Det är fredag kväll. För en vecka sedan stod jag framför en spegel i ett studentrum i Linköping och sminkade mina ögon så svarta det bara gick, drack alkohol och pratade sådär som vänner gör när de inte setts på ett tag. Då längtade jag hem till min pojke. Ikväll, sitter jag på golvet i den där pojkens rum och önskar att det var förra veckan. Inte en enda lampa är tänd och bokhyllan skär in i min ryggrad. Långt borta är iskalla krogköer och svettiga dansgolv. Vad pojken gör? Pojken sover. Sjuk. Och det enda jag kan stoltsera med är avslagen migrän, mensvärk och lite sömnproblem. Annars så. Idag är det inget att komma med. Idag räknas det inte. Inget räknas idag.

Jag tänker inte sova bredvid honom i natt men det vet han inte om.

Men,

Jag kanske ångrar mig. Lägger mig där ändå. På försök. För att jag älskar honom, älskar honom fast han är sjuk och därför är en gnällig jävla kärring. Och för att det är fredag och för att jag kanske är för mörkrädd för att lägga mig alldeles ensam på soffan nere i vardagsrummet.

Igår låg han så nära mig och jag så nära väggen att jag fick klaustrofobi. Inte hans fel, inte mitt heller. Ibland blir det bara...trångt. Jag bytte sida. Sen blev vi ihjälskjutna av okänd gärningsman någon gång vi fem-taget och vaknade upp vid nio. Överlag, kanske ingen katastrofal natt men den går nog inte till historien som den mysigaste heller.

Jag saknar min syster, som spräckt ett par jeans ikväll. (skriv ner, skriv ner..)

Saknar mamma och hur hon doftar på sommaren. Sådär varmt och mjukt. Saltvatten och jord. Ingen parfym att köpa kanske men en trevlig doft som jag känt för första gången för mycket längesedan.

Saknar de första fumliga barfotastegen på daggvåta betongplattor en morgon i juli, försiktigt balanserades en ilsket varm kaffekopp och en hög med tidningar under armen.

Ikväll, hade jag kunnat tänka mig mycket mycket mycket. Kunnat tänka bort mensvärk och stökigt rum och tänka dit ett glas vin, en anna och en linda. Eller i alla fall en film och en frisk pojkvän. Nu är den bästa utsikten en vaken pojkvän och en kopp te.

På p3 sänder de en reklam nu, något om viskleken och om jordbrukskollektiv. Det var längesen jag lekte viskleken. Tur det kanske. Vi viskade aldrig ord som jordbrukskollektiv. Såhär i efterhand är det kanske lite synd för det är ett ord med tyngd. Jag har aldrig just begripit mig på viskleken. Förstår inte alls det roliga. Det blir aldrig andra vettiga ord utan slutar mest med att sista personen får ett helt obegripligt ord att säga högt ”slåntrnåntingnåntingshrm”. Och så sitter man där, i den där jävla ringen och begriper ingenting och tycker inte det är roligt. Väntar mest på fiskdammen. Där godiset i bästa fall inte har blandats ihop med ostbågar eller chips.

Men, jag antar att funktionen i hela leken är att lära småbarn att rykten ändras på vägen. Och det är ju klart och tydligt och sådär. Men, likt förbannat är det tråkigt. Tråkigt som fan är det. Inte minst är det mycket obehagligt att ha någons mun så fruktansvärt nära sitt eget öra. Gärna nån på nåt födelsedagskalas som man aldrig träffat eller träffat och äcklats av och att sedan få ta del av den personens saliv rakt in i hörselgången redan efter en timme är nåt som bäst beskrivs som stressande. Och en del kan för guds skull inte ens viska utan liksom väser och blåser med full kraft istället och det går inte att höra ett enda ord. Och då, ja då får man hitta på ett ord att viska vidare med följden att avslutningen blir fullständigt skev. Typ jordbrukskollektiv.

Och jo, min pojkvän är vaken nu, men jag tror inte att han vill leka viskleken. Däremot kanske det blir en kopp te.