Jag är hemma nu. Hemma från ett regnigt grått men mycket hejdåomkramande Småland. och jag är så fruktansvärt trött på ordet hemma att jag inte vet var jag ska göra av mig. möjligtvis har jag skrivit det ett par gånger för mycket och jag känner att jag går på repetition, men vad fan ska jag skriva istället då? Va? vad fan ska jag skriva.

Susanna Kallur faller här nånstans bort från OS-drömmen,

Gud vet att jag inte är en morgonmänniska, men jag tror inte det finns nån känsla i hela världen som kan mäta sig mot vad jag känner sent på natten tidigt på morgon när omgivningar jag tycker så mycket om försvinner bakom mig in i det som redan har passerat. För asfalten ser annorlunda ut vid halvfem. när det tryckande augustimörkret börjar släppa taget och man faktiskt kan urskilja hästarna i hagen men inte kaninerna bland träden. När Tomas Andersson Wij gör sitt bästa för att förstärka den känslan & Markus Krunegård sjunger
"Det är fortfarande varmt i luften fast det är mörkt.
Sommaren tog slut idag
Det doftar o känns exakt som när det var vi o jag får tänka på att låta bli
Men det känns. Du vet det känns
Du o Norrköping gör er bättre i backspegeln
Även fast du var min vän o det var mitt hem
Men det gör inget längre. Det gör inget nu"
då gör det fanimej ont. Det gör riktigt jävla ont att lämna småländsk sensommar för norrländsk höst. Det smärtar att se fotbollsplanen i Gunnebo öde & död, se trafikskolan i Söderköping som alltid ger mig ilningar av småstadsångest försvinna i periferin & minnet av att jag & storasyster aldrig badade tillsammans nere i sjön den här sommaren gör sig ohyggligt påmint. Vi åker förbi ett sovande Sverige, ett land i dvala, ängar, åkrar & fält jag aldrig tänkt på någon längre stund är plötsligt fruktansvärt vackra & märkligt sentimentala i nåt som mest är skuggor efter regn.
och jag kan inte sova. En enda timme har jag sovit i min säng, sista natten i stugan. I den säng som jag sovit i var eviga sommar sen jag föddes. Och ändå, så sitter jag där i bilen med huvudet lutat mot resväskan vid min sida & kan inte sluta tänka & inte somna. Till sist somnar jag iallafall. Nånstans efter Norrköping och små samhällen längs med vägen, nästan inne i stockholm. Då sover jag. Till slut. Då har jag sett det jag har att minnas, det som jag alltid har sett. Jag kan inte relatera nånting till stockholm. inte relatera stockholm till nånting. Det har ingen särskild plats i mitt hjärta, får det inte att slå en extra gång. Där kunde jag slappna av, då kunde jag släppa allt vad sentimentalitet heter & sluta ögonlocken & konstatera ja märta, sommaren är över nu. Väldigt över. Du har gjort dina val och nu är det dags att åka hem på riktigt & börja om. Vänta på nästa sommar & blicka lite framåt. 
det har väl gått sådär.Men nu när jag sitter hemma i mitt rum på andra våningen, i vårt lilla röda radhus, mitt i jävla ingenting så känns det ganska bra. Jag saknar inte väggarna & känslorna på Järövägen 23. Inte de gröna ekarna än så länge utan gula blad. Inte grusvägen fram till det lilla vita tegelhuset. Inte den nytjärade bryggan vid sjön. Inte det grumliga vattnet och den öppna spisen.
Iallafall inte så det gör ont. 
Men det kanske beror på att Tomas & Markus har slutat sjunga nu.