Fan, vad jag hatar när det går bra för en annan människa. jag hatar så jävla mycket. så jävla länge. och så jävla starkt. 
när cissi bowlar ner alla käglor och får en (äkta) strike vill jag hoppa på henne bakifrån och strypa henne långsamt.
det gjorde jag inte. Istället vrålade jag ut min ilska i bowlinghallen; JAG SKA KVÄVA DIG NÄR DU SOVER CECILIA! 
jag hatar när Hon simmar snabbare än mig fast det är just den där hundringen som jag är så bra på. 
jag vill att mina konkurrenter ska halka på pallen & slå ut en tand eller att Hon accidently ska råka svälja medaljen med lite hjälp från mig.  
jag blev arg när Sofie kvalade till Sum Sim riks. jag blev arg för att JAG ville det. och jag ville det så mycket.
jag blir förbannad när nån raggar på MITT ragg. ge FAN i mina ragg. jag dödar dig. flera jävla gånger om.
jag mår illa när jag inte kan göra bättre & nån annan alltid kan det.
jag blir arg en gång till när jag inte har tid med en förkylning med kroppen tydligen har det.
Jag hatar när någon annan blir sjuk, när det var JAG som ville bli sjuk.
När det var JAG som ville ligga kvar i sängen till fem på eftermiddagen med täcket i soffan och titta på gamla avsnitt av Arkiv X och äta glass & dricka grönt te med pepparmynta.
Då blir jag arg.
Jag hatar, jag svär, jag förbannar. jag klagar. och ibland är jag en ganska hemsk människa,
men det är ingen som vet det.
för jag är glad, fast det sura äpplet för längesen sitter hårt fastkilat i halsen och vägrar lossna.
jag är är trevlig mot dig, fast jag mest hade velat spotta dig i ansiktet och önska dig en rolig jävla begravning.
Jag ÄR glad. Men jag hatar LYCKLIGA människor. Lycka är överskattat. Precis som Persbrandt sa i den där filmen;
Lycka är överskattat. Jag är nöjd om jag är glad ett par gånger om året.
Och ja, jag är nöjd med det. Jag hatar lyckliga människor. jag hatar det jag inte kan få. Jag hatar när det går bra för någon annan. Och nej, jag är inte en bättre människa än så.