magiskt men tragiskt
när jag är ensam med mig själv förlorar jag greppet lite. jag äter frukost som alla andra dagar men sedan går det mest utför. jag promenerar runt inomhus och tittar på saker. börjar och slutar städa ungefär samtidigt. gör kaffe. gör ännu mera kaffe. pluggar. sen är klockan plötsligt halv tio och jag har glömt bort att äta. det händer inte mig, annars, att jag glömmer bort att äta. jag brukar minnas det. men inte på lördagar, och inte när jag är själv. till sist åt jag sallad och gurkan ligger fortfarande framme. det borde den inte göra. jag gjorde ett försök att lägga in den i kylskåpet. men det slutade bara med att jag flyttade den från diskbänken till köksbordet, där den ligger nu. inget går riktigt hela vägen fram. salladen ligger också på bordet. tydligen. den trodde jag att jag hade lagt in.
och om människorna mitt emot fått en krona varje gång jag fotograferat deras hus så hade jag betalat deras pension. jag undrar om de sett mig någon gång. Om de vet att jag fotograferar dem. jag hoppas inte det, för deras egen skull. jag tror det skulle skapa paranoia. vem är den där flickan som fotograferar oss. vem är hon. fast det undrar jag med ibland. vi kanske har nåt gemensamt. jag kanske borde knacka på.
Kommentarer
Trackback
