Damen som skrattar igen
lite av nervositet, lite av glädje & en knivsudd hysteri.
Trött är jag redan, det tog väl säkert ett halv dygn innan den typiska & väl igenkända tröttheten slog in. Så trött som man bara blir i älvsbyn. Sunkig har jag inte hunnit bli än, men det kommer nog såsmåningom. Mjukisbraller, för stor mössa, & klasströjan, den där man köpte i nian & aldrig använder normalt. Jag har tillochmed fuskat till mig emmas klasströja.
Min fjärrkontroll till dvdn befinner sig lite absurt nog hos kirunaskidåkaren i uppgången bredvid. jag måste hämta hem den. Och det är mycket roligare om ni faktiskt inte vet varför den är där. Annars försvinner lite av den mystiska charmen.
Internet kan vi glömma hemma än så länge. Det är gratisnätet på skolan som får gälla den närmaste framtiden.
So, no more blogg for me på ett tag.Jag har gett upp den lite. Faktiskt. Och skriver lite i den söta anteckningsboken som ligger bredvid sängen. Min säng. Det slog mig igår, att den känns lite tom. Smal som fasen, ja, men tom. Det är så öppet runtomkring. Lite som att ligga mitt på golvet i en alldeles för stor gymnastiksal. Kallt, dragigt men utan det gröna golvet med alla sträcken. Inte för att mitt golv är så fräscht det heller. Men det luktar iallafall inte svett.
När jag gick från skolan igår till markus krunegårds vampyrlåt så kändes det som vår igen. Vår en gång till. För många gånger har jag promenerat vägen upp förbi huset där jag ställde min snodda cykel, över fyrvägskorsningen & prästbogatan hem till just den där låten. Sjungit orden där du stod på den trasiga mattan bredvid okända skor vad som känns som hundratals gånger, i början sjöng jag fel men jag försökte iallafall gå i rätt takt. Glad blir man, Markus knows things. Men jag känner att hösten behöver ett nytt soundtrack. För jag kan inte promenera omkring med vårkänslor & glädje i kroppen när hösten redan är här. Minnas kan jag göra en annan gång. Jag måste vandra samma väg bland björkarna så många gånger till, och jag tror jag ska passera prästbogatan nynnandes gör nånting vackert nästa gång. Det borde bli min höst.
Trött är jag redan, det tog väl säkert ett halv dygn innan den typiska & väl igenkända tröttheten slog in. Så trött som man bara blir i älvsbyn. Sunkig har jag inte hunnit bli än, men det kommer nog såsmåningom. Mjukisbraller, för stor mössa, & klasströjan, den där man köpte i nian & aldrig använder normalt. Jag har tillochmed fuskat till mig emmas klasströja.
Min fjärrkontroll till dvdn befinner sig lite absurt nog hos kirunaskidåkaren i uppgången bredvid. jag måste hämta hem den. Och det är mycket roligare om ni faktiskt inte vet varför den är där. Annars försvinner lite av den mystiska charmen.
Internet kan vi glömma hemma än så länge. Det är gratisnätet på skolan som får gälla den närmaste framtiden.
So, no more blogg for me på ett tag.Jag har gett upp den lite. Faktiskt. Och skriver lite i den söta anteckningsboken som ligger bredvid sängen. Min säng. Det slog mig igår, att den känns lite tom. Smal som fasen, ja, men tom. Det är så öppet runtomkring. Lite som att ligga mitt på golvet i en alldeles för stor gymnastiksal. Kallt, dragigt men utan det gröna golvet med alla sträcken. Inte för att mitt golv är så fräscht det heller. Men det luktar iallafall inte svett.
När jag gick från skolan igår till markus krunegårds vampyrlåt så kändes det som vår igen. Vår en gång till. För många gånger har jag promenerat vägen upp förbi huset där jag ställde min snodda cykel, över fyrvägskorsningen & prästbogatan hem till just den där låten. Sjungit orden där du stod på den trasiga mattan bredvid okända skor vad som känns som hundratals gånger, i början sjöng jag fel men jag försökte iallafall gå i rätt takt. Glad blir man, Markus knows things. Men jag känner att hösten behöver ett nytt soundtrack. För jag kan inte promenera omkring med vårkänslor & glädje i kroppen när hösten redan är här. Minnas kan jag göra en annan gång. Jag måste vandra samma väg bland björkarna så många gånger till, och jag tror jag ska passera prästbogatan nynnandes gör nånting vackert nästa gång. Det borde bli min höst.
Kommentarer
Trackback
