Jag kommer aldrig undan. Det är mycket jag aldrig kommer undan. Huvudvärken. Prestationsångesten. Fotografierna. Längta bort känslorna. Mycket. Håll om mig. Håll inte om mig. Andas.

 Det mesta av det där går att lindra eller i bästa fall ignorera lite några gånger om dagen. De gångerna som jag lyckas med det är de gångerna om dagen då jag känner mig riktigt jävla fri. Som att jag kan göra vad jag vill i hela världen och som att det aldrig aldrig kan gå riktigt snett. En slags minilycka och en otrolig glädjeeufori.

"We're burning down the highway skyline"

Men sen, sen kommer huvudvärken. Huvudvärken kommer alltid till sist. Påträngande, hastigt och som ett bedövande smärttöcken som inte går att se igenom. En del gånger bryr jag mig inte bara för att det inte gör tillräckligt ont: jag kan både se och gå utan att kräkas och gråta. Då är det okej. Andra gånger är det värre. Andra gånger är huvudvärken och viljan att göra något trots huvudvärken allt.

Vaknar vid sju. Slår upp ögonen och gör ett försök att sätta mig upp i sängen. Känns som ett knytnävsslag. Kliver upp. Vinglar lite till följd av pulsen i tinningarna och dunkarna i högra delen av mitt huvud.. Går fram till fönstret, drar upp rullgardinen. Ett till knytnävsslag. Det knapphändiga dagsljuset borrar in genom mina halvslutna ögon och jag blir helt paralyserad. Står still ett tag. Tittar mig i spegeln och konstaterar att jag inte kommer vara så jävla snygg idag heller. Funderar på att skita helt i allt. Öppna fönstret i mitt rum och låta graderna sjunka. Drar ner rullgardinen och kollapsa i sängen med täcket över huvudet och sedan sova fem timmar till i hopp om att huvudvärken ska försvinna. Jag vet att den inte kommer försvinna. Den brukar inte det. Jag kan lika gärna klä på mig och gå till skolan.

"Do you dream at night do you sleep at night I doubt it"

Sånna gånger kan jag gå och träna också. Det vet Cissi, det vet Roger, det vet alla som jag simmar med. Jag vet att jag egentligen inte måste, att träningen förmodligen inte kommer ge något men det spelar ingen roll. Det är viktigt för mig att få promenera till simhallen, hoppa ner i vattnet och göra det bästa jag kan. Det är viktigt att jag bevisar för mig själv att jag kan göra allt precis nästan som vanligt fast jag har ganska ont. Det spelar ingen roll att Roger säger ”du behöver inte bevisa något för mig Märta”. Jag vill inte bevisa något. Inte för honom. Men för mig själv. Cissi kan en del gånger säga: men märta du vet att det inte ger något. Och det vet jag. Och jag brukar svara ”nej men vet du vad det inte ger som är viktigt för mig? Dåligt samvete. Det ger mig inget dåligt samvete.

Och precis så är det.

Nu sitter jag på ett tåg. Jag har en sittplats bland främlingar; människor jag inte känner och som jag aldrig kommer lära känna. Ganska befriande men också ganska ensamt. Jag har en bok och en blommig termos full med kaffe. Det räcker nästan. Julen känns mycket långt borta och jag tänker tillbaka på alla jular som jag varit med om. Alla i Norge. Utom de två senaste. Och jag tänker på hur osannolikt det är att jag skulle suttit på detta tåget vid denna tidpunkten för tre år sedan. Det hade varit helt otänkbart. Julen var helig. Nåt man inte bara lämnade och nåt man inte delade annat än med släkt och familj. Att åka iväg och träffa en pojke man inte sett på länge fanns inte ens.

Nu firar vi jul i Kiruna, jag tycker inte om jul så mycket alls längre men mellandagarna är fina. När allt lugnat ner sig lite och julstressen inte lägre är så påtaglig. Fast, jag är inte där nu. Det är lite synd kan jag tycka. Snö har de inte heller i småland. Det är antingen väldigt fint ändå eller absolut förskräckligt. Men jag får se. Om ungefär 15 timmar om SJ tagit sig i kragen och jag kommer fram i tid.

*

Mina knän har börjat värka nåt förskräckligt och jag känner mig ungefär lika gammal som den arga tanten framför mig. Kärring. Dessutom har jag fått sällskap, en mycket läskigt exemplar av det manliga släktet (han ser lite kyrklig ut på ett subtilt hårdrocksvis), har satt sig bredvid mig och han tar plats. Det ska till att sägas. Rutigt tycker han med om. Jackan är rutig. Tröjan är rutig. Konstigt luktar han. Han är med andra ord INTE den ideale reskamraten. Jag hade hoppas på något bättre eller att i alla fall få ha sätet bredvid mig ifred så jag hade kunnat sträcka ut benen eller lägga mig ned. Nu får jag sitta och sova. Helt okej egentligen om det inte vore för lukten han sprider och platsen han tar upp. Mest av allt vill jag duscha. Duscha och krypa ner i en kall säng och få sova raklång hela hela natten. Eller nej, förresten, mest av allt vill jag komma fram...