I do not know that woman!

varje gång nån säger märta till mig blir jag rädd. Det är helt absurt men jag blir lite som; vad fan, heter jag det? jag heter det!
och det är ganska jobbigt, Det blir inte problem om någon jag känner säger mitt namn. men så fort nån annan använder det blir jag lite orolig. Bara för att jag själv har väldigt svårt att använda folks namn. Det blir så personligt då. Jag vill inte ha det personligt. Jag vill liksom ha det platoniskt. eller nåt.

inte så jävla elephunk

usch vad hemskt. jag noterade just, i det föga smickrande ljuset från dataskärmen, att mina händer ser sjukt gamla & ganska äckliga ut.  Det ser ut som elefanthud. sådär sprucken, narig, grå & tråkig. Fast såklart ser det bara ut så. säger vi.

Sten, sax påse!

Jag hatar barn.  eller som dom så fint sa det på radion en gång i somras: "ibland vill man bara strypa dom". Pappa & jag tittade då på varandra & utbytte menande blickar. Vi var på väg till Linköping för att hämta en glad kompis som SJ tappat bort någonstans på vägen mellan Nässjö & Mariannelund.
I onsdags kändes det så i duschen. ibland vill man bara strypa dom & andras barn är äckligast.
 Med kroppen halvt ihjälsimmad snabbstaplar man frysande (& ganska illamående) ut i duschrummet för att där välkomnas av fyra stirrande sexåriga flickögon (hade jag fått bestämma hade de bara funnits ett halvt öga på varje unge). 
Sofie & Cissi tittar på mig med en blick som säger; NEJ MÄRTA. dom förtjänar att leva. 
Jag frustar lite besviket & tvättar istället håret. men just när det skummar som bäst & öronen är helt vita hör jag två små, gälla flick röster so m säger (mer vrålar, hojtar, inte säger, barn pratar inte, dom äcklar) som iallafall säger STEN, SAX, PÅSE! STEN, SAX, PÅSE! STEN, SAX, PÅSE!
Jag hör det där GENOM skumtäcket i öronen. Mina skyddande skumbarriärer är nedbrutna. gah.
jag vill skrika. jag vill slå. jag vill duscha snabbt & be barnen dra åt helvete. men jag KAN inte. det är så patetiskt. Marilyn Manson kan knulla med åsnor & jag kan inte ens be två småflickor köra upp stenar,saxar & påsar i mumindalen. Så oerhört frustrerande. OERHÖRT. 
   

det här ska jag publicera när grannen har slagit på sitt internet

Jag har tråkigt. Enormt tråkigt.

Jag sitter här inlåst på Sofies rum & är skiträdd att Robert ska komma & röva bort mig.

NEJ, jag menar INTE boxer Robert.

Jag menar den där andra Robert som kanske har stulit Sofies dator.

Så jag är överlämnad till mig själv. Jag är mörkrädd, roberträdd, rädd för att vara ensam i en jättestor byggnad själv & allmänt jävla skiträdd. Därför har jag låst in mig. Och jag har så tråkigt nu också är jag så oinspirerad & så måste jag ut & fota & ta bingo rimér bilder minus dom nakna brudarna imorgon & jag mår jätte dåligt över det för jag känner mig stressad & sen så måste jag vara KREATIV när jag är stressad och rädd. Och vem fan är kreativ i det läget?!

Och nu när jag skriver det här så slår grannen av sitt internet, det internet som jag smygsitter på. Jag ska stalka rätt på ägaren till det trådlösa nätverket också ska jag RI NGA dit & säga att ni får fan inte bara slå av internet sådär för jag behöver det. Och sen är det jätte synd om mig.

Kräks på mig.

Hm. Jag ska spika igen dörren inifrån så inte Robert får tag i mig. Tänk om han kommer genom fönstret?


Mina djupaste sympatier åt flugan som avled i trappuppgången

I måndags låg den där och sprattlade.

på rygg, med sina korta svarta ben rakt upp i luften. Jag tyckte synd om den. Så jag vände på den.  Jag vände flugan. Jag är en flugvändare. Jag erkänner.

Igår låg den på rygg igen. Med dödskramper.

Den har flugit så förvirrat hela veckan, som det där jas gripen planet som störtade härom året (det kanske var i år, ärligt talat, jag minns inte). Men det var tydligen hela avlidnings processen.

Jag har sett en humla dö på det sättet tidigare. Det var en extremt ångestfylld & jobbig upplevelse. Den fick dofta på sina sista blommor på ett blad under en lampa i ett växthus i Norge. Jag tror den fick en fin avslutning.

Hursomhelst, den här flugan, som jag så humant vände på, fick avsluta sitt fladdrande liv i en ostädad trappuppgång. På översta våningen. I Ugglan 2. And there was no pride in that moment.

Idag låg flugan bara där. Helt död. Avliden. Men den låg rätt väg, så jag kunde börja liksvepningen utan att vända på den. Ibland har man helt enkelt tur.

I alla fall så ligger den ligger inte på samma plats som den dog på. Den har blivit flyttad!

Fast det kanske var lika bra. (sofie tog sig friheten att sparka undan den) för jag blev så illa berörd när jag såg den. Det är nånting med döda djur. Även om det bara är en fluga.

 Så kom nu inte & säg att du har haft en jobbig vecka....

För jag fick deala med döda flugor.

Inget jag kan rekommendera.



Och idag älskar jag med Anna Ternheims Wedding song.

Så jävla trivialt,

Trivial sak Ett
IFörra veckan hade jag en av dom där nätterna när jag inte kunde sova. hela.tiden.
Jag liksom vaknade lite då&då för att se så att jag inte hade försovit mig själv till någonting viktigt.
Det hade jag inte. Inte klockan tre & inte klockan fyra heller.
Men det var väl bara helt enkelt min tur. Cissi hade haft sin. 
Klockan sex hade hon gått upp & ställt sig & väntat utanför våra rum. Vi äter alltid frulle klockan sju...
men hon hade full rulle redan vid sex. eller. snarare. full frulle.

Trivial Sak Två

Sofies dator är stulen tillsammans med MIN laddare. Eftersom laddaren var min tyckte jag att det var värst. Det känns lite konstigt, jag menar, MIN ladddare (& hennes dator) på svarta marknaden. Undrar om vi kan köpa tillbaks dom?


Att se positivt igen.

Igår natt lyste gatlyktor upp mitt rum. Jag trodde det var stjärnor.
Jag ville att det skulle vara det.
men det lyste iallafall upp, fick skuggorna att bilda ett extra fönster, du vet,
på väggen mitt emot
Dom hittade vägen förbi mina skuggor av negativ energi.
Det var därför jag fick gatlyktor & inte stjärnor.
Inga stjärnor hade brutit genom mörkret
Inga stjärnor hade fått mig att se positivt igen
jag hade bara känt mig ensam... gatlyktor är bättre.
Ja, gatlyktor är bättre.


RSS 2.0