När jag var liten ville jag heta Liv.
ja, liv. (ni läste rätt). Men det vågade jag aldrig säga högt, så att någon kanske skulle höra. Liv hade inte blivit accepterat eller ens varit ett alternativ bland alla annor, saror och emmor. Det är inget fel i att heta varken anna, sara eller emma, jag menar det inte så,men ni har förstört lite, eller till och med en hel del för mig. Omedvetet. Gjort det svårare för mig att heta Märta, som jag gör. som jag inte har valt men som jag gör. 
Såhär i efterhand, nu när jag har blivit ganska tillfreds och nästan tycker om mitt namn kan jag tycka att det är väldigt intressant att jag om jag faktiskt fått byta namn när jag var liten, hade valt just Liv. Och inte anna, emma, sara eller möjligtvis johanna. Jag hade utan att tveka, valt Liv. Då tänkte jag aldrig så långt som till att det händelsevis inte heller skulle underlätta något för mig eller vara speciellt accepterat. jag vågade inte säga det högt, men hade jag hetat det på riktigt, ja, då hade det varit lugnt. Det räckte med att jag tyckte det lät fint. Sen kanske inte jag tyckte om Märta då, bara för att jag fan var den enda flickan i hela världen som hette på det viset och för att alla tyckte att jag inte skulle tycka om det för att det var både fult och annorlunda. Det kan nog ligga lite sanning i det. 
Mamma sa en gång till mig, när vi pratade om mitt namn och hon frågade om jag kände mig tillfreds med det, att "du var en tjej som skulle klara av att heta märta, som var stark och kunde bära upp namnet utan att känna dig alltför beklämd, det passade dig och vi visste det".  hon använde nog inte exakt dom där orden. I mitt minne låter det finare än sådär, allt är mycket vackrare när det tänks, det brukar vara så, men poängen framgår klart iallafall.
så tack mamma, och tack pappa. och tack pappas mormor som jag tror att jag är döpt efter för att jag fick heta Märta. Det har gett mig nån sorts riktning att utgå ifrån, i ett annat bitvis rätt förrvirrat leta-efter-sig-själv-tonårsliv. Det passar rätt bra in i min strävan efter att vara sådär lagom alternativt individuell på ett högst mainstream-aktigt sätt, som jag kan försvara så att det låter både bra, vettigt och trovärdigt. lite som att köpa en palestinasjal med döskallar på bara så man ska slippa stå för den egentliga innebörden i sjalen. Nu var det i och för sig emma och inte jag, som köpte och använder den där sjalen, men det hade kunnat vara jag om jag bara inte hade hatat döskallar så himla mycket som motiv på diverse klädesplagg bara för att det ger en så oäkta postmodernistisk punk känsla. (frågar ni mig vad alla dom där tillskrynklade orden betyder så vet jag inte det, men det spelar fan ingen roll för uttryck handlar om känsla och den är iallafall rätt)
Märta, (som namn och inte tredje person, jag är inte helt dum i huvudet...) har inte direkt hjälpt upp mitt självförtroende och självkänsla till oanade höjder, det har jag fått kämpa med själv och det funkar väl nu. Däremot har jag med tiden växt in i namnet. In i mig själv. På ett sätt som jag inte tror att en emma eller johanna gör. Som aldrig behövt höra ett Va?!, ett dåligt skämt eller ett skratt när man sagt vad man heter.
Det har gett mig själv en prägel och ett sätt att handskas med saker och ting. 
och alla kommer ihåg vad jag heter. Kanske inte just tillsammans med mitt ansikte alla gånger (vilket inte gör något) men kommit ihåg det.  Märta?! Jaså, var det du det...." och många gånger när man uppgett namnet i någon affär för att få ett bonuskort eller nåt ännu mera fejkglobalt så har damen bakom disken sagt, "Märta, vad fint namn, min syster är gravid så vi är extra uppmärksamma på vad folk heter. Märta, det ska jag föreslå."
Då står jag där och tänker nej nej nej nej, döp förfan inte ungen till Märta så jag får slåss med en till människa om mitt namn. jag vill inte behöva battla om mitt namn,Jag kan inte försvara mig om alla blivande märtor växer upp till übernördar, vad gör jag då liksom, jag har ju just kommit ifrån det själv.
min mamma, återigen, reagerar lite likadant. Hon kan komma hem från dagis och säga " åh, vet du, vi har en liten flicka nere på Lilla Björn nu som heter Märta och varje gång jag ser henne så tänker jag Näe, du är ingen Märta"
värd namnet hade jag velat lägga till där, men nu brukar hon inte säga det så då får det vara.
Det värsta är att det har börjat bli rätt inne att döpa kidsen till fula konstiga namn som mitt, eller Ingrid, Melker eller Axel. Gamla namn. Men inte längre...
Märta, hur mycket jag än har skrivit om det nu, hjälper inte direkt till med vad som helst, det är ju ändå, till sist, bara ett namn som vilket som helst. Handlar jag på konsum vet ingen vad jag heter så där spelar det ingen roll och pannkakorna bryr sig inte om de steks av en märta. they don't really care. det vet jag om. Men nåt som det kanske borde ha hjälpt till med, som jag faktiskt kan förklara nästan logiskt, är att hälsa på folk. Det borde ha hjälpt mig att lära mig att hälsa. Vilket jag, som det är nu, är oroväckande dålig på. Jag borde vara van vid att folk känner igen mig efter att ha träffat mig nån enstaka gång bara för att jag inte heter Anna, och för att det ändå händer rätt ofta. Man ser på folk när man blir igenkänd. Ibland vet man också om dom ska hälsa eller inte. Men jag, jag blir lika jävla chockad varje gång någon nickar åt mig på stan eller ropar efter mig på bussen när de kliver av. Värst är, när någon går snabbt förbi någonstans och tittar upp lite snabbt och säger hej, typ två meter ifrån mig. Då har jag, säg max tre sekunder på mig att respondera med något vettigt. Till exempel ett hej från min sida också eller kanske överraska med en nick.
Och vad gör jag då, jo, jag tänker. börjar tänka. Hur förödande som helst. På tre sekunder varken hinner man eller behöver tänka nåt, det är ju förfan bara att hälsa. Men det gör inte jag.
Först, blir jag stum av förvåning för att personen i fråga känner igen mig, sen blir jag ännu mer förvånad för att personen hälsar för att den känner igen mig. Efter det så går jag igenom hela mitt register som jag har med hälsningsfraser. Avväger situationen, Hur väl känner jag den här hälsande personen? Är han eller hon trevlig och rolig så jag ska le lite och hälsa med nåt skoj eller är det bara en tillfällig bekant som jag helst bara ska nicka åt. Ska jag nämna namnet eller försöka mig på ett hejsan, byta ut det mot ett hallå, eller blir det för gayt? 
här nånstans så har det gått typ elva sekunder istället för tre och personen i fråga har passerat mig för länge längesen och jag har helt uppenbart omedvetet dragit en total fetdiss. Ignorerat å det värsta. Jag brukar vända mig om efter det här och titta lite efter personen och hoppas att hon ska vända sig om så jag kan vinka lite i efterhand bara, fast det händer ju aldrig. En snabbångest-attack brukar infinna sig då och då får jag lust att liksom skrika efter personen nåt i stil med ; Hej, du! hejsan hallå. (nickar lite med huvudet och vinkar med handen) Jag tycker faktiskt om dig men jag är så jävla långsam att jag inte hann hälsa. Om du hade kunnat gå förbi en gång till skulle det vara fint. Åh du är jävligt snygg förresten. See you next time homie!
men alltså, det är ju helt jävla uteslutet.