Jag har börjat min fredag i sängen, liksom alla andra dagar. Det är svårt att undvika, det där med att börja dagen i sängen. Det faller sig naturligt.


soffan, man kan börja dagen i soffan också, ibland sover jag på soffan. Men idag, sängen.

Jag har vaknat med huvudvärk från gårdagen. Har du tagit tabletter? Ja. Jag har tagit mina tabletter. Igen. Händerna är iskalla. Fötterna med (möjligen också från gårdagen, de som nästan frös bort när jag väntade på min syster i vinterkylan på tågstationen). Huvudet å andra sidan, bränner.

Jag har vaknat av en stark stråle solljus som silat sig in mellan springorna i den hårt åtdragna persiennen. Har svårt att förstå hur det går ihop sig. Ligger kvar i sängen, något bitter över att jag inte dragit ner rullgardinen också. Genom rullgardinen silar sig inget solljus. Men nu är det som det är. Vilsen, yr och lite förbannad reser jag mig från sängen och gräver fram Bamyl ur min ryggsäck. Fyller ett glas med vatten på badrummet och släpper ner de vita tabletterna. Går tillbaka till sängen. Läser Amandas sms, konstaterar att hon är höjdrädd och att det är något jag borde vetat om. men jag kanske visste. Innerst inne. Sveper glaset med Bamyl och sätter mig upp i sängen. Suckar. Ställer mig upp. Igen. Fan höjdrädsla är ganska vanligt ändå.

Jag släpar mig ner för trappan med täcket ihoprullat som en knöl i famnen. Bemödar mig inte att hälsa på mamma som sitter i köket. Lägger mig på soffan under det tidigare så hopknölade täcket och tänker att det känns lite som att jag bär en alldeles för liten skridskohjälm. ni vet sådär som det var på mellanstadiet, när man kommit för sent till skridskoåkningen på idrotten och det bara fanns tre stackars hjälmar kvar och man var tvungen att välja en som inte ramlade av när man böjde sig framåt och det således blev den hjälmen som tryckte så hårt att det kändes som att ena hjärnhalvan försvann. Så känns det lite nu. Som en för liten hjälm.

Jag tvingar mamma att fälla ner alla persienner vi har i vardagsrummet. Utestängt solljus check. Hon ser lite förbittrad ut, min mamma, förbittrad över att vårt fina ljusa vardagsrum förvandlats till lite av en bunker. Jag kan inte hjälpa det. Jag klarar inte av det. Vill inte att det skall vara sådär rysligt ljust.

Jag dricker kaffe under täcket. Äter en till tablett och en halvtimme senare är det mesta helt svindlande. Avdomnad. Läser "lyckan är en sällsam fågel" och funderar över vad den franska orginaltiteln "La Consolante" kan tänkas betyda. Saga vet nog. Lägger ifrån mig boken när händerna börjat skaka för mycket. Det svårt att läsa när orden inte riktigt håller sig stilla. Tänker att jag aldrig nånsin vill ha Parkinson. men å andra sidan, vem vill ha det. Jag kanske borde äta något. Jag och min syster ska ju på staden idag.