Om ni har sett Jeff Dunhams peanut när han drar sin hyperaktiva mmmmm coffee coffee coffee, så har ni nog en ganska bra bild av märta idag. Fullsmäckat schema var en grav underdrift, jag har sprungit som en yr höna mellan simhallen, byn, lektionssalar, hantlar & skivstänger. Jag hade tillochmed gjort upp en plan för hela dagen så jag visste exakt vad jag skulle göra & när jag skulle göra det (när jag hade tiiid att göra det), vilket inte händer alltför ofta i Märta-sammanhang.
Men som det heter, ordning är till för idioter; genier behärskar kaos.  men jag är nog varken det ena eller det andra.
Vår coach var på bra humör & tillochmed TREVLIG mot mig & cissi idag, efter ett par dagar med rätt hård kritik och avbrutna träningspass var det ganska skönt att få tillbaka snäll-roger. Även om han kanske är meanmachine redan imorgon. Jag fick åtminstone höra att "Märta, när du hoppar i vattnet, då vet man att du alltid kommer göra ditt bästa och det kan man vara trygg med", vilket för mig kändes som att mysa in sig i en stor varm pläd även om jag nu råkade befinna mig i vattnet. Eller vad fan, råkade och råkade. Det var inte så mycket till valmöjlighet där.
Tyvärr hade jag lyckats glömma bort att vi hade fotografering för simgymnasiet idag, vilket ledde till att jag & sofie, fem minuter sena, tokcyklade till skolan, jag iförd mina fulaste mjukisbraller, crocs och ett ansikte som var mer osminkat & slitet än på länge. Håret var väl inget att hoppa i bäcken för heller. Men alltså, det är ju så jag ser ut mestadels, jag får helt enkelt hantera sanningen. den eh, osminkade sanningen. och scarlett johanson kan känna sig ohotad.
Nu har jag fått, uppepå min rätt slitna look lyckats få påsar under ögonen. Vi pratar inga små påsar. Iallafall inte under högerögat, jag gick tillochmed in till cissi för att kontrollera om den var lika enorm som jag tyckte den var. Det var den.
Då vände jag om och sa nej, nu ska jag & påsen gå in till mig. Det är på den nivån.
Antagligen behöver jag sova, ingenting blir ju riktigt bra när jag är trött, även om jag presterar ganska bra under stress.
Humorn befann sig på en ickeomtalbar nivå. det visade sig vid middagen, (när jag var för trött för att riktigt orka lyfta gaffeln tillräckligt många gånger för att bli helt mätt)
Cissi vill berätta nånting om en stockholmstjej men hinner bara nämna namnet; Bea, innan jag avbryter henne med en ytterst angelägen fråga, är den här tjejen släkt med såsen?
I will never know, and you got my day!

Kaffecount: Tre fullmatade koppar. Än så länge...
 

så har jag just hittat på (?) ett ord som nog kvalar in på långa-ord-man-aldrig-kommer-använda-listan
Ordet?
arbetssituationsproblem.
känn på den, vad avancerat det låter. fint avancerat. nästan som annas biologiexkursion, fast längre.

Jag. har fått en badrumslampa. Herregud. Jag har inte ens märkt att jag har en badrumslampa. Tidigare var det bara en enkel, ensam, och väldigt kal glödlampa i taket. Men nu har vaktis skruvat i betongen och den lyser så fint. Trots att jag, ehm, inte märkte det förrän nu.
Däremot kände jag att nån hade varit inne i mitt rum. Grejer hade flyttats omkring, eller fan, det vet jag inte, men jag kände hursomhelst att någon hade gått in till mig, I got feeling. Men det var i torsdags. Kan det ha varit i torsdags. Jag minns inte det heller.

Fan vad jag älskar Bliw tvålar. Bubblorna, hell yes! och refill, ja, billigt och bra. Pumptvålen, hej-älsklings. Jag köpte en ny sån där handtvål idag. Den nya, rosa, tyvärr. fast söt var den ju. Den luktar supergott, tydligen av, håll i er nu, nyponros & rabarber. Nyponros OCH rabarber! vilken kombo. Men det låter så jävla corny att jag skäms varje gång jag läser texten på förpackningen. Nyponros & rabarber. Som en gammal tant.
nu hamnar jag lite i samma klass som anna, som är den enda jag känner som använt ordet Sannerligen helt allvarligt i en mening.  Vi kan förtidspensionera oss ihop.

Jag har vart i Piteå. I nästan 14 timmar. Om man räknar bort snabbsvängen till Luleå universitet. Det är hur som helst för mycket Piteå på en gång. Fast jag och mia fick iallafall se mamma mia. Vi sänkte medelåldern i biosalen. Från 40+ till kanske bara 30+...
och praktiken är slut nu. No more Alexander Skarsgård look-a-likes och inga falsettsånger från hippa nöjeskillen och inga mer dåliga ordskämt från fotografen vars namn jag glömt fast han var den sista vi jobbade med. Och Robert, ingen mer robert, han förgyllde min vardag. Pitemål låter roligt. han var rolig. jag kommer sakna det.

Det är September nu, flickor och pojkar. Men det är snart slut på det också. Det är fan ta mig Oktober nästa helg. Oktober. Vad hände med Augusti, den bara försvann försvann försvann. Vi hade inte ens höst då.
Vi hade sensommaraugusti här.
Inte i Kiruna, där hade dom det grinigt. Som vanligt. Det är blåsigt i fjällen. Höst. blåsigt.
Men jag var inte beredd på det här, att det ska bytas så fort. Jag menar, fyra veckor. Klart jag inte hinner med.
Och nu sitter jag här och lyssnar på min introverta popmusik (vapnet) & dricker te som alla tycks hata. (ingefära kamomill, inget fel med det! det är höstigt.) fast jag egentligen borde ta och göra den där loggan för hallands kennelklubb.
Men Ett, jag kan fan inte rita, Två, jag tycker hundar är tråkiga och kennelklubbar bögiga, Tre, jag skiter verkligen i hur deras logga ser ut och allt känns mycket, MYCKET ospännande.
Jag är pank i allra högsta grad, och jag vill ha så himla mycket just nu. Vilket inte riktigt underlättar.
jag är skitsugen på oboy också. jag har det, med andra ord, rätt jobbigt!
oboy med glass kanske. gud vad gott...

Vapnet - Tar tillbaka det
känns som en felande låttitel att avsluta med, verkligen. Men å andra sidan var det här inte så bra att det gör nåt. den däremot, den är bra.

fast ett och ett halvt dygn sent
det hade tydligen varit inte mindre än trettio grader i bassängen i måndags. 30! det är mycket. fel på termostaten. jag var inte där men ryktet säger att man tog av badmössorna.... vågat säger jag.

jag vill bara äta svindyra winerbröd på arlanda, flygplana nånannanstans, svepa cider (räcker med två) och dansa helt galet skitfult på en folktät sandstrand till Girls just wanna have fun.
Det känner jag för. Jag har bara inte råd. Inte ens med wienerbröden (som förövrigt går loss på 25 spänn på arlanda) 
sen är inte Girls just wanna have fun så bra så jag orkar nog bara dansa till den en gång...tur den inte är så lång, då hade jag inte orkat dansa alls.

Slå två flugor i en smäll, tjejer på tjuvlyssnat som kan det här med effektivisering. 
idag har jag blandningshuvudvärk, så då får jag billigblogga på det här viset. För annars ligger jag mest i det stadiet där jag knappt kommer ihåg hur jag skriver mitt namn.

När jag var liten ville jag heta Liv.
ja, liv. (ni läste rätt). Men det vågade jag aldrig säga högt, så att någon kanske skulle höra. Liv hade inte blivit accepterat eller ens varit ett alternativ bland alla annor, saror och emmor. Det är inget fel i att heta varken anna, sara eller emma, jag menar det inte så,men ni har förstört lite, eller till och med en hel del för mig. Omedvetet. Gjort det svårare för mig att heta Märta, som jag gör. som jag inte har valt men som jag gör. 
Såhär i efterhand, nu när jag har blivit ganska tillfreds och nästan tycker om mitt namn kan jag tycka att det är väldigt intressant att jag om jag faktiskt fått byta namn när jag var liten, hade valt just Liv. Och inte anna, emma, sara eller möjligtvis johanna. Jag hade utan att tveka, valt Liv. Då tänkte jag aldrig så långt som till att det händelsevis inte heller skulle underlätta något för mig eller vara speciellt accepterat. jag vågade inte säga det högt, men hade jag hetat det på riktigt, ja, då hade det varit lugnt. Det räckte med att jag tyckte det lät fint. Sen kanske inte jag tyckte om Märta då, bara för att jag fan var den enda flickan i hela världen som hette på det viset och för att alla tyckte att jag inte skulle tycka om det för att det var både fult och annorlunda. Det kan nog ligga lite sanning i det. 
Mamma sa en gång till mig, när vi pratade om mitt namn och hon frågade om jag kände mig tillfreds med det, att "du var en tjej som skulle klara av att heta märta, som var stark och kunde bära upp namnet utan att känna dig alltför beklämd, det passade dig och vi visste det".  hon använde nog inte exakt dom där orden. I mitt minne låter det finare än sådär, allt är mycket vackrare när det tänks, det brukar vara så, men poängen framgår klart iallafall.
så tack mamma, och tack pappa. och tack pappas mormor som jag tror att jag är döpt efter för att jag fick heta Märta. Det har gett mig nån sorts riktning att utgå ifrån, i ett annat bitvis rätt förrvirrat leta-efter-sig-själv-tonårsliv. Det passar rätt bra in i min strävan efter att vara sådär lagom alternativt individuell på ett högst mainstream-aktigt sätt, som jag kan försvara så att det låter både bra, vettigt och trovärdigt. lite som att köpa en palestinasjal med döskallar på bara så man ska slippa stå för den egentliga innebörden i sjalen. Nu var det i och för sig emma och inte jag, som köpte och använder den där sjalen, men det hade kunnat vara jag om jag bara inte hade hatat döskallar så himla mycket som motiv på diverse klädesplagg bara för att det ger en så oäkta postmodernistisk punk känsla. (frågar ni mig vad alla dom där tillskrynklade orden betyder så vet jag inte det, men det spelar fan ingen roll för uttryck handlar om känsla och den är iallafall rätt)
Märta, (som namn och inte tredje person, jag är inte helt dum i huvudet...) har inte direkt hjälpt upp mitt självförtroende och självkänsla till oanade höjder, det har jag fått kämpa med själv och det funkar väl nu. Däremot har jag med tiden växt in i namnet. In i mig själv. På ett sätt som jag inte tror att en emma eller johanna gör. Som aldrig behövt höra ett Va?!, ett dåligt skämt eller ett skratt när man sagt vad man heter.
Det har gett mig själv en prägel och ett sätt att handskas med saker och ting. 
och alla kommer ihåg vad jag heter. Kanske inte just tillsammans med mitt ansikte alla gånger (vilket inte gör något) men kommit ihåg det.  Märta?! Jaså, var det du det...." och många gånger när man uppgett namnet i någon affär för att få ett bonuskort eller nåt ännu mera fejkglobalt så har damen bakom disken sagt, "Märta, vad fint namn, min syster är gravid så vi är extra uppmärksamma på vad folk heter. Märta, det ska jag föreslå."
Då står jag där och tänker nej nej nej nej, döp förfan inte ungen till Märta så jag får slåss med en till människa om mitt namn. jag vill inte behöva battla om mitt namn,Jag kan inte försvara mig om alla blivande märtor växer upp till übernördar, vad gör jag då liksom, jag har ju just kommit ifrån det själv.
min mamma, återigen, reagerar lite likadant. Hon kan komma hem från dagis och säga " åh, vet du, vi har en liten flicka nere på Lilla Björn nu som heter Märta och varje gång jag ser henne så tänker jag Näe, du är ingen Märta"
värd namnet hade jag velat lägga till där, men nu brukar hon inte säga det så då får det vara.
Det värsta är att det har börjat bli rätt inne att döpa kidsen till fula konstiga namn som mitt, eller Ingrid, Melker eller Axel. Gamla namn. Men inte längre...
Märta, hur mycket jag än har skrivit om det nu, hjälper inte direkt till med vad som helst, det är ju ändå, till sist, bara ett namn som vilket som helst. Handlar jag på konsum vet ingen vad jag heter så där spelar det ingen roll och pannkakorna bryr sig inte om de steks av en märta. they don't really care. det vet jag om. Men nåt som det kanske borde ha hjälpt till med, som jag faktiskt kan förklara nästan logiskt, är att hälsa på folk. Det borde ha hjälpt mig att lära mig att hälsa. Vilket jag, som det är nu, är oroväckande dålig på. Jag borde vara van vid att folk känner igen mig efter att ha träffat mig nån enstaka gång bara för att jag inte heter Anna, och för att det ändå händer rätt ofta. Man ser på folk när man blir igenkänd. Ibland vet man också om dom ska hälsa eller inte. Men jag, jag blir lika jävla chockad varje gång någon nickar åt mig på stan eller ropar efter mig på bussen när de kliver av. Värst är, när någon går snabbt förbi någonstans och tittar upp lite snabbt och säger hej, typ två meter ifrån mig. Då har jag, säg max tre sekunder på mig att respondera med något vettigt. Till exempel ett hej från min sida också eller kanske överraska med en nick.
Och vad gör jag då, jo, jag tänker. börjar tänka. Hur förödande som helst. På tre sekunder varken hinner man eller behöver tänka nåt, det är ju förfan bara att hälsa. Men det gör inte jag.
Först, blir jag stum av förvåning för att personen i fråga känner igen mig, sen blir jag ännu mer förvånad för att personen hälsar för att den känner igen mig. Efter det så går jag igenom hela mitt register som jag har med hälsningsfraser. Avväger situationen, Hur väl känner jag den här hälsande personen? Är han eller hon trevlig och rolig så jag ska le lite och hälsa med nåt skoj eller är det bara en tillfällig bekant som jag helst bara ska nicka åt. Ska jag nämna namnet eller försöka mig på ett hejsan, byta ut det mot ett hallå, eller blir det för gayt? 
här nånstans så har det gått typ elva sekunder istället för tre och personen i fråga har passerat mig för länge längesen och jag har helt uppenbart omedvetet dragit en total fetdiss. Ignorerat å det värsta. Jag brukar vända mig om efter det här och titta lite efter personen och hoppas att hon ska vända sig om så jag kan vinka lite i efterhand bara, fast det händer ju aldrig. En snabbångest-attack brukar infinna sig då och då får jag lust att liksom skrika efter personen nåt i stil med ; Hej, du! hejsan hallå. (nickar lite med huvudet och vinkar med handen) Jag tycker faktiskt om dig men jag är så jävla långsam att jag inte hann hälsa. Om du hade kunnat gå förbi en gång till skulle det vara fint. Åh du är jävligt snygg förresten. See you next time homie!
men alltså, det är ju helt jävla uteslutet. 

mina billiga tofflor får mig att känna mig som en superhjälte. Håkan sa med sarkasm i rösten nersupen-hjälte kanske...

anna läser horoskopen, och emma eller om det nu var anna säger
- Märta, Är du oxe?
- Men näe, jag väntar bara på kaffet....

när inte alla hästar är hemma på samma gång

Ugglan 3 will never be stureplan. Så därför drog alla för att sätta på sig mindre smickrande kläder och ladda inför sällskapsspel orgien vi ska ha här. i soffan. godis och brownies gör sig inte så bra med tighta jeans på. 

"om du får lite att göra märta, då kan du sätta dig i fönstret och skriva poetiska dikter om ditt liv, då kommer du bli känd som den där filosofiska tjejen som sitter i fönstret & skriver dikter om sitt liv."
anna är eftertänksam som bara en anna kan vara.

...nötter är det.
 det är gott, bara inte SÅ gott, jag undrar hur gamla dom är.

mina fredagar är bara kaos! rakt igenom. aldrig går det att få ihop allting på ett bra sätt. Mia ringde och tjuvväckte mig under min underbara långa håltimme & tipsade om att vår engelska tydligen hade börjat. Mitt sovande fick ett abrupt slut & jag kommer skitsur till lektionen och får göra ett test. (inombords grät jag.) roger hade tydligen en bra dag och kände för att trakassera mig genom två träningar. JÄTTE roligt hade han. Till sist lugnar han iallafall sig lite och säger Märta, är jag knäpp nu?.
Ja, sa jag. och det kändes bra att inte behöva ljuga.

Jag sitter ensam på mitt rum och det är lugnet före stormen. Vågar inte gå och lägga mig, då kommer jag nog aldrig att vakna. Men nu är helgen här iallafall och det är nästan exakt tolv timmar sen jag vaknade.

Frasse Haraldsen -  Jag vill ha en tjej
(har inget att göra med nånting just nu egentligen men den är bra och ibland räcker det)

Jag sitter mellan tavlor av rolling stones & the godfather. Nöjeskillen gick för en stund sen omkring och falsettsjöng I kissed a girl men med besvikelse i rösten konstaterade hur det provocerande budskapet försvunnit så fort orden kom från en han och inte en hon.
Och jag HÖR fotograf-robert från där jag sitter. han hörs. väldigt mycket. och högt.

Men finns det för lite att göra på praktiken & dessutom fri tillgång till jan wester-nåntings helt lediga dator så blir det såhär. Ni ser alltså resultaten av ett hejdlöst nöjessurfande på jobbet!
Popbloggen!
mycket, och jag menar MYCKET juicystuff om man är kåt på popjournalister och vi som aldrig sa hora-krönikörer.
sidan två är underbar & inläggen om ingresser och nyhetstorka i bertland.

precis som Jocke Berg
Annikas kentkrönikal

och till oss som somnar med kontaktlinserna i & lyssnar på Vy från ett luftslott istället för kallt kaffe.

så borde alla musikgenrenördar läsa det här. jag är indiepop, och visst fick jag lite ångest.
DN genregeneraliserar med hjälp av universitetsstudier
och läs här för den kompletta listan
DN igen.

Minst hälften av alla redaktionsmedlemmar gick nyss omkring och försökte säga "Http" så fort som möjligt. http. Bara en sån sak.
Och fotograf-Robert har övergett sitt arbetsrum för nån slags improviserad arbetsplats vid det konstiga bordet utanför Chef bengts rum. Varför sitter han där?

Men jag, jag lever för helgen. bara helgen. två dagar. jävla dumt javisst.
Nån gång för nån vecka sen, när jag lessnat snabbt, tänkte jag att jag borde plocka bort måndagar och onsdagar helt. Det har liksom fäst sig i mig. Tänk vad underbar veckan hade varit utan den där jävla måndagen. (och framförallt onsdagen då allting, precis allting, slutar fungera).
Varje tisdagmorgon när mobilen spelar sin vanliga glada irriterande stiga-upp-signal vid 05.25 och jag slår upp ögonen och förgås i dvala så tänker jag samma tanke som jag gjort heeela förra året. "jag skiter i det här, jag byter sport och sover vidare" strax följt av "hur fan ska jag orka hela veckan ut?". Och det är så. Det är så det är. Alla mina inplaneringar passerar i nån slags framtidsrevy av ogjorda saker framför ögonen på mig och jag blir om möjligt ännu tröttare än vad jag redan är. Att kliva upp ur sängen då är som att bestiga berg under vatten, luften tar slut. och jag kan inte komma upp. 
Och jag kan inte hjälpa det.
Såklart försöker jag göra nånting bra av mina onsdagar också (försöker), men bra är svårt när ögonlocken envisas med att falla ner gång på gång och kaffet inte riktigt finns till hands. När sova blir roligare än att äta och den finaste stunden på hela dagen är håltimmen du kan sova bort eller bussresan på morgonen  som dröms iväg rätt snabbt.
Idag hade jag faktiskt lite highlights, thanks to mia. Som köpte inte mindre än tre (!) korvar på en gång till lunch. Minnesbilden av en ensam Mia sittandes vid ett litet litet bord med en korv i handen och två på bordet har nog satt sig för gott. Hon påminde starkt om ett ensamt tjockt barn...
dessutom lyckades jag på morgon stjäla hennes cykel utanför badet. Omedvetet. Jag hade fått en cykel, nöjd och lycklig kunde jag nu cykla överallt. Det var synd att det var hennes för jag hade verkligen haft användning för den. Men tänk vad glad hon blev när hon fick tillbaks den.
Oh Laura - Release Me  

Kent - VinterNoll2

en sån där låt som man kan höstvinterpromenera till i evigheter, skaka frysa gråta och kasta sten på frostiga sjöar med alltför röda, svullna händer till. andas ånga med stela läppar i eftermiddagsblått dunkel till. bli rädd, ensam och älskad av. 

ofrivilligt musiklyssnande två punkt noll förekommer händelsevis jäkligt ofta här på folkan. Helst innan vi har morgonträning brukar det vara populärt att blåsa sönder högtalarna vid elvatiden på kvällen. 
Jag lyssnar nu (ofrivilligt) på johnny cash sönderbedårande Hurt och jag kan bara drömma om hur höga ljudnivåerna är i rummet bredvid. Eller kanske är det inte ens i rummet bredvid det spelas...? tinnitus maybe soon enough. Klart bättre än förra året när det då & då spelades Abba för fulla muggar i all hemlighet. 
Korv & mos till middag för intresserade! Jag nickade lite ätbart också i form av ett äpple (sparas till mornbitti) och en vältalig hög med gratis tepåsar som nog  inte får se sig uppdruckna innan veckans slut. Linda och anna som trevligt nog ska hit i helgen får kanske göra en insats på den biten. Linda dricker ju som sagt te nu för tiden. Jag går nästan runt & är stolt i smyg. 

och nu har man bytt ut Johnny mot Mika. jag får börja sjunga med om det här ska hålla.
  

and I cry if i want to. måste vara den låtrad som min kära syster dragit flest gånger i både bra och mindre bra sammanhang. det slog mig bara. sådär som saker slåss ibland.
Jag har hunnit få i mig både bamyl och kan jang idag, dock inget kaffe. huvudet är bra mycket bättre än för en timme sen då jag promenerade i takt med det... tabletter brukar ju lösa det mesta.
Och om jag brukar ha problem med att dra mitt kort på ica i vanliga fall så var det inget emot idag. Ja, jag hade magnetremsan åt fel håll, och nej, jag hade inte den rätta knycken. men idag blev det nåt slags guiness rekord försök i att feldra kort, jag hade inte ens den där jävla magnetremsan neråt, utan höll tag i den. Den stackars killen kassan såg på med lätt ironiska men väldigt roade (och kanske lite rädda) ögon när jag vred och vände på mitt kort i alla möjliga (och omöjliga) vinklar. Dessutom har jag nog lyckats dra varenda sabla dörr åt fel håll idag. Dragit, och dragit och dragit. Dragit lite till. Blivit förbannad. För vem fan har låst ytterdörren? kämpat med låset. låset fungerar inte. Glappar det kanske också lite? Och sen, till sist. efter allt svärande prövat dra den olåsta dörren åt rätt håll. Det blir genast mycket enklare att komma ut då...
Damen på Duka fick något förrvirrat i blicken idag när hon snällt frågade om det var något hon kunde hjälpa till med. Jag, som mest hade lust att svara "Ja, jag är lite sugen på grillkorv och fiskpinnar" svarade istället med att fnittra lite dämpat och nasalt och sen säga; Nej, men det är så att min syster tycker om  den här ljusstaken. vilket nog inte är det mest logiska svaret jag kunde gett henne. ibland funkar helt enkelt inte varken ja eller nej.
Fick förmånen (...) att renskriva lite insändare som driftiga pitebor suttit och knåpat ihop hemma vid köksbordet och lyckades då (ett par gånger) byta ut ordet värdefullt mot värdelöst. Texten blev då snäppet, men bara snäppet, intressantare än förut. Med risk för visad ouppskattning blev det ändå ändrat till sist.

nu får fan cissi och sofie pallra sig hit så det blir middag någon gång. Känner att jag måste på dass också...

Jag känner att det behövs en rejäl update. Här.
Förra veckan; praktik pitetidningen. missade träningar. internet fuck-up, en fotograf mycket lik Alexander Skarsgård & jag minns inte så mycket mer.
Ihelgen; träning (kan kanske diskuteras men, ja, det räknas) hämtmat två dagar i rad, hål i väggen med björn gustavsson & århundradets förmodligen sämsta franska skräckfilm.
Idag; F21 i Luleå, cyklandes halvnakna mönstrande pojkar inhöljda i en ohyggligt påtaglig & äkta svettlukt. och fortfarande på APU hos PT. grejer grejer! Lunch på Max, med lätt regnbågsfamiljskänsla. och ett åthelvete långt telefonsamtal med min syster & tidig kväll.
och jag har snart fullkomligt utlyssnat all min musik på mp3n. Och jag kan inte ladda den än på två veckor, kanske kan man skicka in den & få den musikloadad nånstans. Some foreignstans.

anna sitter bredvid mig. just nu. i soffan. Vi har ätit, skrattat, lagat mat, skrikit & hon har lämnat skåplucka efter skåplucka öppen.
vi är tysta. trötta förmodligen också. och vad bra det känns.
Linda berättade att hon vaknat till kräkningar halv fem igår morse. Det kändes speciellt.
Vi har kollat skivsläpp höst -08 & längtar längtar längtar till P&L nästa år. jag hoppas på Dylan, anna hoppades på Marley, men det är rätt kört. Min Bob lär vinna.
men med galet många bra artister som vågar satsa så lär nästa sommar bli kanon,
http://www.pitea-tidningen.se/noje/artikel.aspx?ArticleId=3915148

Razorlight - America

Jag vet inte om alla känner som jag. Men ibland blir man hopplöst trött. Hopplöst irriterad. Hopplöst arg.
Just inte på nånting egentligen, just inte på nån heller, men sometimes så gnäller kärringen på posten liiite för mycket & damen vinkar inte så snällt som hon brukar. och jag är på god väg att bli en allmän kännetäckning för dålig stämning. Fast det egentligen inte är mitt fel för det är alltid;
nån som pratar lite för högt, lite för gnälligt, killen bakom mig i matkön som tar pastan på fel sätt, pratar när det blåser så det inte hörs, hon som inte är trött men klagar iallafall, hon som har långa dagen, logik jag inte förstår av nån jag inte känner men hatar likförbannat, som tar morötterna oseriöst, pratar, klagar, promenerar och äter långsamt och inte förstår precis hur galen jag blir. som förstör min dag, MIN dag, som river sönder den & papperskorgar den.
en del dagar är helt enkelt de flesta lite för dumma och lite för efterblivna för att jag ska lyckas hålla mig ifrån att bli helt vansinnigt tokigt irriterad. Så idag, är alla mina vänner retards. och alla andra också för den delen. Iallafall dom som är här, som jag kan ta på, se på & inte minst lyssna på.  
Ni andra klarar er, grattis! ni som inte finns här med mig, som ni borde...

jag tar tillflykten till ingenting (egentligen) och försöker gömma mig under sängen sådär som man gjorde när man var liten och alla bra gömställen blev upptagna i Kurragömma. Och jag blir alltid hittad först. Ett halvdant försök.
När jag har börjat längta hem istället och sakna allt jag hade för att komma undan. allt finns där men på det sätt jag inte riktigt kommer åt, som kalkbrist i riktigt långa naglar.
Påminner mig om hur bra det var, är, och hur jävligt det hade kunnat bli, jag tar genvägen i det långa loppet. Men tar tag i nåt direkt för en gångs skull. i tron, i tänket & i fantasin. Självförnekelse & tillrördhet.
Visst blir jag osäker, det kanske inte är dom som är felet, det kanske är jag.
Jag har kört fast i minnet av mig själv och allt som var mitt, som fanns inom räckhåll. 
Byggt upp förväntningar som höga torn på sandstränder, en lös grund att stå på. Sånt som blåser omkull lätt. 
Det blåser lite nu, och jag har knappt märkbart börjat vackla. Men vacklar, iallafall, på en skev grund. 
Det är kanske nu jag ska släppa taget, tappa kontrollen och se vad som händer, skita i det där jag trodde från början, hoppas att tidvattnet inte kommer och sen flytta lite längre åt vänster där det iallafall finns lite asfalt till hands.
Men jag är en ganska feg person (ja, jag är det), så jag raserar inte nånting frivilligt. däremot så är jag ganska klumpig så jag ramlar kanske ner, och det känns inte alltför skrämmande eller obekant. jag är här. det handlar bara om vilket sätt jag fortsätter att vara här på.
Men när jag gick in i duschen, ensam för en gångs skull, efter träningen idag så var det med lite mjölksyra från morgonen kvar i benen och känslan av hur väldigt rätt det var, hur rätt allt kändes just då, hur säkra mina steg var och hur hemma allt har blivit. och med minnet i bakhuvudet av hur jobbigt allt kan vara, vetskapen om att det kan bli fel imorgon. Men en dag i taget. jag har bara en dag i taget. Och det här har varit min onsdag, även om jag för några minuter hade tisdag idag också...
herregud, jag vet inte ens var jag är i helgen. Jag åker nog hem bara, jag behöver min säng. min soffa & xbox 'til the morning med anna.

Manic Street Preachers - If you tolerate this (your children will be next)
(memory lane om något, en klump i magen med saknad av igår, onsdagkväll -98, voxpop med han den där som har krulligt hår och kanske var med i Bullen, vår gamla bruna yllesoffa kanske också den blå poolen, mamma, jag, emma. de två sistnämnda väntade då bara på Dr.Bombay som nog hade sitt highlight year. men mamma, hon gilade den här, och, så rätt hon hade. och pappa som kom hem när det tog slut, varenda gång)

Jag har blivit obekväm med mig själv. 

min högerarm försvinner då och då

jag drömmer att pappa dör

jag vaknar i små panikattacker och sätter skrattet i halsen

Have you ever had the feeling no one really knows what you're all about
And when you try to show them
They all have things to do tonight

jag vill inte hem. jag vill inte krama om mamma och dricka te till nyhetsmorgon & summera veckan. jag vill inte träna eller stanna här i helgen. inte nypa mig själv i armen och viska du är här nu Märta, det är på riktigt.
jag vill inte ens försöka
alls.

och så saknar jag Emma lite. men hon späcklar med a. Kanske har hon spacklat klart nu, jag vet inte. Ellos brevtrakasserar mig och jag har en telefon katalog som jag tagit bredvid sängen. Jag behöver den inte ens. Rummet ser redan ut som fan och väggarna är mer tomma än julklappar på annandan. Jag har hämtat tillbaka min fjärrkontroll och har gjort absolut ingenting idag. Eller, ätit, tränat, försökt sova, ätit, ska fika, och sen träna. Jag är händelserik. inte alls insnöad i rutinerna. inte alls.