Det har varit ett mycket kort och lite märkligt höstlov. Nästan ovanligt om det nu inte vore för att jag precis som vanligt spenderat galet mycket tid med Anna, bakat kakor, struntat i att träna och vart uppe för länge om nätterna och sovit bort dagarna. Och utöver det faktiskt inte gjort så mycket mer. Men det är nog du. Du, H, som är så ovanlig.
Jag hade lite svårt att summera Halmstad. Vi gjorde ju inte så mycket. Det fick växa. Jag vill inte och tänker inte låta det här växa nånstans. Utan jag summerar ingenting precis så ingenting som det varit.
Så arg, otrevlig och less som jag var när du kom H gjorde kanske inte gällande att det här skulle bli nåt bra. Eller värt 150 mil överhuvudtaget. Kanske inte ens trettio. Punchlines ekade mellan väggarna, du frös och jag ville bara hem. Själv. Låsa in mig och obrydd strunta i att både äta och sova. Men det kan jag ju göra med dig också, kanske till och med bättre. Men jag vet inte.
Hem till ett om-målat rum med lila och blågrå väggar som mamma redan dömt ut som dystert. Men det var så mycket jag det kunde bli. jag trivdes.  
Kiruna från sin kanske grinigaste, kargaste sida. Med inte så mycket snö just, men med grader som definitivt satte stopp för hösten.
Jag ville hänga upp tavlor och slå i spikar på måfå, så som jag alltid gör. Men du var inte så bra på måfå Henrik och tavlorna hänger nog aningen skevt om man inte kisar med ögonen och står långt ifrån.
Anna och Emma klippte hår. Henriks hår. Emma med den seriösa noggrannhet som passar en storasyster och Anna utan det men med en enorm iver och exaltering som nog inte slutat så bra om det varit så att hon klippt allt på egen hand. Resultatet stavas Beatles och du blev rätt söt. Men då gillar ju jag Beatles också. 
Anna och jag fick vår Xbox-natt. Vi bakade morotskaka till en början, med lite dåliga förutssättningar. Som inget strössel och inget rivjärn. Men kakan blev fullt ätbar och vi var lika engagerade och inne i spelet som vi brukar bli. Jag med en puls som närmast kan liknas vid en sprinterlöpares och anna som gjorde sitt bästa att täcka tvskärmen för att iallafall få vinna den omgången. Fusk kallas det, flicka lilla. och tv-spel är en fullgott substitut till simträning. I guess.
En fredagkväll som närmast kan sammafattas i förfest, förfest, efterfest, efterfest. Däremellan iskalla promenader och rätt mycket prat. "jag hade kommit i håg honom om jag sett honom. Han hade en rosa tröja, jag hade kommit ihåg honom". En rosa tröja är kanske det som behövs?
En lördagkväll som inte var så speciell, hårda ord och jag ville bara inte vara där. Sen var det längesen jag var så sugen på mozzarella pizza som jag var när vi stod och skulle ha maränger på statoil. Det fanns inga maränger och det blev tunnbröd istället för pizza. Söndagen försvann som söndagar brukar försvinna. Jag sprang runt och försökte leta fram mina utspridda saker och packa klart utan att bli alltför deprimerad av nu-är-det-snart-slut-ångesten som hela tiden fanns i bakhuvudet. Tåget var försenat men Älvsbyn kom tillbaka alltför fort. fast det var vi. Vi som kom tillbaka och tåget kunde egentligen aldrig varit tillräckligt sent.

och till sist en måndag/tisdag som rann för snabbt ur mina händer. jag skolkade. men det gick för fort iallafall. Sen blev jag sjuk och behövde inte skolka. Ironin var kompakt och det kändes som jag ritade mig själv i ansiktet.

Jag ville inte att du skulle hoppa på det där tåget, du vet att jag inte ville det, mest bara för att jag är så dålig på att ljuga och för att jag som alltid talat om vad jag tyckte om den saken.
det är mitt tåg, och som jag kommit med fler söndagar än jag kan minnas. Och istället för att det var jag som kom fram så skulle du bort. Du sa varför ska du bo så långt iväg? och jag tänkte varför ska jag bo så långt iväg...
men svarade nåt annat. I ett försök att bry mig lite mindre och vara lite hårdare, lite svårare att nå och inte fullt så patetisk som jag känner mig varenda jävla gång det inte går att hålla tillbaka de tårar som bränner bakom ögonlocken.
jag tycker inte om hejdån. jag tycker inte om att lämna människor jag tycker om vinkandes på en grå tågperrong eller genom en smutsig ruta. Det är så svårt. Det gör så ont. Och det vore lite lättare om vi åkte buss istället.
för
Jag har suttit på tågperronger. För många, för länge. Jag har lämnat och lämnats. 
där har jag kramat för många och försökt säga jag kommer sakna dig, men vi ses ju snart igen. utan att klumpen i halsen brister och rösten blir märkligt tjock och obekväm. Flyg är inte mycket bättre, men det är iallafall mindre av den varan. 
  Jag är flickan som åker hem, som åker ifrån. Hon som hellre lämnar. Och inte som ensam står kvar på perrongen med bara en promenad tillbaka och ett tomt rum att återvända till. Utan egentligen någonting vettigt att längta efter men med en väldig saknad att vänja sig vid.
Är det då bättre att låta mörka landskap passera framför men inte noteras av tårblanka ögon som stirrar ut genom ett fönster i brist på annat att göra och med hopp om att ingen ska lägga märke till precis hur mycket du vill vara kvar där du hoppade på? Är det bättre än att bli lämnad (även om det är i betydelsen att bli frånåkt)? jag tycker det. Jag vill lämna.
nåt annat är som att ta med sig soporna ut och slänga påsen men ta med en ny, lika full påse in. Det ger lite dålig eftersmak och är rätt jobbigt som upplevelse betraktat. 
tack för att du frös och tappade känseln i näsan och vägrade äta. för att du ringde sj och glömde marängerna till marängsvissen. För att du spikade tavlorna lite snett och stökade till i mitt rum. provade emmas pyjamasbyxor och alla mina sjalar.
Slog i händer, ben, huvud och gud vet vad mer och fick ont, skadeglädje är också glädje, vet du. och tack för att du överlevde den aningen krystade tågresan och kom hit. Till sist. Även om internet bitvis fungerade lite dåligt och det första du sa var
Fan vad kallt ni har.

Håkan Hellström - Försent för edelweiss
Hello Saferide - I wonder who is like this one
Melissa Horn - Långa nätter
Tomas Andersson Wij - Du skulle ha tagit det helt fel 

Det är kanske kallt ute men det märker inte jag. En tjej från gällivare som kommit med tåget passerar mig, hälsar och ser lite undrande ut. Nej, jag gråter inte, jag ser ut såhär vill jag säga. Sen är tåget borta men jag vill stå kvar. i mörkret och kylan på perrongen. länge. 
Inte riktigt redo att släppa det som varit och i ett desperat försök hålla kvar två veckor och känslan av nåt bra. jag vill låtsas att det inte är över och behålla vardagen på avstånd bara en stund till. Jag tänker inte cykla hem.
Jag promenerar tillbaka mellan husen och samma väg har aldrig varit så kort som nu. Tyst förbannar jag alla genvägar.
Det har frusit i ån och gatlyktorna reflekteras i den tunna isskorpan.
I mina öron sjunger Plura Men jag vill inte gå och för första gången i mitt liv är jag inte mörkrädd.