Så tramsa inte.
Imorse hällde jag ut en halv kopp nykokt kaffe över mina bara händer. Varmt som fan, Märta svor och skrek, men vaknade upp om inte annat. Och ja, jag skyllde på mamma. Nu var det inte hennes fel, det var jag som stötte till henne, men man får fan inte hålla på att stå hur som helst i köket på morgonen när jag ska dricka kaffe. Tycker hon kunde förutsett att någonting liknande kunde hända. Det är väl sånt mammor gör?
Det började inte så bra för mig.
På jobbet får jag sen gladeligen sitta och vänta en halvtimme innan min arbetsledare behagar komma. Väntetiden var visserligen betald, men den ökade knappast på min inte alltför sprudlande morgonenergi.
När mina dagar börjar dåligt får de sällan ett uppsving. Man skulle kunna tänka att "ja, nu kan det bara bli bättre", men det gör ju inte jag. Jag lever snarare efter filosofin "det är nog inte meningen att jag ska vara glad idag". Och min onsdag fick inget uppsving, det är liksom väldigt svårt att få mig glad om jag börjat med att vara arg. På något sätt är det lättare att fortsätta. Att vara arg.
Ljuset i tunneln - jag har aldrig bloggat om finanskrisen förrän nu
Jag tänker på finanskrisen. det känns som att det håller på att hända något där. Kanske lättar den lite nu. Jag har under ett helt år i Älvsbyn nämligen snott mitt toapapper för att jag varit alltför snål för att köpa. Toapapper är rätt trivialt, men nödvändigt, och första året betalade jag det inte själv. Det var gratis. jag ville ha det gratis i år med men det hade ändrats. Vi fick inte längre gratis toapapper så därför fixade jag det på egen hand. och nu, när mamma och pappa hämtade mig i älvsbyn så ville de inte ta med min stora toarulle hem. Vad hände där?! Det var gratis torkpapper för månader framöver! och ändå. mamma bad mig lägga tillbaka det i städskrubben så ingen kom på att det var jag som var tjuven. Jag var förbluffad.
Tidigare i vinter när jag kom hem, kom jag hem bara för att upptäcka följderna av sämre ekonomiska tider.
Att vår vanliga tandkräm var utbytt mot Icas egen tandkräm. Ica! och tandkräm, det känns inte hygieniskt. Inte dentalt alls. deras pasta går väl bra, men nu då. tandkräm...
Toapappret var inte heller vad det brukade vara. Vi hade inte längre Edet utan nåt annat, lite billigare men mycket strävare märke.
Topsen var slut och ingen köpte nya. Sen så hände det egentligen inte så mycket mer, skillnaderna stannade vid tandkräm, tops och tolettpapper. Som tur var.
men
Jag tror det har vänt nu. Colgate-tandkrämen lyser upp badrumsskåpet igen, toapappret skaver inte längre och vi är dessutom ägare till en hel burk med nya tops. Det är som det brukar vara, frågan är bara om resten av världen också känner av effekterna av colgate istället för ica.
Nycklar är annars till för att tappas bort
Ni vet de här vita knapparna som ser ut som lysknappar men som inte är det. Som istället för att vara helt vita har en blå nyckel över hela knappen. Som är till för att låsa upp dörrar inifrån så man slipper använda nyckel åt alla håll? och som endast finns på företag och aldrig hos privatpersoner.
Jag hade, kunnat tänka mig en sådan knapp. På utsidan av ytterdörren. Har tappat bort de hemnycklar jag fått men den här knappen hade med enkel innovation löst mina problem. Till exempel blir det möjligt låsa in sig själv och ändå slippa öppna dörren när det knackas på, påknackarna kan ju för all del ta sig in själva.
Dörren kommer alltid att gå i baklås, jag kan aldrig glömma nyckeln för den sitter bredvid dörren och alla är nöjda och glada.
On the factory floor
Jag har börjat sommarjobba nu. En plats jag fått genom min pappa. Its all about connections. Jag har avslutat mitt andra älvsbyår en vecka för tidigt. Eller, inte just för tidigt. Det var snarare inte en minut för tidigt, men det var däremot en vecka tidigare än vad skolverket nog hade velat. Men i slutändan skiter de nog i vilket. Så nu jobbar jag alltså. Fördriver tiden i en liten datasal i rymdhusets källare i kiruna. Ett helt OK jobb. Jag får vara inne. Rummet är varmt och lite mysigt, det låter i och för sig en del, men på hela taget är det som ett enmans LAN-party mot betalning. Bortsett från att jag ju just inte spelar något alls överhuvudtaget. I år blev det inget sommarjobb i Norge, både skönt och lite vemodigt. Där finns dom som jag vill träffa. Kusiner, en mormor, mostrar och morbröder, vissa vill jag träffa mer än andra. Men det är så skönt att slippa resan. 70 mil ensam på en buss eller tid på flyg med tolv byten och vimsa på norska flygplatser är sånt jag helst slipper. I år slapp jag. Tacksamt.
Istället får jag nu sova i min egen radhus-säng och äta frukost med familjen på äkta vardagsvis i två veckor. Och åka till och från jobbet med pappa. Det uppskattas mer av mig än jag trodde. Småsaker.
Sommaren är inte långt borta. Om två veckor sitter jag nere i borlänge i väder som förhoppningsvis inte alls överensstämmer med det som finns här och med människor omkring mig som är under 35 och som jag tycker så mycket om. Jag tror det blir fint. Pete Doherty hade blivit tagen för droginnehav igen och tuppat av på en flyplanstoalett nånstans ovanför Schweiz. Han hade hunnit med konserten ändå. Jag hoppas han lever fram till borlänge med och att han undviker heroinet på svensk mark. Svenska polisen är ju rätt noga med sånt där. Och jag vill verkligen se weirda Pete sjunga sin The Last of the English roses.
I rummet bakom mig sitter en kille som ser ut att vara Anders & Måns. Jag vet inte riktigt vem av dem så han kan rent teoretiskt sätt vara deras okända sammanbindande bror. Hur coolt hade inte det varit...
så ser ni en blond flicka med en bakpotatis i handen är det säkerligen jag som försöker hitta mig själv
Tror jag.
Eller, gör jag?
Gillar jag verkligen bakpotatis?
jag vet inte. jag tycks alltid allltid tro att jag tycker om bakpotatis. Jag blir så ivrig varje gång jag ser ordet "bakpotatis" på en meny någonstans. jag tänker "åh, de har bakpotatis. så gott. det som jag tycker så mycket om". Och så tar jag det. jag tar bakpotatisen. Utan några som helst skruppler.
Men så fort jag sätter ner gaffeln i potatisen försvinner magin. Jag äter lite av den och kommer på mig själv med att inte alls gilla det jag nu stoppar i mig. Jag tycker fan inte om bakpotatis! Och jag lär mig aldrig heller.
Det är samma sak varenda gång. Jag har så höga förväntningar att potatisen aldrig får en ärlig chans att uppfylla dem. Och då slutar det i en otrolig besvikelse och i tanken "jag ska aldrig mer...".
Nu senast vi simmare skulle ut och äta läste jag igenom menyn innan det blev dags, och som en ren säkerhetsåtgärd bad jag dem att hindra mig med alla medel om jag försökte beställa bakpotatis. För att jag inte skulle trampa fel en gång till.
Mina issues med bakpotatis sammanfattar mig väldigt bra. På ett lite märkligt sätt. På ett ärligt sätt. Jag sitter inte på mina höga hästar men andras hästar är höga. Jag har gjort dem till vad de är. De växer så förbannat fort i mina ögon att ingen nånsin tar sig upp på dem, och skulle man nu vara där uppe och ramla ner från hästen så vet jag mycket väl hur ont det gör att falla. det är jag som känner.
Men det är aldrig någon som faller på riktigt. För allt det där händer i min fantasi. De faller i mina ögon. Inte i deras. De blir sämre i mina ögon. Inte i sina egna. Sen försöker jag på nytt. Att tycka om. Att ge det en chans till. Och blir oftast besviken på att det inte blev som jag ju visste att det skulle bli. Jag försöker att inte döma när det inte blir som jag ville det skulle bli. Jag försöker se att det blev nog rätt okej ändå. Att även om bakpotatisen inte smakade så bra den här gången så var i alla fall fyllningen godare än sist. Det är inga misslyckanden på något sätt. Inte alls. Bara lite annorlunda.
Det råkar bara vara så att verkligheten mycket sällan sammanfaller med drömmen.
Jag kan tänka mig att det är bra att se på det tvärtom. Att det är drömmen som sällan sammanfaller med verkligheten. Att verkligheten är regel och drömmen är undantag. Tills det funkar för mig tänker jag fortsätta leta efter den perfekta bakpotatisen, så som jag kommer ihåg att den smakade första gången jag åt den.
Jag tänker leta efter perfekt, jag dör inte av att försöka. Men jag kommer nöja mig med så mycket mindre än perfekt. Så länge fyllningen passar mig gör det kanske inte så mycket om skalet är defekt. Det är okej att inte tappa tron på bakpotatisen, det är okej att fortsätta hoppas och försöka gång på gång. Det gör mig lite gladare.
