Det är fredag kväll. För en vecka sedan stod jag framför en spegel i ett studentrum i Linköping och sminkade mina ögon så svarta det bara gick, drack alkohol och pratade sådär som vänner gör när de inte setts på ett tag. Då längtade jag hem till min pojke. Ikväll, sitter jag på golvet i den där pojkens rum och önskar att det var förra veckan. Inte en enda lampa är tänd och bokhyllan skär in i min ryggrad. Långt borta är iskalla krogköer och svettiga dansgolv. Vad pojken gör? Pojken sover. Sjuk. Och det enda jag kan stoltsera med är avslagen migrän, mensvärk och lite sömnproblem. Annars så. Idag är det inget att komma med. Idag räknas det inte. Inget räknas idag.

Jag tänker inte sova bredvid honom i natt men det vet han inte om.

Men,

Jag kanske ångrar mig. Lägger mig där ändå. På försök. För att jag älskar honom, älskar honom fast han är sjuk och därför är en gnällig jävla kärring. Och för att det är fredag och för att jag kanske är för mörkrädd för att lägga mig alldeles ensam på soffan nere i vardagsrummet.

Igår låg han så nära mig och jag så nära väggen att jag fick klaustrofobi. Inte hans fel, inte mitt heller. Ibland blir det bara...trångt. Jag bytte sida. Sen blev vi ihjälskjutna av okänd gärningsman någon gång vi fem-taget och vaknade upp vid nio. Överlag, kanske ingen katastrofal natt men den går nog inte till historien som den mysigaste heller.

Jag saknar min syster, som spräckt ett par jeans ikväll. (skriv ner, skriv ner..)

Saknar mamma och hur hon doftar på sommaren. Sådär varmt och mjukt. Saltvatten och jord. Ingen parfym att köpa kanske men en trevlig doft som jag känt för första gången för mycket längesedan.

Saknar de första fumliga barfotastegen på daggvåta betongplattor en morgon i juli, försiktigt balanserades en ilsket varm kaffekopp och en hög med tidningar under armen.

Ikväll, hade jag kunnat tänka mig mycket mycket mycket. Kunnat tänka bort mensvärk och stökigt rum och tänka dit ett glas vin, en anna och en linda. Eller i alla fall en film och en frisk pojkvän. Nu är den bästa utsikten en vaken pojkvän och en kopp te.

På p3 sänder de en reklam nu, något om viskleken och om jordbrukskollektiv. Det var längesen jag lekte viskleken. Tur det kanske. Vi viskade aldrig ord som jordbrukskollektiv. Såhär i efterhand är det kanske lite synd för det är ett ord med tyngd. Jag har aldrig just begripit mig på viskleken. Förstår inte alls det roliga. Det blir aldrig andra vettiga ord utan slutar mest med att sista personen får ett helt obegripligt ord att säga högt ”slåntrnåntingnåntingshrm”. Och så sitter man där, i den där jävla ringen och begriper ingenting och tycker inte det är roligt. Väntar mest på fiskdammen. Där godiset i bästa fall inte har blandats ihop med ostbågar eller chips.

Men, jag antar att funktionen i hela leken är att lära småbarn att rykten ändras på vägen. Och det är ju klart och tydligt och sådär. Men, likt förbannat är det tråkigt. Tråkigt som fan är det. Inte minst är det mycket obehagligt att ha någons mun så fruktansvärt nära sitt eget öra. Gärna nån på nåt födelsedagskalas som man aldrig träffat eller träffat och äcklats av och att sedan få ta del av den personens saliv rakt in i hörselgången redan efter en timme är nåt som bäst beskrivs som stressande. Och en del kan för guds skull inte ens viska utan liksom väser och blåser med full kraft istället och det går inte att höra ett enda ord. Och då, ja då får man hitta på ett ord att viska vidare med följden att avslutningen blir fullständigt skev. Typ jordbrukskollektiv.

Och jo, min pojkvän är vaken nu, men jag tror inte att han vill leka viskleken. Däremot kanske det blir en kopp te.

Snart ska jag och min pojke sova. I en alldeles nybäddad säng. rent. Jag har duschat också. Han med. Det känns lite ovanligt. Detta händer inte påfallande ofta. Att allting är precis rent. Oftast, är det snarare tvärtom. Utan att gå in på närmare detaljer. Låt oss kalla det opretantiöst. vi sover väldigt opretantiöst. Och sängen, ja, den är väldigt mycket för smal.

Nu tänker jag. Nu kan jag gråta. Och jo,jag kan gråta nu. Men jag vill inte. Min mormor är död.
Och jag vill inte gråta. 

Det är konstigt det där, egentligen. Att jag inte vill gråta. Jag som alltid vill gråta. Ibland gråter jag för att jag kan, nästan enbart för att jag kan och ibland för att det är skönt. För att jag, ja, vad ska jag säga, behöver lyfta lite på locket. Nu vill jag inte lyfta på något lock. Min mormor är död.

Och jag vill inte lyfta på locket.

De gånger jag faktiskt velat lyfta lite på det där locket så har jag frammanat diverse hemskheter i mitt huvud. Målat upp skräckscenarion på näthinnan med syfte att få gråta lite för att det ju är så förbannat skönt. Det värsta är, och som jag mår lite dåligt över nu, att jag påfallande ofta frammanat mormor-dör-scenariot. Liksom provat på det lite. Känt efter lite hur det skulle kunna tänkas känna om hon plötsligt försvann och inte fanns här längre. För att sedan, efter lite gråt naturligtvis, ta fram en ny bild i mitt huvud på en skrattande, mycket vacker och i allra högsta grad väldigt levande mormor. Men i det där scenariot befinner jag mig nu. Utan möjlighet att egentligen torka tårarna och i trygghet konstatera att hon visst lever. För det gör hon ju inte. Inte just här i alla fall. Hon är död. Det är sant. Och därför vill jag inte gråta.

Jag har ju gråtit, det har jag. Smått hysterisk under kortare stunder. Men inget långdraget. Inget fullständigt uttömmande hjärtskärande himlastormande söndergråt. Inget sånt. Jag vågar inte. Jag vågar inte riktigt släppa greppet. När jag har gråtit över mormor tidigare så har det alltid varit med hejd därför att jag i bakhuvudet vetat att hon är här. Och nu. Jag vågar inte. Fan. Jag vågar vågar vågar inte för jag är rädd att det ska ta mycket lång tid innan det där gråtet tar slut (och tar det slut?).

Mormor hade det bästa som fanns. Har det kanske fortfarande. Hon hade hjärta större än världen och armar öppnare än paket på juldagen. Hon tittade dig i ögonen och såg ett hjärta. Du kunde inte gömma dig. Inte vika med blicken.

Men nu, nu viker jag lite med blicken. Trots att jag nog vet att hon ser det. För jag kan inte, kan inte ta in riktigt att hon har blivit så tyst. Så jag smiter lite. Vägrar tyst att se mig själv i ögonen. Vägrar tyst att titta in i hennes samtidigt och gråta alldeles hejdlöst. Jag vill inte.

Jag är nervös, orolig, lite lite stressad och har dessutom ätit på tok för många kanelbullar.
S O C K E R C H O C  K

Jag är helt värdelös på att måla. Jag kan varken med pennor, penslar, färg eller krita åstadkomma något vackert på en duk eller ett papper. Inga akvareller. Inga kolritningar. Inte blyertsskisser. Jag är värdelös. Det blir kantiga streck och konstiga proportioner och det enda allt jag ritar har gemensamt är att det blir fult. Fult och kantigt.
 
Det värsta med det här är nästan att jag är ganska kreativ. Jag ÄR kreativ, jag HADE kunnat måla. Jag vet ju hur jag vill att saker och ting ska bli. (det blir aldrig på det viset) men jag är åt helvete för kontrollerad för att kunna göra något så briljant lössläppt som att t.ex. måla. Jag vill ju måla. Jag vill vara lite jävla arty någon jävla gång. och jag vill inte bli arg så fort jag försöker mota mig bortom all kontroll.

Jag vill vara en demi moore i ghost och sitta där i mina skitiga snickarbyxor och dreja sneda krukor och måla konstverk.

Jag vill kasta färg. jag vill åstadkomma. Men jag kan inte. kan inte. kan inte.kan...inte. Det är därför jag ägnar mig åt att skriva. Det är det enda jag kan. Eller åtminstone det enda jag kan göra samtidigt som jag hanterar prestationsångesten. Det är kontrollerat. Jag kontrollerar allt! Lätt att sudda. Det är jag som bestämmer. Hela tiden. Inte ett ord kommer ut på papper som inte skall vara där. Jag tar på mig fina kläder och skriver fina saker. Ytterst sansat även om kläderna ibland på helgerna tenderar att bli lite konstiga och smsen svårtydda när de skrivs i blindo sjuk av trötthet. 

Jag hade kunnat vara en briljant konstnär. Oerhört briljant. Inbillar jag mig. Jag hade gjort mig i yrkesrollen. Jag hade gjort mig i livsstilen som konstnär. Jag hade sugits in i konstnärssfären och aldrig kommit ut. Men jag tror att det är tur, att jag inte kan måla. För jag tror att jag kanske hade blivit för mycket, tagit ut svängarna så hårt att jag inte kunnat svänga tillbaka. jag hade levt. om och om och om igen. ingen hejd. utan sans.

Jag hade nog blivit svår att umgås med, svår att ta. och alltför alltför jobbig. Jag tror jag blivit ganska påfrestande. För insnöad. För...lös! och det som jag inbillar mig är jobbigt med mig nu hade förmodligen blivit än värre. De märkliga danserna och kaffekopparna hade blivit fler och fnittret hade kanske aldrig upphört. Kanske på insidan men inte på utsidan. Men nu är det inte så. Jag kan inte måla och jag är så väldresserad som jag nånsin kan bli. (Vilket vid första anblicken kan te sig som mer än det egentligen är.)

Jag använder nio koppar på en och samma lördag och förstår på söndagen inte varför det i skåpet där alla kopparna ska stå bara står en enda kopp. En enda. Där ska ju vara tio. Jag tittar runt och försöker komma fram till vem som använt alla.

Det är kaffe i de flesta...och i de andra ligger tepåsar som är mina och jag förstår att det är jag som använt alla kopparna. Inte diskat. Det är ju så jobbigt. Jag brukar kunna använda samma kaffekopp någon vecka (månad...) utan att diska men inte igår tydligen.
Nästan alla. Utspridda. Stökigt. tankspritt.

Jag skriver handlelistor innan jag går till affären men sen glömmer jag de ändå
alltid hemma. ambitionen finns där. den är bara så svår att kanalisera. Jag gör ju vettiga saker också. Det gör jag.

Lagar middag när jag kommit ihåg att köpa allt jag behöver och när jag glömt köpa allt jag behöver improviserar jag och det blir oftast rätt bra ändå. Jag planerar,funderar och skriver ner, ibland enligt konstens alla regler. problemet är att jag egentligen inte är sån. Jag försöker luras.

För sen glömmer jag osten, smöret och brödet framme hela natten och allt är alldeles för varmt när jag vaknar och då är vuxen-jag borta med vinden igen. Och inte hjälper det att rita heller och det hjälper definitivt inte att jag inte kan rita...eller snickra..eller sy...eller måla hus, virka eller åka längdskidor heller för den delen.

Och även om mina föräldrar nog inte delar denna åsikten så hanterar jag min rörighet på bästa sätt. Jag låtsas-organiserar mig, ibland funkar det utmärkt och ibland mynnar alltihop ut i en jätte-oorganisation.
Men vad fan ska jag göra?! Jag kan ju inte måla bort det.