Imorse hällde jag ut en halv kopp nykokt kaffe över mina bara händer. Varmt som fan, Märta svor och skrek, men vaknade upp om inte annat. Och ja, jag skyllde på mamma. Nu var det inte hennes fel, det var jag som stötte till henne, men man får fan inte hålla på att stå hur som helst i köket på morgonen när jag ska dricka kaffe. Tycker hon kunde förutsett att någonting liknande kunde hända. Det är väl sånt mammor gör?

Det började inte så bra för mig. 
På jobbet får jag sen gladeligen sitta och vänta en halvtimme innan min arbetsledare behagar komma. Väntetiden var visserligen betald, men den ökade knappast på min inte alltför sprudlande morgonenergi.

När mina dagar börjar dåligt får de sällan ett uppsving. Man skulle kunna tänka att "ja, nu kan det bara bli bättre", men det gör ju inte jag. Jag lever snarare efter filosofin "det är nog inte meningen att jag ska vara glad idag".  Och min onsdag fick inget uppsving, det är liksom väldigt svårt att få mig glad om jag börjat med att vara arg. På något sätt är det lättare att fortsätta. Att vara arg.