jag bryr mig inte om mitt kaffe är kallt. jag dricker det ändå.
jag blandar ihop brysselkål & kåldolmar, så jag ska nog inte bli kock...
jag skär mina grönsaker assymetriskt, stora bitar blandas med små, det är inte meningen det bara blir.
och jag kommer förmodligen få århundradets trettio-års-kris när det blir dags för sånt.
Vi diskuterade det, anna & jag. Vi hade förmodligen slut på vettiga samtalsämnen för längesen när vi halkade in gravt på ett sidospår. För visst känns det som det är roligast att leva mellan 20 & 30?. Det är det jag har väntat på när jag var en mycket liten märta. Att jag ska fylla typ 20, och sen passerar man aldrig trettio sträcket. Det är iallafall så det har känts för mig. Och att man faktiskt inte är 22 för alltid kom lite som en kalldusch. det känns lite som om man dör efter trettio. Ur ett barns synvinkel givetvis. det är så roligt att vara ung. Från det att man går in genom dom där dörrarna i ettan så har man ett inrutat liv, du väljer inte vad du vill, du sätter ut punkter som lärarna tycker och jagar det där högre betyget. Det är dötid. En nioårig dötid. Det fattar man ju inte när man sitter där, första dagen i ettan, med en rosa skolväska bredvid sig och ett fånigt leende på läpparna som berättar preis hur stor man känner sig. Välja är inget alternativ. Då ville jag bli stor. 20 nånting. iallafall mer än man kunde räkna på båda handens fingrar. Av nån anledning har jag alltid velat bli femton. det lät sådär sjukt vuxet och lite avancerat. femton.Liksom, jag hade en barbiedocka som har fått vara femton i en hel livstid. jag tror kanske att den där blonda dockan (just den femtonåriga var brunett men det hör inte hit) har förstört mig. Vill jag kanske vara en barbie, glad & nöjd, med perfekt mejk & en rumpa som fan sitter där den sitter & inte börjar sagga när man passerat trettio.
 Jag fyller arton nästa år, och det känns som det bara går utför när jag har fyllt dom där arton åren. Tänk om jag av misstag, slarvar bort ett av mina 20årings år. Då har jag ett år mindre på mig att försöka vara snygg & ha roligt. Det är lite galet, och som Anna så fint sa tar vi nog ut sorgen (?) i förskott. å andra sidan har man inga 20årings år innan man faktiskt fyllt tjugo...
Eller så sitter jag, potentiellt, ensam i en lägenhet, vid trettio års ålder, utan nån som helst antydan till manligt sällskap & tittar ut på ett land av ingenting. Eller som anna så hemskt sa; Men tänk om vi är ARBETSLÖSA, vad gör vi då? det är liksom botten av toppen på allt.
Också insåg jag, när jag promenerade från båten i regnet tittandes på mina fötter att fan, jag växer ju inget mer nu. jag stannar här med mina 163, eller 165cm eller vad jag nu är och blir inte längre. När jag var barn skulle jag växa för evigt. För när man var vuxen var man lång, och det var så man såg att jag var barn. inte för att jag var helt totalt platt och hade runda glasögon, utan för att jag var kort. det var liksom där felet satt.jag får väl försöka se stor ut tänker jag mig.
där har vi ytterligare en grej, såklart. det där med att man ska se vuxen ut. Det är viktigt, gud så viktigt. Grejen är ju bara att vi små sjuttonåriga stackare (iallafall många av oss) går runt & föröker se vuxna ut, för jag tror knappast att några av oss förtappade 90tals barn känner oss vuxna. vi slänger blickar efter jämnåriga classmates och tycker kanske att dom ser så mycket vuxnare ut än du själv. Samtidigt går ju den där klasskompisen och är pissed för att du råkar se sådär coolt vuxen ut.
Jag brukar låtsas att jag kan saker, det kommer man långt på, men let's face fact.jag kan inte ett skit. herregud, vad lite jag kan. Inte kan jag betala mina egna räkningar med egna pengar om ett år, som det så byråkratiskt är tänkt, kanske jag ska betalas andras räkningar med andras pengar. funkar det kanske bättre. jag vet inte ens om jag kan byta dammsugarpåse...
Vi vill gärna gå på universitet också, ingen jävla högskola, det låter sådär läser-en-kyrkkurs-hemma-aktigt. lite som folkhögskola, det ger dåliga vibbar. och så tillbaka till det att jag inte kan nånting (ur ett jäkla brett perspektiv)
Det är inte så många år som man är sådär ungsnygg och det mesta sitter på plats. och tänk, gud förbjude, om man kanske inte har sådär überroligt dom där tio åren man ska vara på topp. vad gör vi då, då är ju loppet kört & ingen gillar ju en fyrtioåring som försöker se ut som tjugofem. Förhoppningarna från det att jag haft min tjugonde födelsedag till det att siffran framför nollan ändras till en trea är så sjuukt stora. kanske ouppnåeliga. det vet jag ju inte än. Det är därför jag måste planera. Så jag kan börja ha roligt direkt när jag passerat tvåa nolla dagen.
man har å andra sidan en sån där  barndröm om en gullig hund bra jobb och hela vi ska dö tillsammans-grejen, samtidigt vill jag för aldrig i livet komma dit själv även om det verkar så trevligt. Andra får ta hand om det så är jag 24 för alltid!

och så en grej som fan inte hör hit överhuvudtaget. Patrik Isaksson lyssnar på sin egen musik och sjunger med i sina egna låtar sittandes i en bil som han kör runt med. är det normalt, undrar jag. Den reklamen skrämmer mig. Ska han köra runt länge? har han hört sin best of cd många gånger? har han betalt för cdn? sjunger han med i sin egen musik som han spelar i den egna bilen? Om jag var honom så skulle jag nog anlita en annan reklambyrå nästa gång...