Ibland når jag den punkten att allt jag gör verkar vara en följd av en nytillkommen hypokondri. Jag är nog det. Hypokondriker.  En influensa (?) som aldrig riktigt gav sig men som både kom och slog tillbaka, jävlar vad den slog tillbaka. Jag får betala nu. För att jag var dum, misstänker jag.
Det känns som om mitt ansikte svullnat upp till dubbla storleken, det har det naturligtvis inte. Det är bara en känsla. Intalar jag mig iallafall.
Ögonen och näsan tycks aldrig sluta rinna, jag känner varken lukt eller smak längre och bitvis är jag så stel att jag knappt kan röra huvudet. Jag har ledvärk som en 80-årig reumatisk kärring och en röst som hade passat bra in på whiskey-smurfen (om det nu hade funnits en sån).
Klagar jag? you bet. Det är jävligt synd om mig idag. Inte minst så tycker jag jävligt synd om mig själv.  
Jag sitter som ett ovillkorligt kolli upplutad mot två kuddar i min säng och försöker komma fram till huruvida jag ska åka hem redan imorgon eller stanna till fredag endast för närvarons skull. Jag menar träningen är körd för längesen
 (jag som skulle få sprinta loss i veckan, gå från ubåt till racerbåt och kanske till och med få glänsa lite med mitt periodvis underbara sprint frisim) men det finns ju annat att försöka överleva.
annars så är det väl inte så mycket med någonting just nu. jag är trött, oinspirerad, galet irriterad, snuvig och inte det minsta grälsjuk. (!) rummet ser lika jävligt ut som någonsin och jag har spritt ut mina spanska papper över golvet på ett sätt som gör att det ser ut som det blåst en storm här inne.
Väskan från sist jag var hemma står fortfarande ouppackad på golvet (det var två veckor sen jag var hemma) men jag känner inget direkt behov av att ändra på den saken. Iallafall inte idag.
Först imorse hämtade jag min rena tvätt från källaren. Jag hade, helt otroligt, lyckas glömma bort att jag hade tvättat. Men så saknades det lite för mycket kläder imorse. Men mina svarta mjukisbraller är fortfarande spårlöst försvunna... Därför springer jag omkring lite hursomhelst i mina 130/140 långkallingar, men det får vara hänt. Tillsammans med mina metalliclila-fjortis-gristofflor och emmas klasströja bildar de en helt oslagbar outfit. 
För övrigt så måste Bob Dylan vara den snålaste, drygaste jävla musikern alla kategorier. (Han vet hur bra han är). och hans myspace är ungefär lika sympatisk och inbjudande som björn ranelid på kollo med leif gw...  

Håkan Hellström - Jag var bara inte gjord för dessa dar