Jag tänker inte alls julvägra. Jag kan till och med erkänna att det är rätt mysigt med jul. Det är nytt, rött, klappar under granen och tomtar i överdåd. (Det senare är dock både skrämmande och något tacky.)
Men julpyntningen går mig lite förbi. Emma och mamma slänger upp glitter och stryker dukar med oemotståndlig entusiasm. Visst, det är supercharmigt. Och vårt vardagsrum råkar passa sig oerhört bra för jul.
Men jag behöver lite opyntat, lite lila istället för rött. jag behöver mitt icke utsmyckade rum (sånär som på en adventsljusstake), mitt blåshål. Så jag inte kvävs helt.

Vi har kanske inte mer julpynt på vinden än andra familjer, men jag skulle nästan kunna påstå att vi är en av familjerna som använder mest av allt det julpyntet. Det enda som egentligen förpassas tillbaka i lådorna är dagisbarnsgjorda smällkarameller, de som emma så innerligt hatar.
Själv försöker jag hålla en så låg profil som möjligt när kartongerna åker fram och grejerna ska upp. Jag gör ett försök att smita undan, men biter oftast i det sura äpplet. jag kan ju pynta fort, tänker jag och slänger upp lite tomtar på byrån.
Men inte.
Mamma kommer in. Tittar sig skeptiskt runt omkring, ger mig en låda till med småtomtar. "här märta, ta några tomtar och bosätt det lilla huset", säger hon och pekar på den lilla halvkrubban eller vad det nu är som jag gjort i slöjden för rejält många år sen. Jag gör mitt bästa för att se ivrig ut, det lyckas inte helt, men jag sätter iallafall upp några tomtar till.
Sen blir det mystiskt tyst. Mamma är försvunnen. 
Jag och Emma hittar henne ute i köket, energiskt flyttandes tomtar i köksfönstret. Hon är kreativ. Att tomtar kan flyttas på så många sätt!
Men de är söta, de två. Tillsammans. De lägger ner sin själ i varenda liten prydnad som sätts upp på bord & bänkar. De flyttar om och pysslar runt, stryker gardiner och byter plats på dukar. Jag kan inte påstå att jag ser så stor skillnad, eller att jag kommer ihåg vilken duk som ska ligga var, men det är sånt de har koll på. Vansinnigt exakt brukar det bli. Om de nu inte byter runt. med mening.
_____________________________________________________________________________________________

Att jag ibland kan tycka om jul, är lite som att jag kan äta kalvtunga så länge jag inte vet att det är just kalvtunga jag äter.
Eller som att jag kan äta en smörgås med OST under dallas-salladen iställer för skinka, bara för att det verkar lite spännande att göra det ibland. 

I maj blev jag galet sugen på Toblerone. Jag hatar Toblerone, jag kan inte äta det. Men just då, den där majdagen vi satt och såg pojkar spela boll på Camp Nou i Barcelona så verkade det så himla gott. Och av precis samma anledning kan jag också i tre minuter fullkomligt ÄLSKA allt som har med julen att göra.
Det är en balansgång. Förmodligen kommer jag hela julafton önska att den ska vara över, men det kan lika gärna bli den mysigaste kvällen på hela året. 
  
Parken - jag har varit vilsen Lisa
The magic numbers - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger (för att det förmodligen är den största hyllning håkan hellström fått)

"När jag om någon minut förhoppningsvis somnar i min egen säng ,så kommer det vara med en förbluffande surrealistisk känsla av att vara någon helt annan, vilja vara någon annan än den annan jag just verkar vara, och att vilja vara någon helt annanstans. 
Ikväll är det inte mig förunnat att få gå och sova med just bara mig själv och min alldeles alldeles egna kropp, utan den där hinten av "ja, jag ser ju ut såhär, men varför sitter armarna så märkligt till och varför är mina ben så lätta?". Förmodligen behöver jag hålla tag i vänsterarmen också. Den verkar aldrig riktigt sitta fast, den ramlar. Det känns som den ramlar. Mycket irriterande."

"Förra veckan promenerade jag hem från simträningen ensam. Det snöade och var alldeles tyst ute. Dämpat. 
Jag hade musik i öronen, som nästan alltid, såpass högt att jag liksom inte hörde nåt annat än just bara Annika Norlins kreativa sida. Det blir tyst en halvsekund i öronen. Jag kan lite snabbt höra knarrandet från snön under mina fötter. Sen hör jag hur det regnar. Ja. regnar. Häpnadsväckande. Jag tittar upp. Det snöar. Herregud. Jag ser ju att det snöar. Det är ju kallt och fruset och så. Men jag vet hur regn låter. Med ens började jag vackla lite. 
Då börjar Annika sjunga. "And suddenly, I don't feel fat anymore..." och den galet surrealistiska känslan förminskas genast lite. Blir liksom inte lika påtaglig när jag både insett och uppfattat att I don't sleep well börjar sådär, sådär regnigt. Jag hade glömt det. Men det var rätt okej ändå, det där att gå i snö till ljudet av regn. Lite som att titta på matrix upp och ner på Cosmonova med 3D glasögonen på. Intensivt."