Många gånger har jag tänkt sådär. När jag ligger där på sängen i det där mörka rummet, armen har domnat bort och huvudet exploderar i mina händer. då tänker jag så. Har jag verkligen så ont som jag tror att jag har? Tror jag bara att jag har ont eller vill jag tro att jag har ont? Har jag ont för att jag inte vet hur det är att inte ha ont?
För ungefär ett och ett halvt år sen visste inte jag hur det kändes att vakna på morgonen utan huvudvärk. Jag hade haft huvudvärk i åtta veckor. åtta veckor. Det är väldigt lång tid att ha ont. Väldigt mycket tid att tänka. och läser man noga på diverse smärtstillande medel står det ungefär såhär; har tillståndet/huvudvärken inte försvunnit inom en vecka, kontakta läkare.
efter över två månader fick jag en läkare. jag fick nån att prata med, nån som tog mitt blodtryck, tog några prover. Det enda hon inte tog var mig seriöst. Jag skämtade inte men för henne var jag bara ett paranoia fall av nån slags hypokondri. Det var iallafall så det kändes. Det är det största misstaget som hänt mig. Big mistake.
Hon skickade hem en femtonårig flicka med beskedet "Du har kronisk huvudvärk-ta en ipren & lev med det.". Migrän hade hon uteslutit helt.
Säg åt en femtonårig flicka att hon ska ha ont i resten av sitt liv och den flickan kommer inte vara glad på mycket länge.
Jag gick tillbaka till skolan, utan receptbelagda läkemedel men med en tår eller två rullande nerför kinden. Här var jag alltså nu. 15 år, med säg 70 år kvar att leva. Det enda jag såg framför mig var år ut & år in med ett huvud som inte fungerade & en själ som tröttnat för längesen. 
Den läkaren sket i mig. Sen den där första gången över ett år sedan har jag pratat med åtskilliga läkare, tagit prover, röntgat skallen, akupunkterat, gjort avslappningsövningar och yoga utan att nåt egentligen fungerat. EN läkare har pratat med mig som alla borde pratat med mig. Han insåg att ipren, pronaxen, alvedon, treo & bamyl inte alltid & ibland aldrig fungerar. Och jag hade migrän, trots att det var det första man uteslöt. Så ja, jag har fått dyra tabletter nu, men när jag gick till läkaren den där gången för ett år sen gick jag inte dit för att det var nåt jag ville ha, jag gick dit för nåt jag inte ville ha. jag ville inte ha ont. Jag ville inte ha ont mer. Åtta veckor räckte.
Nu är jag van. Arg, men van. I perioder är det jobbigt. Vänner får lämna mig ifred, familjen får vara tyst & tränaren får äta skit. Mycket är mitt fel för att jag tränat med migrän och oftast gjort det värre. Men ibland vet jag att det inte kommer bli bättre & då känner jag att det gör ingenting om det gör lite mer ont. Då kan jag lika gärna simma. Jag har ju på nåt sätt gift mig med simningen & varje gång jag är borta för migrän så är jag otrogen. Det är en hata/älska relation. men det funkar för mig.
och jag är glad varje gång jag slipper kräkas.