Jag har kommit på mig själv med att känna tristess. En enorm tristess dessutom. Den slog hastigt till under spanska provet i tisdags. Efter tragglande och åter tragglande med svår grammatik så bara släppte jag pennan och fick en oerhörd lust att bara resa mig upp och helt sonika gå därifrån. Inte för att jag inte kunde något utan bara för att det jag kunde var så tråkigt. Jag reste mig naturligtvis aldrig, det har jag alldeles för mycket självbevarelsedrift för, men det var ändå jävligt nära att hända.

Nu har jag två prov kvar denna veckan och jag känner inte ens lite tillstymmelse till den panikartade stressen som jag annars brukar känna. För jag vet, att detta fixar jag. Problemet är då återigen: det är ju så förbannat tråkigt alltihop. Så. Jävla. Jävla. Tråkigt. Och av den anledningen är tanken ganska kittlande att bara skita i alltihop. Gå dit och ”hejsan, nej jag tänkte INTE göra det här provet, jag har ombestämt mig och tänker lyssna på lasse winnerbäck och göra snöänglar istället, om det går för sig?”

Mycket angenäm tanke. Kanske inte fullt så angenäm efteråt, jag menar om jag hade genomfört det. Ångesten hade kommit som en vildsint dåligt kastad bumerang och stannat hos mig till gymnasietiden tagit slut. Det är inte riktigt värt det. Dessutom så är ruset efter att mycket succéartat genomfört en bra prestation så starkt att jag inte vill missa chansen för all brieost i världen. Nu är det ju i och för sig föga troligt att mina prestationer denna veckan blir storartade. Men chansen finns där ändå.

Pappa fyller år idag. Jag hade gärna suttit hemma i ikea-soffan med tända ljus och hembakad tårta och sett pappa öppna sina presenter. Jag hade gärna i denna stund bytt ut älvsbyn mot lite kiruna. Just födelsedagsritualerna saknar jag. De är ganska omfattande. Det är viktigt med födelsedagar hemma hos oss. Födelsedagar ska uppmärksammas. De ska betyda något. Vi handlar presenter med omsorg, bakar tårta med ännu mera omsorg och dukar alltid mycket fint med tända ljus och vackra kaffekoppar i vardagsrummet innan den födelsedagsfirande slutligen får komma ner och ta del av alltihop. Det är mysigt. Det är måhända ett tråkigt adjektiv men det beskriver vad det ska.

Jag kan till och från längta mig sönder efter dessa födelsedagar och dessa rutiner. Det, eller vanliga måndagseftermiddagar hemma, sittandes i köket med en kopp kaffe och en mamma att prata med. Vardagslyx tror jag det kallas. Det går jag miste om här när alla eftermiddagar tillbringas nere i det klorerade vattnet i simhallen.

Jag minns min första födelsedag här, i älvsbyn. Det var en måndag och inget speciellt alls. Vi hade firat mig hemma redan på söndagen och första presenten, ett par underbara röda ballerinaskor i storlek 35, hade jag fått ännu tidigare så jag skulle kunna använda dem på utlandslägret i Calella vi åkte på det året. Men min riktiga födelsedag, dagen jag verkligen egentligen fyllde år tillbringade jag alltså i älvsbyn. Jag hade läxor stående i halsen och efter simningen exploderade skallen fullständigt i en migränattack och jag tillbringade resten av dagen instängd på mitt mörklagda rum, liggandes med mitt huvud i händerna. Framåt kvällen knackar det på min dörr och Cissi & Sofie smyger försiktigt in hos mig och meddelar att de har en present åt mig som måste öppnas på en gång. Den var fint (?!) inslagen och den kallaste presenten jag nånsin fått. I paketet låg en burk marängsviss och mitt i all migrän-otröstlighet blev jag ändå väldigt glad. Det var ingen bra födelsedag jag hade men den blev så mycket bättre efter flickornas hjälteinsats.

Nu har jag plötsligt två dagar kvar i skolan. Jag har julklappsöppning med klorfamiljen och maren på fredag innan jag slutligen får sätta mig på tåget hem. Jag känner att jag har litet svårt att längta just nu. Jag har helt plötsligt så tråkigt att ingenting alls verkar särskilt kul. En fallucka. Åka hem. Jaha. Fira jul. Jaha. Krama Anna. Jaha. Ingenting verkar alls så särskilt exalterande. Fast det blir nog det till slut. Exalterande. Förhoppningsvis redan på fredag. Och om mindre än två veckor åker jag ner till Småland och jag hoppas att jag kan längta mig hela vägen ner dit.