jag dansar dansar DANSAR runt i mitt stackars lilla plastmatta rum. jag dansar som om ingen ser mig, och det

 är ingen som ser mig. Jag skuttar runt över golvet i mina vita trosor och vita linne like there's no tomorrow.

 Jag är varm. Jag är glad. Illamående och trött som fan. jag borde inte dansa, jag kanske kräks. jag lyssnar på

musiken och inte på mig själv och dansar vidare till bruce springsteen. jag har aldrig nånsin lyssnat på

springsteen. ikväll är han bra. inatt är han bra. jag dansar vidare, utan hejd, utan balans men med en

jävla känsla. fötterna som vägrar stå still, det lite för stora silverarmbandet som jag fått av syster
 
virvlar kring min vänstra handled. det knyter sig lite i en lårmuskel. whatever. whatever! jag dansar lite till.

jag faller ihop på sängen. tunga andetag. puls som en rädd kanin. och jag tänker inte. nej, jag tänker inte...even if we're just dancing in the dark

Jag har haft en vecka. Inte din vecka, inte min vecka heller. Utan bara en vecka. Bara. som vilken annan. Fast jo, amanda smittade, jag kräktes, cissi kräktes. Vi var lite äckliga. jag hade feber, jag som är sämst i världen på feber. Jag handlade femton piggelin. Nu mår jag bättre. Jag är helt ensam. Helt vansinnigt ensam. Jag saknar min syster, vi som är så jävla närmast i hela världen, hon som köper grejerna från önskelistan redan innan önskelistan skrivits ner. Jag saknar anna som snart är tokborta i stora stora london, men hon är inte själv, ta hand om henne you boy! och anna, dansa sådär med benet som du gör när du börjar bli lite full. Jag saknar Linda, linda som en gång försökte lära mig åka längdskidor på riktigt och linda som stannade högst upp i snöiga backen och tog fram kameran för att fotografera sin kämpande vän som försökte saxa upp backen. "det ser jättefult ut märta! förlåt, roligt menar jag! du är jätteduktig". Hon är aldrig elak, det är hon inte. Inte med mening. Jag saknar min familj, både med klor och utan klor. jag saknar min pojke, det gör jag, trots att pojken ibland knäar mig hårt i skinkan och ibland klappar på mig i sömnen som om jag vore nåt konstigt men som köper äckligt godis åt mig för att han vet att jag tycker om det äckliga godiset. 

"Message keeps getting clearer, radio's on and I'm moving round the place
I check myself out in the mirror I wanna change my clothes my hair my face
Man I ain't getting nowhere just sitting in a dump like this
There's something happening somewhere baby I just know that there is" 

Bruce Springsteen - Dancing in the dark
Guldgossen - Ge mig rosé

"ge mig kärlek åh ååh åh ge mig någonting annat med"


    

Amanda har magsjuka. Magsjuka light. Vi delar toalett hon och jag. Det innebär ett visst riskmoment. Vardagsspänning kanske någon skulle kalla det. Jag kallar det måndag.


Vi är hemma från Hofors nu. Hofors var...vedervärdigt. Jag saknar ord. Man skulle kunna jämföra det med Åmål, tror jag. Jag har aldrig nånsin varit i Åmål så det är svårt att veta men det känns som att Hofors inte bara kan ge upphov till tonårs- och identitetsångest utan till en massa annan ångest också.


Jag tror Hofors har en identitetskris. Det är den fulaste platsen jag någonsin sett. Förutom kanske Jokkmokk, och kanske också Pajala. Jag kan inte riktigt minnas Pajala. (Vi stryker Pajala). Hofors kvalar in som lika ångestframkallande som den där absolut avskyvärda trafikskolan de har i Söderköping, där allting andas småstadstragik. Hofors andas också tragik, och sextiotalsuppgivenheten märks i varenda huskropp. en liten trafikskola och en stad långt därifrån. De vet inte om det. Men där blåser liksom samma vindar.

Jag åkte hem. Eller, till Älvsbyn. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla det hem trots att det är precis vad det är.

Jag vill härifrån.

Jag vill söderut. Jag trivs i Stockholm. Jag trivs söder om Stockholm. Jag tycker om pulsen. Jag tycker om hur de pratar. jag tycker om hur allt ter sig och hur mycket större allting är. Småstad är småstad på ett annat sätt och storstad ska vi inte ens prata om.

Jag vill härifrån. Innan jag börjar prata som de gör här uppe. Innan min totalt genomfuckade blandrasdialekt tar upp ännu en dialekt och får mig att prata konstigare än jag redan gör. Det går inte att höra var jag kommer ifrån. Jag kan tycka det är jobbigt. ja jag är VERKLIGEN från Kiruna & nej jag skojar inte. Men samtidigt, vill jag verkligen att nån ska kunna peka på mig när jag öppnar munnen och ropa "hon är definitivt från kiruna"?. Nej. Jag vill inte det. Jag vill inte det heller. Och jag vill inte att det ska låta som att jag kommer nånstansifrån där jag inte alls kommer ifrån. Det är ett dilemma. Jag kan inte välja heller. Det bara blir. Jag pratar som jag pratar, jag vill bara härifrån innan det hela går överstyr .Jag pratar iallafall inte norska. Det kan jag ju tacka för.

Hofors var iallafall inte så jävla bra. Jag simmade inte så himla bra heller. Nästan katastrofalt. Men det tog sig, frisimmet satt till sist någolunda och jag kunde simma en femtia om inte bra så iallafall utan att skämmas. Det gjorde mig inte så mycket. Att det gick dåligt. Jag var mindre stressad och mindre hysterisk än jag brukar. Det kändes inte viktigt att simma fort även fast jag nånstans kanske ville. Frustrationen över att kroppen inte riktigt responderade som den skulle la sig lagom till kvällen och jag kunde somna utan prestationsångesten gnagandes i magen.

Jag skulle ha duschat ikväll. Det hade nog till och med behövts. Men jag sover nog istället. Och vaknar utan huvudvärk imorgon, right?

 ...men inte dessa gator