Jag gillar bakpotatis.
Tror jag.
Eller, gör jag?
Gillar jag verkligen bakpotatis?

jag vet inte. jag tycks alltid allltid tro att jag tycker om bakpotatis. Jag blir så ivrig varje gång jag ser ordet "bakpotatis" på en meny någonstans. jag tänker "åh, de har bakpotatis. så gott. det som jag tycker så mycket om". Och så tar jag det. jag tar bakpotatisen. Utan några som helst skruppler.

Men så fort jag sätter ner gaffeln i potatisen försvinner magin. Jag äter lite av den och kommer på mig själv med att inte alls gilla det jag nu stoppar i mig. Jag tycker fan inte om bakpotatis! Och jag lär mig aldrig heller.
     Det är samma sak varenda gång. Jag har så höga förväntningar att potatisen aldrig får en ärlig chans att uppfylla dem. Och då slutar det i en otrolig besvikelse och i tanken "jag ska aldrig mer...".

Nu senast vi simmare skulle ut och äta läste jag igenom menyn innan det blev dags, och som en ren säkerhetsåtgärd bad jag dem att hindra mig med alla medel om jag försökte beställa bakpotatis. För att jag inte skulle trampa fel en gång till.
 
Mina issues med bakpotatis sammanfattar mig väldigt bra. På ett lite märkligt sätt. På ett ärligt sätt. Jag sitter inte på mina höga hästar men andras hästar är höga. Jag har gjort dem till vad de är.  De växer så förbannat fort i mina ögon att ingen nånsin tar sig upp på dem, och skulle man nu vara där uppe och ramla ner från hästen så vet jag mycket väl hur ont det gör att falla. det är jag som känner.
 
Men det är aldrig någon som faller på riktigt. För allt det där händer i min fantasi. De faller i mina ögon. Inte i deras. De blir sämre i mina ögon. Inte i sina egna. Sen försöker jag på nytt. Att tycka om. Att ge det en chans till. Och blir oftast besviken på att det inte blev som jag ju visste att det skulle bli. Jag försöker att inte döma när det inte blir som jag ville det skulle bli. Jag försöker se att det blev nog rätt okej ändå. Att även om bakpotatisen inte smakade så bra den här gången så var i alla fall fyllningen godare än sist. Det är inga misslyckanden på något sätt. Inte alls. Bara lite annorlunda.
Det råkar bara vara så att verkligheten mycket sällan sammanfaller med drömmen.

Jag kan tänka mig att det är bra att se på det tvärtom. Att det är drömmen som sällan sammanfaller med verkligheten. Att verkligheten är regel och drömmen är undantag. Tills det funkar för mig tänker jag fortsätta leta efter den perfekta bakpotatisen, så som jag kommer ihåg att den smakade första gången jag åt den.

Jag tänker leta efter perfekt, jag dör inte av att försöka. Men jag kommer nöja mig med så mycket mindre än perfekt. Så länge fyllningen passar mig gör det kanske inte så mycket om skalet är defekt. Det är okej att inte tappa tron på bakpotatisen, det är okej att fortsätta hoppas och försöka gång på gång. Det gör mig lite gladare.