i mitt rum. Och sen njuta en till gång när det är så rent,snyggt & inplockat. som ett par välanvända skor som man tvättat i maskinen. med precis alla fördelar som det innebär.
Jens Lekman - Jag tyckte hon sa lönnlöv
(han är härligt konstig den här mannen)
Hej gran (eller är det kanske tall?) vi nöjer oss med barr
Jag är hemma nu. Hemma från ett regnigt grått men mycket hejdåomkramande Småland. och jag är så fruktansvärt trött på ordet hemma att jag inte vet var jag ska göra av mig. möjligtvis har jag skrivit det ett par gånger för mycket och jag känner att jag går på repetition, men vad fan ska jag skriva istället då? Va? vad fan ska jag skriva.
Susanna Kallur faller här nånstans bort från OS-drömmen,
Gud vet att jag inte är en morgonmänniska, men jag tror inte det finns nån känsla i hela världen som kan mäta sig mot vad jag känner sent på natten tidigt på morgon när omgivningar jag tycker så mycket om försvinner bakom mig in i det som redan har passerat. För asfalten ser annorlunda ut vid halvfem. när det tryckande augustimörkret börjar släppa taget och man faktiskt kan urskilja hästarna i hagen men inte kaninerna bland träden. När Tomas Andersson Wij gör sitt bästa för att förstärka den känslan & Markus Krunegård sjunger
"Det är fortfarande varmt i luften fast det är mörkt.
Sommaren tog slut idag
Det doftar o känns exakt som när det var vi o jag får tänka på att låta bli
Men det känns. Du vet det känns
Du o Norrköping gör er bättre i backspegeln
Även fast du var min vän o det var mitt hem
Men det gör inget längre. Det gör inget nu"
då gör det fanimej ont. Det gör riktigt jävla ont att lämna småländsk sensommar för norrländsk höst. Det smärtar att se fotbollsplanen i Gunnebo öde & död, se trafikskolan i Söderköping som alltid ger mig ilningar av småstadsångest försvinna i periferin & minnet av att jag & storasyster aldrig badade tillsammans nere i sjön den här sommaren gör sig ohyggligt påmint. Vi åker förbi ett sovande Sverige, ett land i dvala, ängar, åkrar & fält jag aldrig tänkt på någon längre stund är plötsligt fruktansvärt vackra & märkligt sentimentala i nåt som mest är skuggor efter regn.
och jag kan inte sova. En enda timme har jag sovit i min säng, sista natten i stugan. I den säng som jag sovit i var eviga sommar sen jag föddes. Och ändå, så sitter jag där i bilen med huvudet lutat mot resväskan vid min sida & kan inte sluta tänka & inte somna. Till sist somnar jag iallafall. Nånstans efter Norrköping och små samhällen längs med vägen, nästan inne i stockholm. Då sover jag. Till slut. Då har jag sett det jag har att minnas, det som jag alltid har sett. Jag kan inte relatera nånting till stockholm. inte relatera stockholm till nånting. Det har ingen särskild plats i mitt hjärta, får det inte att slå en extra gång. Där kunde jag slappna av, då kunde jag släppa allt vad sentimentalitet heter & sluta ögonlocken & konstatera ja märta, sommaren är över nu. Väldigt över. Du har gjort dina val och nu är det dags att åka hem på riktigt & börja om. Vänta på nästa sommar & blicka lite framåt.
det har väl gått sådär.Men nu när jag sitter hemma i mitt rum på andra våningen, i vårt lilla röda radhus, mitt i jävla ingenting så känns det ganska bra. Jag saknar inte väggarna & känslorna på Järövägen 23. Inte de gröna ekarna än så länge utan gula blad. Inte grusvägen fram till det lilla vita tegelhuset. Inte den nytjärade bryggan vid sjön. Inte det grumliga vattnet och den öppna spisen.
Iallafall inte så det gör ont.
Men det kanske beror på att Tomas & Markus har slutat sjunga nu.
Frustration
min högra häl kliar. Det kliar så förbannat mycket att jag måste skriva här att det kliar. I mitt nyläkta skavsår. Sen när har ny hud börjat klia liksom, men det är klart. Kanske är det bara min fot som måste vänja sig vid att faktiskt ha hud på hälen, något den inte haft på fem dar eller så. ändå sen den där ödes promenaden till en speedway match som tillslut regninställdes. Jävla tjafs. banan var ju perfekt!
vänstra hälen är fortfarande ganska köttig. springa var bara att glömma bort. men den kliar iallafall inte...
och när vi åker inatt, halvfyra runtikring närmare bestämt, så blir det flipflops. för hälarnas skull. Vackert!
Samma nätter väntar alla
Emma har lackat mina naglar. så det är klara mörkröda naglar som slår emot svarta tangenter när jag skriver det här. För ja, jag har naglar nu (ta i trä). jag har iallafall åstakommit det under sommarn. slutat bita...
Och när jag sitter här nu, med bara ett par timmar kvar i söder så är det så lätt att minnas det man aldrig åstakom under sommaren. Tagit den där obligatoriska eftermiddagspromenaden ut på Järö, kastat frisbeen på fotbollsplanen, haft kräftskiva, solat lite mer & lite längre, läst den där boken & provat hängmattan, hoppat på studsmattan bara en sista gång. alldeles för lätt.
Kanske hyser man alltför stora förhoppningar. sommar med stort S egentligen. så många löften som ska infrias & saker som ska göras. allting under två stackars månader som bygger förväntan på ett helt nytt sätt.. Det är lite som med nyårslöften, man tror man menar det bara för att man sagt det högt. Det är en ny början i mitten av året. En ny chans, ett nytt försök på de där gamla löftena. klassiker som Träna mer, äta mindre, njuta mer, stressa mindre, promenera mer, såsa framför teven mindre blir självklara. Se nya ställen gå nya vägar hem klippa gräset på ett annat sätt.
Och nu är det alltså min tur. Att sitta här & tycka att jag har gjort allt jag kunnat för att just min sommar skulle bli världens bästa. Försöka förtränga känslan av en smygande sensommarångest på god väg att bli höstnoja och tanken varför blev det inte mer? varför blev det inte bättre?.
Och jo, jag satt här ett tag, kanske ett par minuter & kände att jag missat min egen sommar, men så glömde jag vad jag tänkt att jag skulle göra. Så länge alla är tysta & inte säger högt vad vi inte gjort går det bra. Då överlever jag.
Men sanningen är att jag nog har haft en av de bästa sommrarna nånsin. fått lite frihet & varit inlåst på samma gång. En härlig mix. Bitvis, kanske inte så roligt. Men med höjdpunkter som är bra mycket högre än vad Sommar 2007 erbjöd. Då var Anna min högstapunkt & föremål för min längtan. I år har jag kanske inte längtat så mycket som förra året, men det är bara för att det har varit tätare mellan höjderna. Å andra sidan har gapen mellan mina höjder vart djupa nog för att inhysa okända mörkersökande havsdjur.
jag tänker inte namedroppa mig igenom min sommar, det händer inte. förhoppningsvis har jag full koll på hur jag tillbringat mina sju (?) veckor i småland. oron för att jag skulle sakna nånting vid min namedropping håller mig ifrån det.
Robyn - Cobrastyle
och jag har nog aldrig mått så dåligt och haft så roligt på samma gång
ja, rubriken kanske lämnar mer att önska. men finns det bara en enda lång mening i huvudet så är det det som gäller. hade emma fått som hon förmodligen ville hade det antagligen stått The story of Prins Charming & Mrs Mjao. Men det får stå för henne. (för jag är inte en mrs & Herr H, ja, du är helt enkelt inte varken min prins eller en prins...) och om det är nån stackare som sitter helt nollad och fattar ingenting av det här så är det början på en halmstad sammanfattning. MIN halmstadsammanfattning.
Jag hatar att resa själv. Det blir paranoia, fel tåg, frågor, rätt buss, titta åtta gånger på biljetten & handskakningar i ett. Resa ensam är helt enkelt inte min påse potatis. Men jag började iallafall på rätt buss vilket är en grandios fördel. Det underlättar. bussbyte i oskarshamn och jag kunde inte riktigt komma överens med den staden. var oskarshamn fint? Var det fult? Eller var det bara en jävligt strange mix av en hyfsad park & en ohyggligt ful busstation & rött & gult tegel? Jag kunde inte bestämma mig. Mannen bakom mig i kön hade uppenbart bestämt sig, fast fel kanske. "Ah, egentligen så skulle jag ju till Estland, men nu blev det Tommelilla istället. Men det kan inte bli bra jämt" Här står det alltså, bakom mig, en man som helt allvarligt var på väg till estland men så sket det sig. Och jag skrattar lite tyst & undrar vad som hände mellan estland & tomelilla? och gud vet hur man stavar till tomelilla...
tre timmar senare så tror jag att jag hamnat på fel tåg. För det är fem minuter kvar till Älmhult & inte ett industriområde i sikte. tänker lite panikartat att hur fan ska jag förklara för mamma att jag hamnade i Tvärköping istället för Älmhult. Men, sen så visar det sig att Älmhult ligger mer öde än alla norrländska vidder och att jag visst satt på rätt tåg. (ett mycket modernt tåg dessutom.) Jag hamnade iallafall till sist i halmstad. Och vägen dit var ganska rak.
sen så blir det mest ett kaos av väldigt hungrig, kramp i magen, en Lasse i hällregn, med komp av blixtar & åska och vrida ur den ljusgråa koftan som blivit mörkt grå. Fryser, duschar jäkligt varmt och mysig vansbro tisha.
blackout.
fredag morgon, vaknar illamående (eller var det rätt morgon?). vaknar jäääävligt illamående.Som en bakfylla fast utan fylla före. hejsan voltaren & sen staden. (är det rätt dag?). Och där kammade nog både E, H & H hem vuxenpoäng. De två första genom att hushållsshoppa på Åhléns och den tredje genom att faktiskt vara väldigt snygg i väldigt tveksam röd tant-yllemössa.
annars väldigt mycket p3 & citat som " jag tycker det är fint när man heter nånting, och sen så heter man det" (flicka på radion,) eller "traditionsenlig tradition" (pojke, inte på radion men bredvid mig). utomlandskänsla, dörren öppen
Lördagen var strange all over. Melodikrysset med engagerade mammor by phone, promenera långt, handla på ica, lösa alldeles för svåra korsord på helt fel sätt, yatzy med en tärning för mycket (inte mitt fel) och faktiskt laga middag för första gången. Och här nånstans ville jag åka in till Halmstad och titta på fulla ungdomar utanför hemköp, det hände inte, och kanske var det bra. kolsvart kaffe. istället. fast ordet kolsvart räcker inte för att beskriva kaffet jag så egenhändigt brygde med mina bara händer & en kaffebryggare. det var, lite beskt! men fullt drickbart.
inte längre kvavt, mer kallt,ont ont ont, nåt märkligt telepatiskt, nån som var för nära, min sjal på dig, mcdonalds, promenad över broarna i regnet, nån som fick lida mer än mig, winnerbäck eller vädret, skratta smått hysteriskt, korsord korsord korsord, te, frågor, dåliga svar från en som försökte och sova fyra timmar. om ens det.
och i Nässjö (jag blandar alltid ihop nässjö med hässleholm) blev jag förfrågad om tjugo kronor till en tantalkis. jag ljög & sa att jag bara hade kort... samhällstjänst?
Säkert! & Markus Krunegård - det kommer bara leda till nåt ont
kyss mig inte, det kommer bara leda till nåt ont
Jag har lite issues med närhet. det vet jag. alltför väl Det skrämmer mig lite. Det är därför jag blundar när nån tittat på mig lite för länge, därför jag vänder bort huvudet när nån står lite för långt inne på min planhalva, därför jag knuffar & går därifrån. Jag vill inte tappa kontrollen, jag vill ha mitt fokus kvar där det alltid har varit, en bit bort.Jag vill kunna gör vad jag vill, och det funkar inte så om man är mer än själv. När jag pratar, har jag kontroll, även om det kanske inte verkar så... När jag frågar, så bestämmer jag vad jag vill veta. jag väljer ut det jag vill höra på eller lyssna till. Anpassar det lite efter mina önskemål kanske. Jag vet inte.
Prata är lätt, det är lite som att lyssna på radio, väldigt objektivt. Bara att stänga av och gå därifrån. glömma.
närhet, fysisk närhet, är svårare att gå ifrån. lite svårare att glömma. Det äter upp mig lite inifrån. jag har tappat kontrollen och fokus är suddigt. vill jag nåt annat nu? Det är som att ta med sig klänningen hem från affären. Det blir väldigt påtagligt vad man har gjort. Använder man sen dessutom klänningen! katastrof. Både prata & ta på. Hur personligt utlämnande är inte det. Risken finns ju faktiskt att nån påpekar hur fult klänningen sitter på mig och sen klipper sönder den & raserar mina cinderelladrömmar. Och jag är fruktansvärt rädd för att jag ska spilla & få fläckar på klänningen, därför lämnar jag den oftast bara i butiken... så man slipper tänka på det. Eller tänka på det på fel sätt. Det är också väldigt lätt. man måste tänka på rätt sätt om vissa saker.
Det heter ju att har man sagt A måste man säga B. Och jag säger både A,B, C & D. men sen går jag om jag kan. Det är det vänner gör, inte går. Men pratar. En slags oemotionell närhet men med förståelse för varandra. vill jag ha en kram tar jag en kram. för att jag behöver det för mitt högst personliga välbefinnande inte för att jag vill krama personen i fråga för att jag råkar tycka om henne eller honom.
Jag vill gärna tro att jag är okomplicerad & enkel. Och kanske är det så lätt, kanske. Eller så är jag bara enkel från flera håll & måste hela tiden välja riktning.
Är vi telepatiska H, eller bara telepatetiska? vi tänker olika, men vi tänker likadant om samma saker. Och jag lämnar det där så får du tolka bäst du vill.
Lars Winnerbäck - Sen du var här
Markus Krunegård - Den som dör får se
Kent - Columbus
Ulf Lundell - jag vill ha dig (jag vet! otippat val, men jag vill också kunna känna som Uffe gör i den här låten)
och tack Halmstad för att jag fick se den regniga, åskiga sidan av västkusten. jag trivs nästan här i västervik nu. att det har gått såå långt...
OCH för att vara lite os såhär nu när det gått käpprätt för dom svenska simmarna så måste jag säga att om jag hade fått byta kropp med någon hade jag bytt med Anna Lindberg. Så snygg hon är!
Hello Saferide - Loneliness is much better when you're not alone
märta goes gynning/schulman
kortare....
mycket kortare.
en orgie i egoism. men jag har klippt mig, så då får man göra såhär!
och hade min frisör fått bestämma hade ytterligare 5 cm fallit ner på golvet. men där tog mitt mod slut.
och lollo kommer hata mig!
Lycka Är
Det låter som happinesses.Gör det inte? happinesses.
Lycka i plural. Lyckor! Happinesses.
Det blir bakvänt. Nåt så innerligt bakvänt. för lycka finns ju inte i flertal.
Olycka. det finns i flertal. olyckor.
men lycka. det kan man bara ha en i taget.
inte jag, inte nu längre. jag kan ha flera. happinesses. Eller, jag har iallafall ett användbart ord om det nu skulle dyka upp flera Lyckor på samma gång. Då sitter jag här, och kan beskriva det så bra.
lycka Är. Happiness Is. I feel happinesses. jag känner lyckor.
(hej lögn)
Såsmåningom.
I remember...eller?
Hem kom jag. Trosorna också. Bara för att upptäcka att jag redan ägde ett par...
Men näe, jag tycker det är fint att kunna använda identiska trosor två dagar i rad så det ser ut som jag inte har bytt.
Fast identiska var dom inte. Köpte vita istället för röda, och tur var väl det...
inte så bra på just det där
Anna däremot, herregud vad du packar lite. man ser nästan inte väskan för att den är så liten, jag försöker intala mig att det är för att dina kläder tar mindre plats än mina, men det vet vi ju båda två att det inte är sant. Jag kan inte heller komma på att du har glömt nåt nån gång, inte nån såndär viktig sak heller. Jag glömmer ofta viktiga saker i all min packning. Handdukar till simtävlingar. Tandborsten, glöms för det mesta. eller som den där gången när jag skulle till Gränsen en lång helg och packade men sen glömde hela väskan hemma.. Det var en konstig känsla. pappa, har du sett min väska? Mamma, har du sett min väska? var ÄR min väska?! jaså, jag glömde lägga in den i bilen. ja, ojdå... nästan fyra dygn senare kom jag hem iklädd samma blåa t-shirt som när jag åkte. jeansen var lite mindre fräscha och jag hade fläckar lite här & där. Linda var glad iallafall, hon kom hem till sin mamma som innan hon åkte klagat på att linda glömt halva packningen hemma och det första Linda säger när hon kliver ur bilen är; "Mamma, jag kanske glömde halva min packning hemma, men Märta glömde hela! tack linda. tack så mycket.
Bob Dylan - Like a rolling stone
virren & ronnie!
Hello Saferide - I don't sleep well
pre trettioårskris
jag blandar ihop brysselkål & kåldolmar, så jag ska nog inte bli kock...
jag skär mina grönsaker assymetriskt, stora bitar blandas med små, det är inte meningen det bara blir.
och jag kommer förmodligen få århundradets trettio-års-kris när det blir dags för sånt.
Vi diskuterade det, anna & jag. Vi hade förmodligen slut på vettiga samtalsämnen för längesen när vi halkade in gravt på ett sidospår. För visst känns det som det är roligast att leva mellan 20 & 30?. Det är det jag har väntat på när jag var en mycket liten märta. Att jag ska fylla typ 20, och sen passerar man aldrig trettio sträcket. Det är iallafall så det har känts för mig. Och att man faktiskt inte är 22 för alltid kom lite som en kalldusch. det känns lite som om man dör efter trettio. Ur ett barns synvinkel givetvis. det är så roligt att vara ung. Från det att man går in genom dom där dörrarna i ettan så har man ett inrutat liv, du väljer inte vad du vill, du sätter ut punkter som lärarna tycker och jagar det där högre betyget. Det är dötid. En nioårig dötid. Det fattar man ju inte när man sitter där, första dagen i ettan, med en rosa skolväska bredvid sig och ett fånigt leende på läpparna som berättar preis hur stor man känner sig. Välja är inget alternativ. Då ville jag bli stor. 20 nånting. iallafall mer än man kunde räkna på båda handens fingrar. Av nån anledning har jag alltid velat bli femton. det lät sådär sjukt vuxet och lite avancerat. femton.Liksom, jag hade en barbiedocka som har fått vara femton i en hel livstid. jag tror kanske att den där blonda dockan (just den femtonåriga var brunett men det hör inte hit) har förstört mig. Vill jag kanske vara en barbie, glad & nöjd, med perfekt mejk & en rumpa som fan sitter där den sitter & inte börjar sagga när man passerat trettio.
Jag fyller arton nästa år, och det känns som det bara går utför när jag har fyllt dom där arton åren. Tänk om jag av misstag, slarvar bort ett av mina 20årings år. Då har jag ett år mindre på mig att försöka vara snygg & ha roligt. Det är lite galet, och som Anna så fint sa tar vi nog ut sorgen (?) i förskott. å andra sidan har man inga 20årings år innan man faktiskt fyllt tjugo...
Eller så sitter jag, potentiellt, ensam i en lägenhet, vid trettio års ålder, utan nån som helst antydan till manligt sällskap & tittar ut på ett land av ingenting. Eller som anna så hemskt sa; Men tänk om vi är ARBETSLÖSA, vad gör vi då? det är liksom botten av toppen på allt.
Också insåg jag, när jag promenerade från båten i regnet tittandes på mina fötter att fan, jag växer ju inget mer nu. jag stannar här med mina 163, eller 165cm eller vad jag nu är och blir inte längre. När jag var barn skulle jag växa för evigt. För när man var vuxen var man lång, och det var så man såg att jag var barn. inte för att jag var helt totalt platt och hade runda glasögon, utan för att jag var kort. det var liksom där felet satt.jag får väl försöka se stor ut tänker jag mig.
där har vi ytterligare en grej, såklart. det där med att man ska se vuxen ut. Det är viktigt, gud så viktigt. Grejen är ju bara att vi små sjuttonåriga stackare (iallafall många av oss) går runt & föröker se vuxna ut, för jag tror knappast att några av oss förtappade 90tals barn känner oss vuxna. vi slänger blickar efter jämnåriga classmates och tycker kanske att dom ser så mycket vuxnare ut än du själv. Samtidigt går ju den där klasskompisen och är pissed för att du råkar se sådär coolt vuxen ut.
Jag brukar låtsas att jag kan saker, det kommer man långt på, men let's face fact.jag kan inte ett skit. herregud, vad lite jag kan. Inte kan jag betala mina egna räkningar med egna pengar om ett år, som det så byråkratiskt är tänkt, kanske jag ska betalas andras räkningar med andras pengar. funkar det kanske bättre. jag vet inte ens om jag kan byta dammsugarpåse...
Vi vill gärna gå på universitet också, ingen jävla högskola, det låter sådär läser-en-kyrkkurs-hemma-aktigt. lite som folkhögskola, det ger dåliga vibbar. och så tillbaka till det att jag inte kan nånting (ur ett jäkla brett perspektiv)
Det är inte så många år som man är sådär ungsnygg och det mesta sitter på plats. och tänk, gud förbjude, om man kanske inte har sådär überroligt dom där tio åren man ska vara på topp. vad gör vi då, då är ju loppet kört & ingen gillar ju en fyrtioåring som försöker se ut som tjugofem. Förhoppningarna från det att jag haft min tjugonde födelsedag till det att siffran framför nollan ändras till en trea är så sjuukt stora. kanske ouppnåeliga. det vet jag ju inte än. Det är därför jag måste planera. Så jag kan börja ha roligt direkt när jag passerat tvåa nolla dagen.
man har å andra sidan en sån där barndröm om en gullig hund bra jobb och hela vi ska dö tillsammans-grejen, samtidigt vill jag för aldrig i livet komma dit själv även om det verkar så trevligt. Andra får ta hand om det så är jag 24 för alltid!
och så en grej som fan inte hör hit överhuvudtaget. Patrik Isaksson lyssnar på sin egen musik och sjunger med i sina egna låtar sittandes i en bil som han kör runt med. är det normalt, undrar jag. Den reklamen skrämmer mig. Ska han köra runt länge? har han hört sin best of cd många gånger? har han betalt för cdn? sjunger han med i sin egen musik som han spelar i den egna bilen? Om jag var honom så skulle jag nog anlita en annan reklambyrå nästa gång...
det kunde väl iallafall ha regnat?
man får liksom en anledning att inte göra nånting och man får klaga, för det regnar ju, mitt i sommarn. Man får gråta också, får man. för det syns ju inte, inte i regnet. svära, kan man också. sitta inne hela dan och bara må sådär härligt jävla dåligt. därför gillar jag regn. Lite för många dagar med sol tenderar att göra mig aningen deprimerad. titta, det är sol ute. Vad ska vi hitta på idag? ja, vi solar, för jävla hundrade gången den här veckan. tråkigt att bara ligga järndöd på stranden? inte då. herregud vad jävla roligt det är. och ligga där. bara. ligga. sova lite. igen. sola på mage, sola på rygg. nån jävel sprättar sand, man badar och tokmarineras i fin vit sand. stenstrand är bättre, dom fastnar iallafall inte i pannan på mig... men ni fattar grejen, sol ÄR deprimerande. bättre än inget väder alls, såklart, men ändå. Jag är klar med öland nu, och vi har haft sol. hela tiden. utom igår, men då var vi heller inte på öland. Det har varit ganska tacksamt, men jag är som en iller med nån bokstavssjukdom. Lite pestsmittad sådär och ganska ivrig att göra saker hela tiden.
Och gud vet att vi har gjort grejer, bara inte hela tiden. Nåt jag inte har gjort är mat, jag har ätit fruktansvärt lite, det är ju liksom ingen som blir hungrig när det är sådär snorvarmt ute. Alltid, när jag inte äter, blir jag gnällig. Har jag dessutom lite huvudvärk samtidigt förvandlas jag snabbt till en kvinnlig & ganska brun version av Hades, som dessutom matvägrar. Tvingas man, uppepå hela Hades-matvägrar-grejen sova med samtliga familjemedlemmar inom klapp-avstånd i det som antagligen är århundradets minsta segelbåt är stressen total. Och det är inte det att jag inte haft roligt, mysigt eller förbannat trevligt. det har jag. bara inte hela tiden... när mobilen heldör och mp3n slutar spela min musik, och jag tvingas sitta i servicehus efter servicehus, bredvid toaletter och dryga nollåttor som är SÅÅÅ SEGLING. då brister det för mig. jag blir som Kajsa Bergkvists hälsena när den gick av. som den ruttnande melonen i botten på komposten. som den överkörda mördarsnigeln inmosad i asfalten.
I fredags, nådde jag botten. Herregud, jag hade så himla tråkigt att ord inte är värda att beskriva den tristessen.
men det har varit fina dagar också. Som väger upp (bara inte just den där fredagen...).
24/7 - byxelkrok, öland.
bort från halvfarten och den skymningsdunkla tristessen. Bort från beskurna ekar och söndersuttna fåtöljer.
över sundet till det gamla nya.
ett djupare vatten, en annan del av östersjöns smaragdgröna vågor.
ibland färgade blå av den där världen ovanför.
det som var glömt men fanns där hela tiden.
Dit jag inte önskade nån tjej i hela världen, men där jag ändå fann nåt jag inte visste att jag ville ha.
Där
Bland skarpa stenar på stranden och höga vita master längs med kusten.
Bland människor jag älskar och saker jag vill göra
Små människor leker, men jag är för stor.
Jag växte inte upp här, jag har kommit bort.
men det här är det finaste bort som jag har sett på ett tag
(våra båtgrannar börjar varje mening med "Du Älskling?" och pratar som Vanheden.)
26/7 - bödasand, öland.
Idag var en av dom dagarna när himlen var blåare än dom badlakan vi låg på. När huvudet dunkade hårdare än hjärtat & pigmenten på magen inte riktigt ville.
jag & Emma, sex år på nytt, leker i vågorna och vägrar gå upp trots att Håkan fryser så mycket att familjelyckan riskerar att utplånas. En bra dag.
27/7 - still öland, Byxelkrok, Sandvik
varmt, varmt varmt. marknad (som jag hatar), äter körsbärsglass (inte gott) och köper ett par badshorts för att fira vad som helst. mamma betalar...
sandvik by night. fruktansvärt idylliskt. vi äter korv & makaroner till middag (!) ett ytterst sällsynt matval hos oss. Pappa är lyrisk.
30/7 - ska ge upp öland
Vaknar vid niotiden när nån vrålar; Märta, vaaaakna! motorn brinner! eller nåt i den stillen. jag; tokpanik. Pappa; skitarg. Mamma; Owe, vi har ingen styrfart. Emma; jag har en teori.
Vi seglar tillbaka till ön vi kom ifrån med en lätt rykande motor som luktar hyfsat jätte bränt.
jag solar på bryggan, för lat för stranden...
1/8 - Punschviken, tråkigare än det låter
jag är trött på blåa skyar, vackra vikar & tysta träd.
Barnskratt, sand mellan tårna och en alldeles för smal luftmadrass.
jag har inte hjärta att krossa ytterligare en geting under böcker & skosulor.
jag vill hem. tror jag.
Jag vill hem till den där hösten som Anna tydligtvis redan har börjat ana trots att hon precis börjat sommarjobba.
istället ligger jag här, utom synhåll för grenarna i vinden, barren på stenarna & en kvävande sol som lider av lätt solförmörkelse, med en släng av första augusti ångest och alla som undrar var jag är och vad jag gör nu. jag vet inte. bryr mig inte.Svarar inte på frågorna och svär i tystnad över dom dåliga skämten och den halvläskiga salladen vi fick till middag igår
Ibland när jag tagit på mig för mycket så känns det såhär.Eller som nu, när jag lallar runt utan riktning, så känns det också såhär.
just SÅHÄR känns det.
2/8 - Blankaholm
Marknad. igen. mamma gillar sånt här. Inte jag. Allt är hemmagjort, men det kan bero på att det är hantverksmarknad. jag känner mig hursomhelst mycket kulturell.
pappa klagar över att han är pank och mamma säger högt och konstaterande; ja, det är det som är så tråkigt med dig.
hemma. till sist. pappa avslutar kvällen med att accidently låsa ute mamma och sen gå & lägga sig.
vi släppte in henne, men det behöver jag kanske inte nämna...
3/8 - hemma, hemma, hemma
Jag vaknar halv sex, svär, somnar om, vaknar vid åtta. svär igen, men somnar inte om. och det kunde väl iallafall ha regnat?
