Jag tittar på Arkiv X. Eller det gör jag inte egentligen. Jag ljuger något vansinnigt. Men jag hade kunnat. Titta. På Arkiv X. Senast jag tittade så hade en råtta sprängts (kanske) och man hittade en rått-del under en bil. Man tyckte det var bra bevismaterial och stoppade råttbiten i en påse. Sen uppstod ett problem. hur ska vi märka påsen? Påsen som alltså innehöll en bit av en mycket död råtta. Då får någon en snilleblixt. På påsen skriver de: PARTIAL RAT BODYPART.  Och om jag mot förmodan någon gång startar ett band så kommer det att få heta just PARTIAL RAT BODYPART. För det första så ligger det en viss klang i ordföljden som blir, för det andra så är det ganska svårt att säga av någon anledning och för det tredje kommer det bli ännu knepigare att säga PARTIAL RAT BODYPART om man blir full vilket förmodligen i alla fall kommer att vara någon till glädje. Jag finner ganska mycket fascination i orden partial rat bodypart. Det är mycket r. Mycket R och mycket T. Det är kanske där grejen ligger. Jag vet inte. Men jag tycker det låter jävligt fint. Framför allt så SER det jävligt fint ut när man skriver det. långt ord, kort ord, långt ord igen. Viss symmetri. Mycket T & mycket R. Behagligt! Fint bandnamn med. Om man håller på med black metal eller något. Man kan också tänka sig att det vore ett mycket oväntat indiepopnamn. Men det känns inte så vettigt alls.

Förutom fascinationen av detta rätt absurda ordled så fascineras jag av ordet TILLFREDSSTÄLLELSEN. Blickar man lite snabbt så ser det ut som finska. Det är ett ord som består av sjukligt mycket konsonanter. L mest av allt. När man kommer till det sista L:et så är det nästan som att man fryser till ovan tangenterna "vänta nu lite här, nu har jag tryckt på L alldeles för många gånger nu är det ugglor i mossen".  Men det är inga ugglor i mossen. Det ser ut så. Det stavas så. Jag blir vansinnig. tillfredställelsen. Man får inte slinta på tangenterna när det skrivs för då kan allt bli mycket fel. Man kanske får tre, fyra stycken L bredvid varandra och då är det inte ens finska längre.

Min tredje (och sista) fascination kommer till ytan när meningen (?!) baguetten efter träningen i Spanien yttras. Jag blir helt såld. Dessa fem ord kan på ett mycket enkelt sätt sägas med mycket bra flyt när man andas ut efter en inandning. Det känns bra. Det är till och med skönt. Jag blir lugn. baguetten efter träningen i Spanien. Fantastiskt. Det är en sådan fabulös rogivande rytm i att kunna säga dessa orden på en enda lugn utandning. Man skulle nästan, men bara nästan, kunna säga att det rimmar. Det gör det naturligtvis inte mer än att det är -en ändelser på tre av orden. Det är egentligen inget mer än så alls. Det är bara det att, ÅH! Jag tycker om det.

jag tycker om PARTIAL RAT BODYPART. Jävligt svängigt.
Jag tycker om TILLFREDSSTÄLLELSEN. Man blir lite lite skogstokig vilket alltid är lite bra.
och till sist så tycker jag om BAGUETTEN EFTER TRÄNINGEN I SPANIEN. Ordföljdernas ordföljd. Meningsbyggnadernas rolls royce och mardröm i samma veva.

förlåt. jag kan inte hjälpa mig alltid.     

Jag kommer aldrig undan. Det är mycket jag aldrig kommer undan. Huvudvärken. Prestationsångesten. Fotografierna. Längta bort känslorna. Mycket. Håll om mig. Håll inte om mig. Andas.

 Det mesta av det där går att lindra eller i bästa fall ignorera lite några gånger om dagen. De gångerna som jag lyckas med det är de gångerna om dagen då jag känner mig riktigt jävla fri. Som att jag kan göra vad jag vill i hela världen och som att det aldrig aldrig kan gå riktigt snett. En slags minilycka och en otrolig glädjeeufori.

"We're burning down the highway skyline"

Men sen, sen kommer huvudvärken. Huvudvärken kommer alltid till sist. Påträngande, hastigt och som ett bedövande smärttöcken som inte går att se igenom. En del gånger bryr jag mig inte bara för att det inte gör tillräckligt ont: jag kan både se och gå utan att kräkas och gråta. Då är det okej. Andra gånger är det värre. Andra gånger är huvudvärken och viljan att göra något trots huvudvärken allt.

Vaknar vid sju. Slår upp ögonen och gör ett försök att sätta mig upp i sängen. Känns som ett knytnävsslag. Kliver upp. Vinglar lite till följd av pulsen i tinningarna och dunkarna i högra delen av mitt huvud.. Går fram till fönstret, drar upp rullgardinen. Ett till knytnävsslag. Det knapphändiga dagsljuset borrar in genom mina halvslutna ögon och jag blir helt paralyserad. Står still ett tag. Tittar mig i spegeln och konstaterar att jag inte kommer vara så jävla snygg idag heller. Funderar på att skita helt i allt. Öppna fönstret i mitt rum och låta graderna sjunka. Drar ner rullgardinen och kollapsa i sängen med täcket över huvudet och sedan sova fem timmar till i hopp om att huvudvärken ska försvinna. Jag vet att den inte kommer försvinna. Den brukar inte det. Jag kan lika gärna klä på mig och gå till skolan.

"Do you dream at night do you sleep at night I doubt it"

Sånna gånger kan jag gå och träna också. Det vet Cissi, det vet Roger, det vet alla som jag simmar med. Jag vet att jag egentligen inte måste, att träningen förmodligen inte kommer ge något men det spelar ingen roll. Det är viktigt för mig att få promenera till simhallen, hoppa ner i vattnet och göra det bästa jag kan. Det är viktigt att jag bevisar för mig själv att jag kan göra allt precis nästan som vanligt fast jag har ganska ont. Det spelar ingen roll att Roger säger ”du behöver inte bevisa något för mig Märta”. Jag vill inte bevisa något. Inte för honom. Men för mig själv. Cissi kan en del gånger säga: men märta du vet att det inte ger något. Och det vet jag. Och jag brukar svara ”nej men vet du vad det inte ger som är viktigt för mig? Dåligt samvete. Det ger mig inget dåligt samvete.

Och precis så är det.

Nu sitter jag på ett tåg. Jag har en sittplats bland främlingar; människor jag inte känner och som jag aldrig kommer lära känna. Ganska befriande men också ganska ensamt. Jag har en bok och en blommig termos full med kaffe. Det räcker nästan. Julen känns mycket långt borta och jag tänker tillbaka på alla jular som jag varit med om. Alla i Norge. Utom de två senaste. Och jag tänker på hur osannolikt det är att jag skulle suttit på detta tåget vid denna tidpunkten för tre år sedan. Det hade varit helt otänkbart. Julen var helig. Nåt man inte bara lämnade och nåt man inte delade annat än med släkt och familj. Att åka iväg och träffa en pojke man inte sett på länge fanns inte ens.

Nu firar vi jul i Kiruna, jag tycker inte om jul så mycket alls längre men mellandagarna är fina. När allt lugnat ner sig lite och julstressen inte lägre är så påtaglig. Fast, jag är inte där nu. Det är lite synd kan jag tycka. Snö har de inte heller i småland. Det är antingen väldigt fint ändå eller absolut förskräckligt. Men jag får se. Om ungefär 15 timmar om SJ tagit sig i kragen och jag kommer fram i tid.

*

Mina knän har börjat värka nåt förskräckligt och jag känner mig ungefär lika gammal som den arga tanten framför mig. Kärring. Dessutom har jag fått sällskap, en mycket läskigt exemplar av det manliga släktet (han ser lite kyrklig ut på ett subtilt hårdrocksvis), har satt sig bredvid mig och han tar plats. Det ska till att sägas. Rutigt tycker han med om. Jackan är rutig. Tröjan är rutig. Konstigt luktar han. Han är med andra ord INTE den ideale reskamraten. Jag hade hoppas på något bättre eller att i alla fall få ha sätet bredvid mig ifred så jag hade kunnat sträcka ut benen eller lägga mig ned. Nu får jag sitta och sova. Helt okej egentligen om det inte vore för lukten han sprider och platsen han tar upp. Mest av allt vill jag duscha. Duscha och krypa ner i en kall säng och få sova raklång hela hela natten. Eller nej, förresten, mest av allt vill jag komma fram...

Julafton är slut, det är fortfarande jul, jag känner mig ganska slut med så jag bildbloggar lite lögnlycka istället. det känns, eh, mer ärligt...


jo, jag är barbent. jag vägrade klä på mig. vägrade







älskade syster som alltid vet vad jag vill ha



jag ser brun ut, jag ser brun ut i svartvitt. hur coolt är inte det?

Jag har kommit på mig själv med att känna tristess. En enorm tristess dessutom. Den slog hastigt till under spanska provet i tisdags. Efter tragglande och åter tragglande med svår grammatik så bara släppte jag pennan och fick en oerhörd lust att bara resa mig upp och helt sonika gå därifrån. Inte för att jag inte kunde något utan bara för att det jag kunde var så tråkigt. Jag reste mig naturligtvis aldrig, det har jag alldeles för mycket självbevarelsedrift för, men det var ändå jävligt nära att hända.

Nu har jag två prov kvar denna veckan och jag känner inte ens lite tillstymmelse till den panikartade stressen som jag annars brukar känna. För jag vet, att detta fixar jag. Problemet är då återigen: det är ju så förbannat tråkigt alltihop. Så. Jävla. Jävla. Tråkigt. Och av den anledningen är tanken ganska kittlande att bara skita i alltihop. Gå dit och ”hejsan, nej jag tänkte INTE göra det här provet, jag har ombestämt mig och tänker lyssna på lasse winnerbäck och göra snöänglar istället, om det går för sig?”

Mycket angenäm tanke. Kanske inte fullt så angenäm efteråt, jag menar om jag hade genomfört det. Ångesten hade kommit som en vildsint dåligt kastad bumerang och stannat hos mig till gymnasietiden tagit slut. Det är inte riktigt värt det. Dessutom så är ruset efter att mycket succéartat genomfört en bra prestation så starkt att jag inte vill missa chansen för all brieost i världen. Nu är det ju i och för sig föga troligt att mina prestationer denna veckan blir storartade. Men chansen finns där ändå.

Pappa fyller år idag. Jag hade gärna suttit hemma i ikea-soffan med tända ljus och hembakad tårta och sett pappa öppna sina presenter. Jag hade gärna i denna stund bytt ut älvsbyn mot lite kiruna. Just födelsedagsritualerna saknar jag. De är ganska omfattande. Det är viktigt med födelsedagar hemma hos oss. Födelsedagar ska uppmärksammas. De ska betyda något. Vi handlar presenter med omsorg, bakar tårta med ännu mera omsorg och dukar alltid mycket fint med tända ljus och vackra kaffekoppar i vardagsrummet innan den födelsedagsfirande slutligen får komma ner och ta del av alltihop. Det är mysigt. Det är måhända ett tråkigt adjektiv men det beskriver vad det ska.

Jag kan till och från längta mig sönder efter dessa födelsedagar och dessa rutiner. Det, eller vanliga måndagseftermiddagar hemma, sittandes i köket med en kopp kaffe och en mamma att prata med. Vardagslyx tror jag det kallas. Det går jag miste om här när alla eftermiddagar tillbringas nere i det klorerade vattnet i simhallen.

Jag minns min första födelsedag här, i älvsbyn. Det var en måndag och inget speciellt alls. Vi hade firat mig hemma redan på söndagen och första presenten, ett par underbara röda ballerinaskor i storlek 35, hade jag fått ännu tidigare så jag skulle kunna använda dem på utlandslägret i Calella vi åkte på det året. Men min riktiga födelsedag, dagen jag verkligen egentligen fyllde år tillbringade jag alltså i älvsbyn. Jag hade läxor stående i halsen och efter simningen exploderade skallen fullständigt i en migränattack och jag tillbringade resten av dagen instängd på mitt mörklagda rum, liggandes med mitt huvud i händerna. Framåt kvällen knackar det på min dörr och Cissi & Sofie smyger försiktigt in hos mig och meddelar att de har en present åt mig som måste öppnas på en gång. Den var fint (?!) inslagen och den kallaste presenten jag nånsin fått. I paketet låg en burk marängsviss och mitt i all migrän-otröstlighet blev jag ändå väldigt glad. Det var ingen bra födelsedag jag hade men den blev så mycket bättre efter flickornas hjälteinsats.

Nu har jag plötsligt två dagar kvar i skolan. Jag har julklappsöppning med klorfamiljen och maren på fredag innan jag slutligen får sätta mig på tåget hem. Jag känner att jag har litet svårt att längta just nu. Jag har helt plötsligt så tråkigt att ingenting alls verkar särskilt kul. En fallucka. Åka hem. Jaha. Fira jul. Jaha. Krama Anna. Jaha. Ingenting verkar alls så särskilt exalterande. Fast det blir nog det till slut. Exalterande. Förhoppningsvis redan på fredag. Och om mindre än två veckor åker jag ner till Småland och jag hoppas att jag kan längta mig hela vägen ner dit.

ibland tänker Amanda lika mycket som jag gör. Jag tycker om det hos henne. Vi är sådana flickor som aldrig vill lämna nåt åt slumpen. Vi vet ju att vi kan, gör vi inte?

Weeping Willows - I give you the morning