Jag tittar på Arkiv X. Eller det gör jag inte egentligen. Jag ljuger något vansinnigt. Men jag hade kunnat. Titta. På Arkiv X. Senast jag tittade så hade en råtta sprängts (kanske) och man hittade en rått-del under en bil. Man tyckte det var bra bevismaterial och stoppade råttbiten i en påse. Sen uppstod ett problem. hur ska vi märka påsen? Påsen som alltså innehöll en bit av en mycket död råtta. Då får någon en snilleblixt. På påsen skriver de: PARTIAL RAT BODYPART.  Och om jag mot förmodan någon gång startar ett band så kommer det att få heta just PARTIAL RAT BODYPART. För det första så ligger det en viss klang i ordföljden som blir, för det andra så är det ganska svårt att säga av någon anledning och för det tredje kommer det bli ännu knepigare att säga PARTIAL RAT BODYPART om man blir full vilket förmodligen i alla fall kommer att vara någon till glädje. Jag finner ganska mycket fascination i orden partial rat bodypart. Det är mycket r. Mycket R och mycket T. Det är kanske där grejen ligger. Jag vet inte. Men jag tycker det låter jävligt fint. Framför allt så SER det jävligt fint ut när man skriver det. långt ord, kort ord, långt ord igen. Viss symmetri. Mycket T & mycket R. Behagligt! Fint bandnamn med. Om man håller på med black metal eller något. Man kan också tänka sig att det vore ett mycket oväntat indiepopnamn. Men det känns inte så vettigt alls.

Förutom fascinationen av detta rätt absurda ordled så fascineras jag av ordet TILLFREDSSTÄLLELSEN. Blickar man lite snabbt så ser det ut som finska. Det är ett ord som består av sjukligt mycket konsonanter. L mest av allt. När man kommer till det sista L:et så är det nästan som att man fryser till ovan tangenterna "vänta nu lite här, nu har jag tryckt på L alldeles för många gånger nu är det ugglor i mossen".  Men det är inga ugglor i mossen. Det ser ut så. Det stavas så. Jag blir vansinnig. tillfredställelsen. Man får inte slinta på tangenterna när det skrivs för då kan allt bli mycket fel. Man kanske får tre, fyra stycken L bredvid varandra och då är det inte ens finska längre.

Min tredje (och sista) fascination kommer till ytan när meningen (?!) baguetten efter träningen i Spanien yttras. Jag blir helt såld. Dessa fem ord kan på ett mycket enkelt sätt sägas med mycket bra flyt när man andas ut efter en inandning. Det känns bra. Det är till och med skönt. Jag blir lugn. baguetten efter träningen i Spanien. Fantastiskt. Det är en sådan fabulös rogivande rytm i att kunna säga dessa orden på en enda lugn utandning. Man skulle nästan, men bara nästan, kunna säga att det rimmar. Det gör det naturligtvis inte mer än att det är -en ändelser på tre av orden. Det är egentligen inget mer än så alls. Det är bara det att, ÅH! Jag tycker om det.

jag tycker om PARTIAL RAT BODYPART. Jävligt svängigt.
Jag tycker om TILLFREDSSTÄLLELSEN. Man blir lite lite skogstokig vilket alltid är lite bra.
och till sist så tycker jag om BAGUETTEN EFTER TRÄNINGEN I SPANIEN. Ordföljdernas ordföljd. Meningsbyggnadernas rolls royce och mardröm i samma veva.

förlåt. jag kan inte hjälpa mig alltid.