Ordbehandlingsprogram är fantatiska. Jag skriver halspulsådrorna. Rättstavingsprogrammets förslag: kulspetspennorna.

jag vet inte, men det känns inte riktigt som att de två är synonymer.

när jag är ensam med mig själv förlorar jag greppet lite. jag äter frukost som alla andra dagar men sedan går det mest utför. jag promenerar runt inomhus och tittar på saker. börjar och slutar städa ungefär samtidigt. gör kaffe. gör ännu mera kaffe. pluggar. sen är klockan plötsligt halv tio och jag har glömt bort att äta. det händer inte mig, annars, att jag glömmer bort att äta. jag brukar minnas det. men inte på lördagar, och inte när jag är själv. till sist åt jag sallad och gurkan ligger fortfarande framme. det borde den inte göra. jag gjorde ett försök att lägga in den i kylskåpet. men det slutade bara med att jag flyttade den från diskbänken till köksbordet, där den ligger nu. inget går riktigt hela vägen fram. salladen ligger också på bordet. tydligen. den trodde jag att jag hade lagt in.

och om människorna mitt emot fått en krona varje gång jag fotograferat deras hus så hade jag betalat deras pension. jag undrar om de sett mig någon gång. Om de vet att jag fotograferar dem. jag hoppas inte det, för deras egen skull. jag tror det skulle skapa paranoia. vem är den där flickan som fotograferar oss. vem är hon. fast det undrar jag med ibland. vi kanske har nåt gemensamt. jag kanske borde knacka på.

Jag lyssnar på fåniga låtar på spotify. Jag har diskat, tvättat och pluggat hela dagen men mest av allt så har jag inte hunnit klart. Min planering som såg så rimlig ut i torsdags visade sig inte alls vara särskilt rimlig. Idag gjorde jag nästan (men bara nästan) klart mitt fredagsarbete. Men det är klart, det tar sin tid att leka hausfrau med. Så nu har jag övergått till att lyssna på fånig musik. Jag blir lite gladare. De spelade Spice Girls på radion idag och jag nostalgidansade mig tillbaka till mitt lilla snetaksrum i kiruna. Fast jag kunde inte texten, upptäckte jag till min förskräckelse. Hur kunde det komma sig, jag kunde väl varje ord. Kunde jag inte? Det kunde jag inte, kom jag på efter en liten stunds betänketid, eftersom jag vid tidpunkten då jag lyssnade på spice girls inte kunde engelska alls och således därför sjöng med i hittepå-engelska. En hittepå-engelska som jag uppenbarligen förlängesedan glömt. hjärtskärande.

ny fånig låt. men bara när du inte hör

Jag har oöverkomligt mycket att göra nu. Det är så mycket så mycket så mycket att jag inte ens kan ta i mängden riktigt. Så jag skrev ner mängden. Då blev det till och med ännu mera ointagligt. Jag tittade på pappret och såg sömnen promenera bort neråt gatan. Sen skrattade jag lite, ett sånt där lite psykotiskt panikartat skratt som kommer av all stress jag försöker låtsas att jag inte känner men som jag ändå känner (lite undertryckt sådär) och efteråt försvann pappret nånstans in på mitt rum så jag skulle slippa titta. Nu slipper jag titta men vet precis precis vad som står. Jag försöker fokusera på vädret istället. Jag hör hur det låter, men det hjälper. Av nån anledning så känns det mycket bra för mig att flera gånger per dag konstatera huruvida det är moln eller inte på himlen utanför. Idag började det ganska fint, solen lyste iallafall när min migrän väckte mig alldeles för tidigt, men sedan, sedan blev det grått och så började snön att falla. skit. Från början enorma flingor. Julaftonssnö. Det avtog. Och blev vanlig ettrig decembersnö. ännu mera skit. Jag promemerade till konsum och gröna gräsmattor kändes mycket avlägset. Känns förresten fortfarande mycket avlägset. Kände lukten av grill och tänkte att någon tapper själ i alla fall försöker väcka sommaren till liv. Tveksam till resultatet är jag dock. Men Ni hör. Väder. Väldigt fokuserad kring vädret. Jag tror att jag tycker om att konstatera väder därför att det är lätt att konstatera. man öppnar dörren och tittar ut. Inga analyser eller källor eller foton. man tittar bara ut. så enkelt. Och där är det. Vädret. Det är alltid där. Det gör mig glad och jag kan inte göra nånting åt det alls.     

Jag vet att detta kan te sig lite egoistiskt. Men, då får det helt enkelt vara på det viset. Jag har ägnat min kväll åt att då och då peta på avtryckarknappen på kameran, plugga (något kopiöst), dricka te (också något kopiöst) och införskaffa ytterligare pensionärspoäng genom att:
1. lyssna på radio och äta kokt torsk med mandelpotatis. och
2. skippa lösgodiset på konsum till förmån för det betydligt mer rediga vetebrödet.
Idag hade vi vackert väder (om någon nu skulle bry sig om det) och igår hade vi årets första sommarregn och asfalten luktade så himla himla gott. Jag har slängt en filmjölk som jag fyndade i kylskåpet. Den hade gått ut 15 februari och kändes inte onödigt fräsch. Jag hade nog mycket mer på hjärtat egentligen, något vettigare alldeles bestämt, men det har jag glömt bort nu. Fast det spelar kanske ingen roll.

Fina kristin i den där storstaden london gav mig musiktips och tja, de var vettiga och nu lyssnar jag med på seabears nya samt lite lite på Mumford and Sons också. Men allra allra mest så lyssnar jag på östra ågatan strand och mrs robinson.    

Vi är simmare. Simmare äter bra. Detta är vår frys:


ben&jerry, halvt paket hasselnötsglass (inte god?), halv paket vaniljglass (god), apelsinchoklad och lite daim.

och i mitten lådan hittar vi:


mer Ben & Jerry (annan sort!), två små paket vaniljglass och ett stort billigt, ischokladglass samt lite hallonsorbet.

Vi är fyra flickor som tycker mycket mycket om glass...