Du vet. jag vet, du vet.
Ibland så finns det inget, känns det inget, hinns det inget och oftast märks det inget heller. inget annat än ett "vad trött du ser ut, Märta"
 När Londonväder bytts mot snöfall men utsikten är grå iallafall. Det blir aldrig riktigt ljust.
 När lusten för längesedan försvunnit och lämnat dig med inget annat än en längtan efter något som kan bli bättre       i december. Och teven i köket är inte längre ensam om att stänga av sig gång på gång. Vi är allihopa lite sönder.

Jag kan inte välja frukt längre. Vet inte längre vilken kaka jag vill ha i affären, små saker
 som vilket kosttillskott jag ska välja som ger bäst tillskott. men jag kanske inte behöver tillskott. eller så säljer kanske inte konsum de tillskott som jag skulle behöva som mest.
Jag städar på natten, så lealöst och tyst oengagerat som möjligt. Klockan är tolv, jag behöver inte göra det här så noga.
 Sen sprider jag ut kläderna över golvet igen och tänker samma tanke varje gång "det blir lättare att hitta såhär."
novemberledan har långsamt letat sig in och vägrar ge sig av. Vi går omkring utan riktning men vet precis var vi är på väg. Vad vi ska göra. Hur vi ska bete oss. När vi ska sova och vad vi ska äta. Vi vet bara inte vad vi vill längre, till förmån för vardagsbekymmer och höga röster. 
Det är vi som inte vill gå på liseberg eller bada i havet. Som lessnat och febrilt letar efter något att ta tag i som inte redan är gjort eller inplanerat. kanske blir det annorlunda nästa gång. Vi som tappat lusten och gör allt på rutin. Utan varken glädje eller engagemang och känner sig som bäst vid en billig komplimang. Som är för andra för att behaga sig själv och kunna sova gott den här natten också.

Då är nostalgi tacksamt. Ledsamt, ja, kanske det. men definitivt tacksamt. Det var då vi visste var vi var och hur vi kände. När det kanske var närmast till lyckan.
Bilresor till Jakobselv, först med Hits for kids cdn som trogen följeslagare och senare med Basket Case och falsksång. En syster bredvid och -30 utanför. Alla jular firade i Norge. Alla sena nätter tillbringade utomhus bland rimfrost och kusiner, lekandes kurragömma med dunk. Där det aldrig nånsin slutar blåsa och där det mitt i vintern luktar somriga saltstänk.
Hur svårt det är att gömma sig när alla fotspår syns i nysnön. Hur jävla kallt det var att ligga ovanpå vedlåren med den lila fleecehalsduken nästan fastfrusen i hakan. Hur svårt det var att ta sig ut när jag för en gångs skull gömt mig inuti vedlåren.   
Vintrar i Katterjokk och galna rattkälksfärder ner för hisnande backar. Såhär i efterhand förstår jag varför pappa alltid ville vi skulle ha hjälm. Brantaste backen i sikte. Klart vi åkte, Emma. Klart. Du släppte taget strax före mig som ansvarsfull storasyster och jag kom sen, inte långt efter. Du åt vänster, jag åt höger. Du valde lite bättre.
Jag in mellan täta småbjörkar och tvingas lägga mig ner plant mot rattkälken för att ens komma igenom och ut på andra sidan. För att klara backen ner. Ni som vet hur en rattkälke ser ut förstår att man får ha ratten mitt i bröstkorgen för att kunna ligga plant. Emma försvinner och det går så jävla fort att jag inte ser så mycket mer än björkarna framför mig.
Jag ser definitivt inte att vår backe slutar i ett nästan enmeters dropp ner på det hårda skoterspåret. Björkarna river mössan och jag hinner nästan bli tacksam innan marken helt plötsligt försvinner under mig. Två sekunder senare landar jag hårt och ratten formligen pressas in i min bröstkorg, som ett knytnävsslag. Luften försvinner och jag kastas av kälken och rullar runt i snön. En bit bort har min syster mött nästan samma öde. Men hon med luft kvar i sina lungor. Vi ligger kvar ett tag. Jag gör mitt bästa för att andas och himlen ovanför oss är så vit att horisonten slutar existera.
Min första konsert, Gränsö slott i Västervik och allt var nytt och spännande. Diffusa minnen av Magnus Ugglas zebrarandiga kostym och jag som såg nästan hela världen från mammas axlar. Pappas axlar var bättre men där fick min syster sitta. Hon var större...
Spicegirls imitationer på lekis och varför fick jag vara Geri? Alla ville vi vara Emma. Så söt, så blond och så fina kläder. Jag fick aldrig mina platåskor men tyckte de var snyggast i världen. Spicegirls var fem men vi var säkert tio. Det störde mig lite redan då men var inget som gick att ändra på.
Alla Bsb-album på den tiden Bsb blivit ett uttryck. När alla visste vad man menade. Hur mycket skit man fick ta om man tyckte Kevin var snyggare än Nick Carter. Hur jag och Emma fullkomligen tapetserade hela snetaket (ja, hela) med affischer på alla 90-tals idoler värda sina namn. Backstreet Boys. Aqua, Hanson, Spicegirls ,samsades med Britney Spears och idol affischer från Okej.
I efterhand ångestframkallande mail från fyran innehållande vackra ord som både puzzizar och kjamiizzar.
Vansbrosim fyra gånger och en gång med mycket minnesvärd videoinspelning innehållande mig sjungandes och dansandes till Fives "everybody get up". Inte det vackraste men förmodligen den märkligaste versionen framförd i ett viskande och halvnaket läge.
Hur jag en gång kunde hela Jennifer Lopez "ain't it funny" och tyckte den var bäst av allt. trots att jag fan inte ens tyckte om jennifer lopez.
när vi upptäckte micro-popcorn istället för sånna där vanliga i kastrull som blir torra. Stor händelse.
eller när min syster lyckades med konststycket att dra med samtliga familjemedlemmar på en winnerbäck konsert trots att hon var den enda av oss som lyssnade på hans musik. Och pappas besvikelse över att han aldrig spelade Hum hum från humlegården. Jag tror till och med att det var en torsdag. Det var en sån torsdag när telia hade gratis mms.
GT 25 konserten. 15 000 i lilla västervik och vi höll på att kvävas. jag hamnade bakom den där stora, halvfeta tjejen i ljusgul tröja och jag tänkte på ordet smörblomma hela tiden. Hon luktade dessutom äckligt. Och helvete vad jag var pissnödig och vi kom hem först vid fyra. Med en tom känsla, men en glad sådan. 
Alla galet sena pluggnätter i nian. Så sena att anna ringde hem och förklarade att hon inte skulle komma hem förrän dagen därpå för att vi skulle skriva samhälls hela natten. Det gjorde vi, men Anna fungerar himla dåligt efter klockan elva. Vi lyssnade på Magic Numbers Take a chance och Lasse Lindh.
Hur jag satt uppe till halv fem med min HK-lägenhet och ändå kom till skolan dagen därpå. Vi hade matte prov. Att jag fick bra betyg på det provet var ett under.
Hur jag, linda, david & emma sprang i skogen och byggde en koja av rabarber-blad snodda ur den närmaste komposten. Kojan höll inte så länge men vi hittade iallafall en stor blå tärning i gummi.
Alla födelsedagskalas och gissa låten tävlingar. Alla jävla brevpapper man alltid fick i present av mindre nogräknade kompisar. Eller typ badkulor. Sex stycken. För att de var så dyra.
Hur vi tittade på Scary movie och min klasskompis pappa lyckades komma in just när carmen electra springer omkring i sina underkläder. Hur pinsamt det kändes. Hur små vi var. Egentligen.
Det var på den tiden jag ville bli meteorolog, eller guide och tyckte geografi var roligast av allt.
Sommaren när alla gick runt och sjöng Gå & fiska och tre år senare och en annan sommar när vi bytt till Livin la vida loca.
Men nostalgi går att lita på. Du vet hur det kändes. Och behöver inte känna efter en gång till. Tacksamt.

Green Day - When I Come Around