Du vet. jag vet, du vet.
Ibland så finns det inget, känns det inget, hinns det inget och oftast märks det inget heller. inget annat än ett "vad trött du ser ut, Märta"
 När Londonväder bytts mot snöfall men utsikten är grå iallafall. Det blir aldrig riktigt ljust.
 När lusten för längesedan försvunnit och lämnat dig med inget annat än en längtan efter något som kan bli bättre       i december. Och teven i köket är inte längre ensam om att stänga av sig gång på gång. Vi är allihopa lite sönder.

Jag kan inte välja frukt längre. Vet inte längre vilken kaka jag vill ha i affären, små saker
 som vilket kosttillskott jag ska välja som ger bäst tillskott. men jag kanske inte behöver tillskott. eller så säljer kanske inte konsum de tillskott som jag skulle behöva som mest.
Jag städar på natten, så lealöst och tyst oengagerat som möjligt. Klockan är tolv, jag behöver inte göra det här så noga.
 Sen sprider jag ut kläderna över golvet igen och tänker samma tanke varje gång "det blir lättare att hitta såhär."
novemberledan har långsamt letat sig in och vägrar ge sig av. Vi går omkring utan riktning men vet precis var vi är på väg. Vad vi ska göra. Hur vi ska bete oss. När vi ska sova och vad vi ska äta. Vi vet bara inte vad vi vill längre, till förmån för vardagsbekymmer och höga röster. 
Det är vi som inte vill gå på liseberg eller bada i havet. Som lessnat och febrilt letar efter något att ta tag i som inte redan är gjort eller inplanerat. kanske blir det annorlunda nästa gång. Vi som tappat lusten och gör allt på rutin. Utan varken glädje eller engagemang och känner sig som bäst vid en billig komplimang. Som är för andra för att behaga sig själv och kunna sova gott den här natten också.

Då är nostalgi tacksamt. Ledsamt, ja, kanske det. men definitivt tacksamt. Det var då vi visste var vi var och hur vi kände. När det kanske var närmast till lyckan.
Bilresor till Jakobselv, först med Hits for kids cdn som trogen följeslagare och senare med Basket Case och falsksång. En syster bredvid och -30 utanför. Alla jular firade i Norge. Alla sena nätter tillbringade utomhus bland rimfrost och kusiner, lekandes kurragömma med dunk. Där det aldrig nånsin slutar blåsa och där det mitt i vintern luktar somriga saltstänk.
Hur svårt det är att gömma sig när alla fotspår syns i nysnön. Hur jävla kallt det var att ligga ovanpå vedlåren med den lila fleecehalsduken nästan fastfrusen i hakan. Hur svårt det var att ta sig ut när jag för en gångs skull gömt mig inuti vedlåren.   
Vintrar i Katterjokk och galna rattkälksfärder ner för hisnande backar. Såhär i efterhand förstår jag varför pappa alltid ville vi skulle ha hjälm. Brantaste backen i sikte. Klart vi åkte, Emma. Klart. Du släppte taget strax före mig som ansvarsfull storasyster och jag kom sen, inte långt efter. Du åt vänster, jag åt höger. Du valde lite bättre.
Jag in mellan täta småbjörkar och tvingas lägga mig ner plant mot rattkälken för att ens komma igenom och ut på andra sidan. För att klara backen ner. Ni som vet hur en rattkälke ser ut förstår att man får ha ratten mitt i bröstkorgen för att kunna ligga plant. Emma försvinner och det går så jävla fort att jag inte ser så mycket mer än björkarna framför mig.
Jag ser definitivt inte att vår backe slutar i ett nästan enmeters dropp ner på det hårda skoterspåret. Björkarna river mössan och jag hinner nästan bli tacksam innan marken helt plötsligt försvinner under mig. Två sekunder senare landar jag hårt och ratten formligen pressas in i min bröstkorg, som ett knytnävsslag. Luften försvinner och jag kastas av kälken och rullar runt i snön. En bit bort har min syster mött nästan samma öde. Men hon med luft kvar i sina lungor. Vi ligger kvar ett tag. Jag gör mitt bästa för att andas och himlen ovanför oss är så vit att horisonten slutar existera.
Min första konsert, Gränsö slott i Västervik och allt var nytt och spännande. Diffusa minnen av Magnus Ugglas zebrarandiga kostym och jag som såg nästan hela världen från mammas axlar. Pappas axlar var bättre men där fick min syster sitta. Hon var större...
Spicegirls imitationer på lekis och varför fick jag vara Geri? Alla ville vi vara Emma. Så söt, så blond och så fina kläder. Jag fick aldrig mina platåskor men tyckte de var snyggast i världen. Spicegirls var fem men vi var säkert tio. Det störde mig lite redan då men var inget som gick att ändra på.
Alla Bsb-album på den tiden Bsb blivit ett uttryck. När alla visste vad man menade. Hur mycket skit man fick ta om man tyckte Kevin var snyggare än Nick Carter. Hur jag och Emma fullkomligen tapetserade hela snetaket (ja, hela) med affischer på alla 90-tals idoler värda sina namn. Backstreet Boys. Aqua, Hanson, Spicegirls ,samsades med Britney Spears och idol affischer från Okej.
I efterhand ångestframkallande mail från fyran innehållande vackra ord som både puzzizar och kjamiizzar.
Vansbrosim fyra gånger och en gång med mycket minnesvärd videoinspelning innehållande mig sjungandes och dansandes till Fives "everybody get up". Inte det vackraste men förmodligen den märkligaste versionen framförd i ett viskande och halvnaket läge.
Hur jag en gång kunde hela Jennifer Lopez "ain't it funny" och tyckte den var bäst av allt. trots att jag fan inte ens tyckte om jennifer lopez.
när vi upptäckte micro-popcorn istället för sånna där vanliga i kastrull som blir torra. Stor händelse.
eller när min syster lyckades med konststycket att dra med samtliga familjemedlemmar på en winnerbäck konsert trots att hon var den enda av oss som lyssnade på hans musik. Och pappas besvikelse över att han aldrig spelade Hum hum från humlegården. Jag tror till och med att det var en torsdag. Det var en sån torsdag när telia hade gratis mms.
GT 25 konserten. 15 000 i lilla västervik och vi höll på att kvävas. jag hamnade bakom den där stora, halvfeta tjejen i ljusgul tröja och jag tänkte på ordet smörblomma hela tiden. Hon luktade dessutom äckligt. Och helvete vad jag var pissnödig och vi kom hem först vid fyra. Med en tom känsla, men en glad sådan. 
Alla galet sena pluggnätter i nian. Så sena att anna ringde hem och förklarade att hon inte skulle komma hem förrän dagen därpå för att vi skulle skriva samhälls hela natten. Det gjorde vi, men Anna fungerar himla dåligt efter klockan elva. Vi lyssnade på Magic Numbers Take a chance och Lasse Lindh.
Hur jag satt uppe till halv fem med min HK-lägenhet och ändå kom till skolan dagen därpå. Vi hade matte prov. Att jag fick bra betyg på det provet var ett under.
Hur jag, linda, david & emma sprang i skogen och byggde en koja av rabarber-blad snodda ur den närmaste komposten. Kojan höll inte så länge men vi hittade iallafall en stor blå tärning i gummi.
Alla födelsedagskalas och gissa låten tävlingar. Alla jävla brevpapper man alltid fick i present av mindre nogräknade kompisar. Eller typ badkulor. Sex stycken. För att de var så dyra.
Hur vi tittade på Scary movie och min klasskompis pappa lyckades komma in just när carmen electra springer omkring i sina underkläder. Hur pinsamt det kändes. Hur små vi var. Egentligen.
Det var på den tiden jag ville bli meteorolog, eller guide och tyckte geografi var roligast av allt.
Sommaren när alla gick runt och sjöng Gå & fiska och tre år senare och en annan sommar när vi bytt till Livin la vida loca.
Men nostalgi går att lita på. Du vet hur det kändes. Och behöver inte känna efter en gång till. Tacksamt.

Green Day - When I Come Around

I början av veckan så var jag hoppfull. Ja, jag var nästan glad & förväntansfull. Vi hade ledigt måndagen, jag tillbringade min lediga måndag i kiruna och när niklas natten till måndagen skrev & frågade vad fan jag gjorde uppe vid fyra svarade jag bara att jag försökte utnyttja den lediga dagen. Som faktiskt hade påbörjats. jag tänkte sen till min egen lättsamma glädje att Nu är det bara fyra dagar kvar, vad fort helgen är här, vad trött jag inte kommer hinna bli. det var rätt missvisande inser jag såhär i efterhand.
Men i tisdags trodde jag iallafall det var tisdag.  och CC var den som fick fundera en extra gång när frasen det känns fan som tisdag idag användes av mig. Inget fel så kanske, men CC blev lite förrvirrad och svarade "ja, men märta, det ÄR tisdag idag."
En ledig måndag förstör så mycket. och jag är visst trött, jag är himla trött till och med. redan trött. jag var trött igår.
jag är trött
kort sagt
Sen tycker jag hela biblioteks grejen är så pinsam. Jag tycker om att läsa, jag gör verkligen det och skäms inte för att säga att jag gör det heller. Men så fort jag ska låna böcker, på ett bibliotek så blir det pinsamt. Jag har helt plötsligt börjat skämmas. För det känns så nördigt att låna böcker på biblan. Inte så hippt riktigt och med en känsla av att "jag lånar böcker för att jag inte är så intresserad att jag orkar lägga ut pengar och faktiskt köpa boken". Jag har iallafall tagit min nördrädsla till fånga och lånat två stackars böcker, från biblioteket. Av den billiga sorten. Av kriminalroman-sorten. Agatha Christie (mycket! svårstavat med migrän) & Michael Connelly hade blivit det ultimata författarparet. Nu råkar den ena vara rätt död men Michael kanske inte är så kräsen?

Och jag tror Jens vet hur jag har det.
I wanna sleep in my bed
I wanna clean up my head
don't wanna look this dead
don't wanna feel this dread

Black Cab - Jens Lekman

Det här med utmaningar sprider sig som en enda stor bloggepidemi. men sen jag blivit utmanad en andra gång får jag väl dra tummen ur röven och vara lite ärlig.  OCH, jag har blivit utmanad av sofie & lollo.
Regler:

* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

possibly så tänker jag skita i att utmana tillbaka, och det här med regler har nog aldrig varit riktigt min grej. 
Det kan dessutom uppstå lite problem, det känns som jag redan fläkt ut det mesta på ett eller annat sätt. Och att jag glömmer bort vad jag berättat underlättar inte heller. men det blir inte mindre sant för det. here we go.

- när jag var liten älskade jag bea-sås såpass mycket att såsen i vår familj döptes om till "Märta-sås".
- att min ena höft är aningslöst högre än den andra till följd av en pytte skolios i ryggen (läkarna har delade åsikter, men jag delar den här!)
- att jag inte ser det som skolk utan bara sovmorgon när jag skippar första lektionen
- min första konsert var Magnus Uggla i Västervik och jag var fem, kanske sex år...
- jag äter inte palt, blodmat, bönor eller ärtsoppa men har efter sjutton år lärt mig äta potatisgratäng (!)
- jag blandar ihop städer med andra städer och ljuger omedvetet om vart folk är eller ska åka. Ett bra exempel är Hässleholm/Nässjö/Skövde, som jag har en tendens att blanda ihop helt.
- mina glasögon-bågar är av märket Ralph Lauren - polo, och var rätt så dyra.

Vapnet - Rådhusgatan 

Nu har jag vikt alla mina nytvättade handdukar olika. trots jag vikte dom samtidigt. jag kan inte åstadkomma något konsekvent alls idag.

jag städar nu. Det brukar som mest vara en annorlunda och inspirerande upplevelse. Lite som skattjakt men med både positiva och negativa överraskningar. oftast innefattande sånt som en gång varit något ätbart.
Eftersom jag är en mycket emotionell men inte fullt lika rationell person så gör jag sällan saker i den ordning som sakerna kanske bäst gjorts i. utan jag tar det lite som jag känner för. Lite som att låta färgen torka innan man målar väggen.
Idag bestämde jag mig för att tvätta, och sen städa. I den ordningen. Vilket gör att tvättkorgen är minst lika full nu som den var innan jag bestämde mig för att tvätta innan jag plockat upp kläderna som legat utspridda på mitt golv. Kanske var det, ett från min sida dåligt sätt att försöka smita undan min egen tvätt. Jag är lite osäker. 
Men det är sånt som händer.
Jag har hittat en ensam yllesocka också. ensam. En yllesocka som tappat sin namne nånstans i min röra. Det är, en sån besvikelse att hitta ensamma strumpor. Strumpor med tappade livskamrater. För just den yllesockan fungerar så dåligt på egen hand. Jag har bara en enda i den tjockleken och nu, ja, nu kan den här strumpan uppenbarligen inte slutföra sin livsuppgift. den har tappat sin livskamrat. det är mitt fel. Och det gör ont. 

Jag gick aldrig till skolan idag heller. Jag somnade, vaknade, somnade och vaknade vid fel tidpunkt. Kvart över fyra hade den hunnit bli. Och det var oroväckande svart i rummet när jag slog upp ögonen, när du vet du sovit för länge. Missat dagen. Missat allt. Men jag hade inget att göra så det gjorde inte så mycket alls. Överhuvudtaget.

Det har varit ett mycket kort och lite märkligt höstlov. Nästan ovanligt om det nu inte vore för att jag precis som vanligt spenderat galet mycket tid med Anna, bakat kakor, struntat i att träna och vart uppe för länge om nätterna och sovit bort dagarna. Och utöver det faktiskt inte gjort så mycket mer. Men det är nog du. Du, H, som är så ovanlig.
Jag hade lite svårt att summera Halmstad. Vi gjorde ju inte så mycket. Det fick växa. Jag vill inte och tänker inte låta det här växa nånstans. Utan jag summerar ingenting precis så ingenting som det varit.
Så arg, otrevlig och less som jag var när du kom H gjorde kanske inte gällande att det här skulle bli nåt bra. Eller värt 150 mil överhuvudtaget. Kanske inte ens trettio. Punchlines ekade mellan väggarna, du frös och jag ville bara hem. Själv. Låsa in mig och obrydd strunta i att både äta och sova. Men det kan jag ju göra med dig också, kanske till och med bättre. Men jag vet inte.
Hem till ett om-målat rum med lila och blågrå väggar som mamma redan dömt ut som dystert. Men det var så mycket jag det kunde bli. jag trivdes.  
Kiruna från sin kanske grinigaste, kargaste sida. Med inte så mycket snö just, men med grader som definitivt satte stopp för hösten.
Jag ville hänga upp tavlor och slå i spikar på måfå, så som jag alltid gör. Men du var inte så bra på måfå Henrik och tavlorna hänger nog aningen skevt om man inte kisar med ögonen och står långt ifrån.
Anna och Emma klippte hår. Henriks hår. Emma med den seriösa noggrannhet som passar en storasyster och Anna utan det men med en enorm iver och exaltering som nog inte slutat så bra om det varit så att hon klippt allt på egen hand. Resultatet stavas Beatles och du blev rätt söt. Men då gillar ju jag Beatles också. 
Anna och jag fick vår Xbox-natt. Vi bakade morotskaka till en början, med lite dåliga förutssättningar. Som inget strössel och inget rivjärn. Men kakan blev fullt ätbar och vi var lika engagerade och inne i spelet som vi brukar bli. Jag med en puls som närmast kan liknas vid en sprinterlöpares och anna som gjorde sitt bästa att täcka tvskärmen för att iallafall få vinna den omgången. Fusk kallas det, flicka lilla. och tv-spel är en fullgott substitut till simträning. I guess.
En fredagkväll som närmast kan sammafattas i förfest, förfest, efterfest, efterfest. Däremellan iskalla promenader och rätt mycket prat. "jag hade kommit i håg honom om jag sett honom. Han hade en rosa tröja, jag hade kommit ihåg honom". En rosa tröja är kanske det som behövs?
En lördagkväll som inte var så speciell, hårda ord och jag ville bara inte vara där. Sen var det längesen jag var så sugen på mozzarella pizza som jag var när vi stod och skulle ha maränger på statoil. Det fanns inga maränger och det blev tunnbröd istället för pizza. Söndagen försvann som söndagar brukar försvinna. Jag sprang runt och försökte leta fram mina utspridda saker och packa klart utan att bli alltför deprimerad av nu-är-det-snart-slut-ångesten som hela tiden fanns i bakhuvudet. Tåget var försenat men Älvsbyn kom tillbaka alltför fort. fast det var vi. Vi som kom tillbaka och tåget kunde egentligen aldrig varit tillräckligt sent.

och till sist en måndag/tisdag som rann för snabbt ur mina händer. jag skolkade. men det gick för fort iallafall. Sen blev jag sjuk och behövde inte skolka. Ironin var kompakt och det kändes som jag ritade mig själv i ansiktet.

Jag ville inte att du skulle hoppa på det där tåget, du vet att jag inte ville det, mest bara för att jag är så dålig på att ljuga och för att jag som alltid talat om vad jag tyckte om den saken.
det är mitt tåg, och som jag kommit med fler söndagar än jag kan minnas. Och istället för att det var jag som kom fram så skulle du bort. Du sa varför ska du bo så långt iväg? och jag tänkte varför ska jag bo så långt iväg...
men svarade nåt annat. I ett försök att bry mig lite mindre och vara lite hårdare, lite svårare att nå och inte fullt så patetisk som jag känner mig varenda jävla gång det inte går att hålla tillbaka de tårar som bränner bakom ögonlocken.
jag tycker inte om hejdån. jag tycker inte om att lämna människor jag tycker om vinkandes på en grå tågperrong eller genom en smutsig ruta. Det är så svårt. Det gör så ont. Och det vore lite lättare om vi åkte buss istället.
för
Jag har suttit på tågperronger. För många, för länge. Jag har lämnat och lämnats. 
där har jag kramat för många och försökt säga jag kommer sakna dig, men vi ses ju snart igen. utan att klumpen i halsen brister och rösten blir märkligt tjock och obekväm. Flyg är inte mycket bättre, men det är iallafall mindre av den varan. 
  Jag är flickan som åker hem, som åker ifrån. Hon som hellre lämnar. Och inte som ensam står kvar på perrongen med bara en promenad tillbaka och ett tomt rum att återvända till. Utan egentligen någonting vettigt att längta efter men med en väldig saknad att vänja sig vid.
Är det då bättre att låta mörka landskap passera framför men inte noteras av tårblanka ögon som stirrar ut genom ett fönster i brist på annat att göra och med hopp om att ingen ska lägga märke till precis hur mycket du vill vara kvar där du hoppade på? Är det bättre än att bli lämnad (även om det är i betydelsen att bli frånåkt)? jag tycker det. Jag vill lämna.
nåt annat är som att ta med sig soporna ut och slänga påsen men ta med en ny, lika full påse in. Det ger lite dålig eftersmak och är rätt jobbigt som upplevelse betraktat. 
tack för att du frös och tappade känseln i näsan och vägrade äta. för att du ringde sj och glömde marängerna till marängsvissen. För att du spikade tavlorna lite snett och stökade till i mitt rum. provade emmas pyjamasbyxor och alla mina sjalar.
Slog i händer, ben, huvud och gud vet vad mer och fick ont, skadeglädje är också glädje, vet du. och tack för att du överlevde den aningen krystade tågresan och kom hit. Till sist. Även om internet bitvis fungerade lite dåligt och det första du sa var
Fan vad kallt ni har.

Håkan Hellström - Försent för edelweiss
Hello Saferide - I wonder who is like this one
Melissa Horn - Långa nätter
Tomas Andersson Wij - Du skulle ha tagit det helt fel 

Det är kanske kallt ute men det märker inte jag. En tjej från gällivare som kommit med tåget passerar mig, hälsar och ser lite undrande ut. Nej, jag gråter inte, jag ser ut såhär vill jag säga. Sen är tåget borta men jag vill stå kvar. i mörkret och kylan på perrongen. länge. 
Inte riktigt redo att släppa det som varit och i ett desperat försök hålla kvar två veckor och känslan av nåt bra. jag vill låtsas att det inte är över och behålla vardagen på avstånd bara en stund till. Jag tänker inte cykla hem.
Jag promenerar tillbaka mellan husen och samma väg har aldrig varit så kort som nu. Tyst förbannar jag alla genvägar.
Det har frusit i ån och gatlyktorna reflekteras i den tunna isskorpan.
I mina öron sjunger Plura Men jag vill inte gå och för första gången i mitt liv är jag inte mörkrädd.