Det är lättare att prata med nån du inte känner. Lättare att, som Krunegård sjunger; hänga ut sina hjärtan på allmän plats.
 Lättare att berätta för världen vad fan du tycker än att ge din mamma lite extra känslomässig plats, för på något sätt, slipper du till sist stå för det. Allt ska sitta så långt inne. Du slipper ta konsekvenser för att det ibland blir så märkligt obekvämt att den du pratar med inte vågar fråga något mer alls.
 fraser som "så skulle jag aldrig ha sagt" & "DET skulle jag aldrig ha berättat för dig" duggar tätt och alla tidningar ljuger.

Det finns ett enormt behov för det här hos mig. Att lära känna. Att få ge bort en psykisk märta till någon. Till en början iallafall.  
Jag tror och hoppas, att jag inte har så hårt narcissistiska drag, men ändå, så har jag det här svindlande behovet av att släppa in mig själv känslomässigt till andra människor. Jag river upp deras ytterdörrar och kastar mig mentalt in i deras vardagsrum närhelst det passar och ibland inte passar. Jag behöver det. Jag kan erkänna det. Jag bär oftast hjärtat på manschetten. Omedvetet iallafall ibland. Någon kallade mig lättillgänglig. Det är nog det jag är.
 Jag behöver att inte bli missförstådd. Tänk om jag gillar indisk bananmusik, kubanska cigarrer, flamenco och ingen vet om det? Tänk om någon tror något annat?! vad gör vi då? Jag vill förhindra sånt. Jag vill att folk ska veta vad jag vet.  
Bygga upp mig själv runt alla andra, som något alla kan tro på. De ska veta vad jag står för, vad jag lyssnar på för musik, vad jag hatar, vad jag älskar, vad jag vill ha. Vad jag väntar mig. Delvis för att göra det lite lättare för mig. Självklart. 
Så det inte blir några oväntade överraskningar eller så jag får ett märkligt rykte. Det är jätteambitioner. För er. Och inget ni nånsin kommer uppfylla. Än blir jag irriterad när mamma för tusende gången i mitt liv glömt att jag inte tycker om bönor. Sånt ska hon veta. Hon är min mamma. Och av just den anledningen ser jag ingen mening med att berätta sånt för henne, eller påminna henne om det. Hon SKA ju veta sånt.  

I processen att lära känna någon och träffa nya människor har jag till en början två uppträdanden.
 Det första alternativet, som jag tar till, om det råkar vara mycket människor närvarande som råkar vara högljudda och väldigt självsäkra och egencentrerade; innebär tystnad för min del. jag knäpper ihop, ser glad och något blyg ut. Skrattar när det passar och försöker svara så mycket som möjligt om nu någon råkar ta tillfället i akt att prata med mig.
 Det andra alternativet, som innfaller när det inte är fullt så mycket folk och det ligger en ängslig aura runt alltihop innebär att jag beter mig; lätt hysteriskt, överväldigande glatt, pratar mycket och gärna ovettigt och försöker få igång konversationer och banbrytande åsikter kring triviala men ändå ack så udda ämnen.
men det är första reaktionen/reaktionerna. Sen. Blir det annorlunda. Jag blir bekväm. eller iallafall bekvämare. jag lyssnar väl inte på folk mest, men när jag frågar, så försöker jag iallafall att lyssna på svaren även om jag kanske svävar iväg lite mot slutet om det blir för långdraget. Bäst är det, att lära känna de som inte vill bli lära kända med. Kan det, om möjligt, bli mer intressant? Jag är inte speciellt nyfiken av mig överhuvudtaget, men ändå, om man inte vill berätta så vill jag oftast lyssna.
När jag har hängt ut mig själv till allmän beskådning vill jag ha något i gengäld, inte medvetet såklart, men det ligger någonstans där i bakhuvudet. Vi förhandlar. Ibland går affären igenom, ibland inte. Oftast kan vi landa på en nivå som ligger rätt nära den vi kunde ha legat på, och som var mitt mål från början, men kommer vi aldrig fram till ett vettigt pris så vet jag iallafall att här är någon jag inte vill umgås med.Hur mycket hon än svarar eller inte svarar på frågor. 
Jag är inte intresserad av människoöden (även om jag föredrar biografier framför roman-fiktion), inte alls det är inte det det här beteendet handlar om. att jag bjuder in och frågar ut. Inte det mina frågor ligger till grund för. men när ni pratar hjälper ni mig att förhålla mig till er på ett bra sätt. Jag kan värdera er, bestämma mig för om ni är värda min tid, om vi är lika, om du tycker jag är knäpp, dum i huvudet eller rätt okej.
Jag vill gärna tro att jag respekterar åsikter mer om jag vet varför någon har dem. Dödar grannen din hund är det tacksamt med svar på ett varför. Förståelse är inget jag svänger mig med till vardags, men en konversation är mitt försök till det. Till en bra början.
Men de jag känner då. De jag känt länge. Ni som vet vem som gråter bakom sminket och har dubbelmoral gällande örtsalt. Ni då. Pratar jag inte med er? Jo, jag gör det. Också. Men nånstans sållar jag bland alla mina ord, så bara det mest konsisa kommer fram. Jag vet att ni vet vad jag känner. Tycker tänker. Det har jag sett till. Ni har förmodligen glömt bort något av allt, men jag tar det för vad det är. Jag vill gärna tro att jag vet vad ni vill höra.
Jag har svårt att tänka innan jag pratar, och lever mitt liv och tar mina beslut baserat på nästan enbart känslor (och en halv promille förnuft), men när jag vet hur ni kommer reagera på mig när jag berättar det där jättepinsamma/hemska/roliga/störda/fantastiska som har hänt så kanske jag väljer att inte gör det. För att jag vet att reaktionen jag vill ha kommer utebli. Då struntar jag i det. Berättar genast inte alls lika mycket. och min strida ström av ibland rätt värdelösa ord förminskas och jag berättar den korta versionen eller bara något helt annat. Ni förlorar inget på det. Ni har redan sett den råkopian av filmen en gång och behöver inte reprisen. Jag skonar er hellre från det.
Så det är lättare att kasta sitt liv i öronen på främlingar, för om du väl blir dömd av någon du känner kommer du få en mycket hård dom, och leva med och runt det, och kanske alltid ångra det du sagt. Då är det bättre med någon som inte tror att de känner dig. Ingen som vet hur det ska vara i kiruna eller som har samma början som mig, ingen som har samma umgängeskrets (iallafall inte till en början) och som låter andra döma och sen lånar åsikterna. Inga sånna risker. Ingen som känner mig och vet hur jag borde ha gjort det, hur jag skulle svarat eller hur jag brukade bete mig i en sån situation. Inga gamla fördomar eller spöken i garderoben. Det är kul med nya förutsättningar.

Gemensamma händelser är bra. Men gemensamma känslor bättre och snäppet vassare. Det jag kände på en skolgård i kiruna -99 minns någon annan som en handbollsresa till Piteå. Då har man connection. Det kan man bygga konversationer på. Det kan man bygga vidare på och göra till något mer. Det jag har i klorerat vatten tar Linda med ut på sina skidspår.
även om det är lättare att gå på redan upptrampade stigar så är det kanske ibland dags att välja nysnön på sidan om. Det är så mycket lättare att prata när man går bredvid varann även om det är lite mera ansträngande. 
Det är lite som att jag skulle behöva ta mod till mig och berätta att jag är lesbisk, inte alls för att jag någonstans överhuvudtaget tror att jag är lesbisk, men för att våga säga något annorlunda och invänta reaktionerna. Iallafall till de jag känner. För att komma vidare. (nej, henrik, jag är inte lesbisk.)

jag vill veta var jag har er.

och det här känns nu som att det är en mycket större grej än det egentligen är. Man berättar inte allt för alla. jag vet att jag inte berättar allting om specifika saker bara för att vår bakgrund gör att ämnet som är uppe för diskussion känns pinsamt och jävligt awkward.  Det finns anledningar till det. Och en del tycker kanske att det är lättare att prata innerligt som fan med någon man känt i åratal. jag tror inte riktigt på det. Iallafall inte i alla situationer. Det innersta berättar jag kanske, men knappast allt. Jag tror att det kan bli mycket pinsamt. Tills man nu har nått den punkten med någon att det fungerar iallafall. Det vore så tacksamt. 

Lars Winnerbäck - Jag är hos dig igen