Men jag, jag lever för helgen. bara helgen. två dagar. jävla dumt javisst.
Nån gång för nån vecka sen, när jag lessnat snabbt, tänkte jag att jag borde plocka bort måndagar och onsdagar helt. Det har liksom fäst sig i mig. Tänk vad underbar veckan hade varit utan den där jävla måndagen. (och framförallt onsdagen då allting, precis allting, slutar fungera).
Varje tisdagmorgon när mobilen spelar sin vanliga glada irriterande stiga-upp-signal vid 05.25 och jag slår upp ögonen och förgås i dvala så tänker jag samma tanke som jag gjort heeela förra året. "jag skiter i det här, jag byter sport och sover vidare" strax följt av "hur fan ska jag orka hela veckan ut?". Och det är så. Det är så det är. Alla mina inplaneringar passerar i nån slags framtidsrevy av ogjorda saker framför ögonen på mig och jag blir om möjligt ännu tröttare än vad jag redan är. Att kliva upp ur sängen då är som att bestiga berg under vatten, luften tar slut. och jag kan inte komma upp. 
Och jag kan inte hjälpa det.
Såklart försöker jag göra nånting bra av mina onsdagar också (försöker), men bra är svårt när ögonlocken envisas med att falla ner gång på gång och kaffet inte riktigt finns till hands. När sova blir roligare än att äta och den finaste stunden på hela dagen är håltimmen du kan sova bort eller bussresan på morgonen  som dröms iväg rätt snabbt.
Idag hade jag faktiskt lite highlights, thanks to mia. Som köpte inte mindre än tre (!) korvar på en gång till lunch. Minnesbilden av en ensam Mia sittandes vid ett litet litet bord med en korv i handen och två på bordet har nog satt sig för gott. Hon påminde starkt om ett ensamt tjockt barn...
dessutom lyckades jag på morgon stjäla hennes cykel utanför badet. Omedvetet. Jag hade fått en cykel, nöjd och lycklig kunde jag nu cykla överallt. Det var synd att det var hennes för jag hade verkligen haft användning för den. Men tänk vad glad hon blev när hon fick tillbaks den.
Oh Laura - Release Me