När vi gick där på Norrköpings regniga gator idag så fick jag grova flashbacks från vår barcelona resa.
Här var vi alltså, jag och cissi, i en stad vi aldrig besökt. Vi skulle hitta till nånting vi aldrig hade sett. Igen. utan kartor. igen. och med ett stycke märta utan minsta tillstymmelse till lokalsinne. igen. Inte ultimata förutsättningarna kanske, men har man cissi med sig behövs ingen gps. jag pratar, hon går. Går jag först går jag fel.
det känns så jävla fint på nåt sätt att inte veta vart man ska gå. vi har bara varandra, höga hus och vinda kullerstenar. Fram kommer man alltid, det kanske tog lite längre tid än det skulle, fötterna gör lite mera ont och vi har antagligen sett mer av staden än invånarna själva, men vi är iallafall där.

Och Norrköping var riktigt vackert. Iallafall dom fem första gångerna vi gick fram & tillbaka till busstationen. Samma gata, om och om igen. men jag fick iallafall passera min park.
Träden var formade som koner, blommorna hade taggar och rosorna kunde varit målade i rött. Där kunde jag få vara Märta i underlandet i två minuter, en alice under tidspress.

och en liten bit utanför den parken fick jag & cissi höra den förmodligen smörigaste & sämsta raggningsreplik vi någonsin hört.
tjejer, ni har tappat nåt!
jag och cissi, tittar lite förvirrat runt omkring oss , vi har inte tappat nåt.
den fulla norrköpingskillen fortsätter
Mitt hjärta. Ni har tappat mitt hjärta!

så, Norrköping har sin charm. Bussarna är fulla, stuprännorna är fulla, pojkarna är ännu fullare och jag och cissi gick hungriga i tolv timmar.