Jag sitter vid mittgången. De blå yllesätena kliar lite igenom det tunna tyget i min kofta och flickan framför mig fäller ner stolsryggen. Det är trångt, det är till och med väldigt trångt. Det bekommer mig inte så mycket utan är mer ett konstaterande. Jag har annat att tänka på. Annat att känna. Kanske till och med något enstaka att reflektera över.

Jag är på väg hem. Jag lämnar sommar, Jag lämnar frihet och dammiga grusvägar. Iallafall lite. Ingen mjukglass som smälter längre. Bort från all kärlek, musik.. Bort från närhet, festival och nätter som aldrig skulle tagit slut. Bort från sommar.

Jag försöker hålla kvar lite, bara lite, av sommaren jag nu åker ifrån. Jag täpper till flygmotorernas buller och stänger ute medpassagerarnas prat. Jag pluggar in hörlurarna i öronen så långt det bara går och drar volymkontrollen mot max. Minns.

Borlänge. Förväntan och lite vilsekörning mitt i den annalkande festivalyran. Hur vi springer till keane och tappar bort henrik. Winnerbäck konserterna som ideligen tar slut alldeles för snabbt. Värmen. Åt helvete för långt att gå. Minst en mil till campingen. Ytterligare en mil till staden. Åt helvete för varmt. Michael Jackson är död. Anna som går så långsamt att jag tror att hon med är död. Kyliga sommarnätter. Ökeninspirerade tältmorgnar. Linda som matar mig och fröken Bylund med flingor och youghurt varje morgon. Vad skulle vi gjort utan henne? Snoret som är kolsvart och linnen som klibbar där det går att klibba. Och det är klart att det finns highlights. En del allt igenom positiva, en del inte alls positiva. Lowlights kanske.

Stadskörningen i Sundsvall. "Anna, du kör nästan på trottaren.". Och Annas svar?

• Jag KÖR på trottoaren.

Ingen panik. Bara mycket ärligt. One of a kind. Men det är längesen nu.

*

Anna dansar full och lycklig i det nedtrampade gräset. Dance with somebody i den kalla Borlängenatten. Hon fryser inte. Vinet värmer och hon är precis där hon borde vara. Och hon gör precis som hon borde göra. Bland det finare jag sett i år.

*

Henrik och Jens dansar fulla(!) och lyckliga(?) under Dropkick Murphys på Hultsfred. De fryser inte heller. Snarare tvärtom. Vi fick se danssteg vi inte trodde fanns. Och jo, det såg irländskt ut. Inbillade vi oss iallafall.

*

"Linda, kan vi inte bara skriva att vi har tränat och så dricker vi öl istället?"

Isak ville ha lite mindre träningsläger och lite mera festival. Borlänge once again.

*

En storslagen avslutning på en lördag som inte började så bra. Jag var arg. Jag var bitvis till och med jättearg. Jag hade migrän. Och jag var obekväm. Jag var yr och mitt ena ben hade domnat bort. Jag kan fortfarande inte förstå vad det var jag var så arg för, kanske var det för att en Anna var så långsam, kanske var det för att jag kom så sent till Florence Valentin att jag missade Spring Ricco, kanske var det för att det var så långt till campingen eller för att Henrik i mina ögon mest svamlade runt. Kan ha varit det att jag inte hittade Linda och Isak och faktumet att vi inte sett en enda konsert tillsammans hann ifatt mig. Jag vet inte helt enkelt. Men jag hade en arg dag. Det ordnade upp sig sen.

Winnerbäck. En sista gång på dalamark. Avslutning. Ensam kliver han in på scenen. Spelar. En tystnad sprider sig i en folkmassa som inte varit tysta på många timmar. Hesa röster får vila. Vi lyssnar. Några Hellström-fans försöker säkerligen komma på om de hört denna Winnerbäck-låten. Det har de inte. De har inte vi heller. Jag har för länge, längesen slutat vara arg. Det går inte. Lasse är fantastisk.

Sen uppstår nåt slags psykiskt andrum i luckan mellan Winnerbäck och Håkan. En paus. Omladdning. För fysiskt andrum är det inte tal om. Vi pressas samman obönhörligt och trycket bakifrån ökar. Vi lutar dessutom lite allihopa. Först åt höger. Innan någon gör någonting och vi börjar luta åt vänster istället. Jag undrar stilla för mig själv hur jag ska orka stå i tre timmar till. Sen förstår jag att stå-biten inte blir något problem. Vi är fastkilade, vi står där vi står, lutar där vi lutar. Det är galet varmt. Vatten spills över oss och det är omöjligt att ana sig till vad som är min svett, vad som är vatten och vad som inte är min svett alls. Men what the hell, allting utom Håkan är där och då skitsamma.

Håkan spelar vad som förmodligen är Håkans allra finaste popsång. Försent för Edelweiss är vackrare än någonsin. Det rinner tårar nedför mina kinder, jag förstår att de är mina och att de är omöjliga att hålla tillbaka. Det är så jävla vackert. Alltihop. Allt är så jävla vackert. Ett stycke H bakom mig och känslan av att vara en tetris-bricka. En viktig tetrisbricka. På något sätt kulminerar en jobbig vinter i det här. En märkligt fin och påfrestande och i allra högsta grad vintrig vinter får här sitt avslut. All längtan, alla tårar som gråtits och alla hejdån som sagts. Sjukdomar som har avklarats, familjer som inte orkat vänta och familjer som väntat, förväntan som byggts upp under så lång tid, längtan som rämnat och byggts upp igen. Det kommer tillbaka. Jag vet precis hur allt har varit. Hur sex månader har förflutit.

Vad jag känt, när jag känt, hur jag känt. Vad som hänt, när det hänt, hur det hänt.

Det senaste halvåret komprimeras ner till fem underbara minuter en sval & svettig festivalkväll i juni.

                 ...I natt finns ingen väg tillbaks...