Jag är helt värdelös på att måla. Jag kan varken med pennor, penslar, färg eller krita åstadkomma något vackert på en duk eller ett papper. Inga akvareller. Inga kolritningar. Inte blyertsskisser. Jag är värdelös. Det blir kantiga streck och konstiga proportioner och det enda allt jag ritar har gemensamt är att det blir fult. Fult och kantigt.
 
Det värsta med det här är nästan att jag är ganska kreativ. Jag ÄR kreativ, jag HADE kunnat måla. Jag vet ju hur jag vill att saker och ting ska bli. (det blir aldrig på det viset) men jag är åt helvete för kontrollerad för att kunna göra något så briljant lössläppt som att t.ex. måla. Jag vill ju måla. Jag vill vara lite jävla arty någon jävla gång. och jag vill inte bli arg så fort jag försöker mota mig bortom all kontroll.

Jag vill vara en demi moore i ghost och sitta där i mina skitiga snickarbyxor och dreja sneda krukor och måla konstverk.

Jag vill kasta färg. jag vill åstadkomma. Men jag kan inte. kan inte. kan inte.kan...inte. Det är därför jag ägnar mig åt att skriva. Det är det enda jag kan. Eller åtminstone det enda jag kan göra samtidigt som jag hanterar prestationsångesten. Det är kontrollerat. Jag kontrollerar allt! Lätt att sudda. Det är jag som bestämmer. Hela tiden. Inte ett ord kommer ut på papper som inte skall vara där. Jag tar på mig fina kläder och skriver fina saker. Ytterst sansat även om kläderna ibland på helgerna tenderar att bli lite konstiga och smsen svårtydda när de skrivs i blindo sjuk av trötthet. 

Jag hade kunnat vara en briljant konstnär. Oerhört briljant. Inbillar jag mig. Jag hade gjort mig i yrkesrollen. Jag hade gjort mig i livsstilen som konstnär. Jag hade sugits in i konstnärssfären och aldrig kommit ut. Men jag tror att det är tur, att jag inte kan måla. För jag tror att jag kanske hade blivit för mycket, tagit ut svängarna så hårt att jag inte kunnat svänga tillbaka. jag hade levt. om och om och om igen. ingen hejd. utan sans.

Jag hade nog blivit svår att umgås med, svår att ta. och alltför alltför jobbig. Jag tror jag blivit ganska påfrestande. För insnöad. För...lös! och det som jag inbillar mig är jobbigt med mig nu hade förmodligen blivit än värre. De märkliga danserna och kaffekopparna hade blivit fler och fnittret hade kanske aldrig upphört. Kanske på insidan men inte på utsidan. Men nu är det inte så. Jag kan inte måla och jag är så väldresserad som jag nånsin kan bli. (Vilket vid första anblicken kan te sig som mer än det egentligen är.)

Jag använder nio koppar på en och samma lördag och förstår på söndagen inte varför det i skåpet där alla kopparna ska stå bara står en enda kopp. En enda. Där ska ju vara tio. Jag tittar runt och försöker komma fram till vem som använt alla.

Det är kaffe i de flesta...och i de andra ligger tepåsar som är mina och jag förstår att det är jag som använt alla kopparna. Inte diskat. Det är ju så jobbigt. Jag brukar kunna använda samma kaffekopp någon vecka (månad...) utan att diska men inte igår tydligen.
Nästan alla. Utspridda. Stökigt. tankspritt.

Jag skriver handlelistor innan jag går till affären men sen glömmer jag de ändå
alltid hemma. ambitionen finns där. den är bara så svår att kanalisera. Jag gör ju vettiga saker också. Det gör jag.

Lagar middag när jag kommit ihåg att köpa allt jag behöver och när jag glömt köpa allt jag behöver improviserar jag och det blir oftast rätt bra ändå. Jag planerar,funderar och skriver ner, ibland enligt konstens alla regler. problemet är att jag egentligen inte är sån. Jag försöker luras.

För sen glömmer jag osten, smöret och brödet framme hela natten och allt är alldeles för varmt när jag vaknar och då är vuxen-jag borta med vinden igen. Och inte hjälper det att rita heller och det hjälper definitivt inte att jag inte kan rita...eller snickra..eller sy...eller måla hus, virka eller åka längdskidor heller för den delen.

Och även om mina föräldrar nog inte delar denna åsikten så hanterar jag min rörighet på bästa sätt. Jag låtsas-organiserar mig, ibland funkar det utmärkt och ibland mynnar alltihop ut i en jätte-oorganisation.
Men vad fan ska jag göra?! Jag kan ju inte måla bort det.