Klyschor är klyschor av en anledning. just för att dom beskriver allting så bra, för att vi använder dom när vi tappar våra egna ord & för att alla vet vad man menar. därför är klyschor klyschor. Det är lite pinsamt ja, men fullt användbart. och nu beskriver en klyscha så himla bra vad jag sitter & känner nu. Hur känns det? Det är blandade känslor.
Grejen är bara att blandade känslor är en förjävla grov underdrift. jag är praktiskt taget manodepressiv. glad här. ledsen där. arg här. lyrisk där.
jag packar gör jag. och har du packat för ett år nån gång så vet du hur roligt det inte är. Fast allt ska ju ner, så svårt är det inte. men mina leggings försvinner, hälften av mina kläder är i tvätten & vi har ett fruktansvärt varmt varmt varmt hus. hello, I'm dying here.
Och jag vet inte riktigt vad jag är på väg till. Eller ifrån heller för den delen. jag vill bli stor göra vad jag vill, resa och hundratals andra välanvända tankar. men nu är jag i älvsbyn, eller inte NU. Men påväg. Till tre år till. Tryggt, javisst, men inte särskilt spännande. Förhoppningsvis får jag ha det som är spännande kvar och väntande på mig. eller bara till nästa sommar & vår (säger höstbarnet). Till love and Peace med vänner, till NM & artonårsdagar. 
Det är inte det att jag inte trivs  i Älvsbyn. det gör jag, och det gör jag inte i kiruna. men att spendera tid med anna & linda varje dag är en lyx som inte finns resten av året. Jag har aldrig ångrat nånting jag gjort (möjligtvis saker jag skrivit eller fyllor som slutat dåligt), men inte flytten eller simningen eller vad fan som helst. fast jag är en ganska regretable person. Det vet jag om. Så det är inte det. blandade känslor.
jag är så superfrustrerad att jag har tårar i ögonen. Älvsbyn är bättre.jag vet. men jag vet också. Vet hur kroppen kändes nångång i maj,juni, noja över skolarbeten jag inte var fullt nöjd med, hur utbränd jag var & hur mycket jag ville men inte orkade. jag vet hur skallen kändes efter veckor av plågsam migrän orsakad av det jag kanske älskar mest i hela världen. jag har det där i bakhuvudet. Så bland alla skratten jag fick förra året så ligger smärtan och väntar. Väntar på mig. jag är kanske rädd. att det är det det handlar om. Rädd. blandade känslor.
Eller så att min resa-ifrån-saker-ångest har gjort sig påmind. För det tycker jag inte om, åka ifrån. lämna. det behöver nödvändigtvis inte vara så att jag kommer sakna det jag lämnar bakom mig, jag kommer gråta iallafall. mina ögon kommer lämnas blanka av människor och platser. Inte människor & platser jag älskar, det också, men mest bara platser & människor. bara. Alltid, så längtar jag ändå bort. Det blir bra till slut. Men bra kan också göra så himla ont. 
Jag kommer glömma massa saker hemma. När jag byter hem. Men tankar & känslor är svåra att åka ifrån, de ryms inte i ryggsäckar från dakine eller röda secondhand väskor. Men dom ryms i mig. och jag kan inte hantera dom. det blir mycket & fel. Som en treåring på slalomskidor, fort, fel & farligt. Och jag vill inte krossas under min egen kroppsvikt i väntan på nåt bättre. jag vill andas på mitt eget lilla sätt, låta mitt hjärta slå hopplöst fult & vara nöjd & glad med det. nu är jag varken nöjd eller glad, men jag kanske kan bli. Om jag nu lyckas packa alla mina grejer utan att glömma hälften.
dessutom packade jag upp nyss. i måndags satt jag här och skrev & var ganska nöjd & packade upp. Tisdags kanske. Och nu, sitter jag här igen, försöker packa ner sakerna jag packade upp för fyra dagar sen & sen. jag vete fan. när jag känner mig så ihålig & innehållslös. Att jag kanske inte räcker till, att älvsbyn kanske inte får tillbaka samma märta som så glatt åkte därifrån för en till sommar. Att jag, lets face it, kanske inte orkar ett till år i samma makalösa tempo. Att jag gräver min egen grop. Nej, jag kommer åka tillbaka till kraven, inte bara mina egna men mestadels. Och försöka vara glad & leende. Trivas. utan blandade jävla känslor. utan min manodepressivitet. utan saknad & tårfyllda ögon. Med målet att det här ska bli nåt bra. Eller det här ska bli nåt bättre. Fast jag vet inte om jag orkar med bättre. Det är möjligt att det kommer kännas lite för mycket, krävas lite mer än jag kan och orkar ge. men det får vi se. och nu ska jag göra ett helt ärligt försök att packa klart. Utan känslor som inte hör hemma här & utan skrik, vredesutbrott & gömda tårar längst in i garderoben.

Ani DiFranco - You had time
Lasse Lindh - Säg något snällt (kanske inte ultimata låtvalet, men jag skiter i vilket just nu)