Jag har legat sjuk i ungefär tio dagar nu. Ätit dåligt (ibland inget alls), sovit mycket (nästan bara sovit) och haft beundransvärda tillfällen att betrakta diverse tak från min mer eller mindre permanenta plats i sängen. Jag har bytt säng och då byts liksom taken automatiskt.

Nu är jag nästan frisk nästan.Jag kan äta (i liten lagom mängd), jag kan sova mindre och jag kan titta på tv istället för tak, det är jävligt mycket roligare nu än för ett par dagar sedan, kan man väl hårddra det till.

Men det är just den där "jag kan äta nu" biten som kan bli ett problem. För jag är omåttligt hungrig. jag är sjukt sugen på godis, glass, pizza, skräpmat, sallad med fetaost, salami, kött, stekt potatis, varma mackor; you name it. Jag har inte fått äta vanlig mat (och behålla den) på väldigt väldigt länge (about 11 dagar). Och nu är jag så jävla taggad inför att äta tillbaka de fem stackars kilon jag tappat under veckan att det liksom blir svårt att bara äta lite. Hur gör jag? Är det möjligt att bara äta två potatisar och knappt något kött?.

Jag är ytterst tveksam till att jag har den självdisciplinen som krävs för att bara äta den lilla mängd mat min mage klarar av att ta emot just nu. För jag kan äta vadsomhelst nu. Vad som helst! jag tror inte jag har några egentliga begränsningar här. Jag har till och med bett Cissi att hålla koll på mig. Att slita maten ur mina händer, om det ska behövas, och säga till mig om jag börjar äta för mycket. Eller ja, om jag börjar äta normalt.

I fredags började jag bli lite uttorkad (och uttråkad, men det är inte lika farligt), jag hade inte så mycket salter att prata om i min kropp och jag svimmade nästan och fick sätta mig ner två gånger på den korta vägen hem från vårdcentralen. Läkaren bad mig köpa vätskeersättning och dricka mycket, skolsköterskan fällde kommentaren "jag är ju nästan på din rygg och trycker" när hon klämde mig på magen. Viktskämt är aldrig speciellt roliga.  

Iallafall hjälpte cissi mig att göra riktig blåbärssoppa med druvsocker för att jag skulle piggna till. Det hjälpte. Jag är ganska pigg nu och det blev desvärre väldigt mycket druvsocker över.

Det sitter jag och äter upp nu. Druvsockret. Jag är så jävla sockerhög att jag börjar få huvudvärk. Jag kan inte äta godis, jag får bara äta lite mat men jag längtar längtar längtar så fruktansvärt efter att kunna äta som folk att jag nu våldsproppar i mig druvsocker. Som nåt slags ersättningsgodis. Jag kanske får diabetes men jag kan nästan inte sluta. Det är gott. Det smakar inte blåbärssoppa och det smakar inte apelsin heller. Det är gott. Jag ska inte äta blåbärssoppa något mer i år när det här är över. Jag har fått mina liter.

Det ska tydligen vara bra med mineralvatten. För mig. (Jag har väl tappat mina egna mineraler.)
Så jag dricker ramlösa mango som ska smaka just mango men som smakar som persikor på sommaren istället och det gör inget för jag tycker bättre om persikor eftersom jag aldrig kan komma fram till om jag tycker om mango eller inte. Om mango smakar mest banan eller om det smakar mer apelsin. Ramlösa gjorde sin egen tolkning och kom fram till att mango smakar persika, och det är helt okej, de har iallafall bestämt sig

Teven är på i bakgrunden, utan ljud står den längst in i hörnet av mitt rum. Som en liten, anonym plätt av rörliga bilder får den mig att känna mig lite mera verklig. Det är som att sitta på kafé och titta på människor. I mitt eget rum. Och utan att människorna tittar tillbaka, utom tv4 hallåorna, de tittar tillbaka...

Jag är oerhört frustrerad, men framförallt så är jag fruktansvärt törstig. Det är så spännande med vatten och jag kan inte dricka. Eller, jag kan, men utan effekt. Det är frustrerande.

Jag är sjuk som så många gånger förr. Immunförsvar var inget gud välsignade mig med när jag föddes. Jag tror överhuvudtaget inte på gud, det var kanske därför jag blev utan, men jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag har (influensa, maginfluensa,kräksjuka, ingenaning). Nåt vet jag, och det är att jag i alla fall inte är febrig längre. Det är tacksamt. Man blir lite mindre törstig. 

Jag har längtat mycket den senaste veckan. Efter en mängd olika och vitt skilda saker självklart, men för mig är det ändå längtan som längtan oavsett vad som är föremålet för den. Det känns ungefär likadant. Att längta.

Jag har längtat efter varma dagar bland snö och familj i skidbacken, tunnbröd och varm choklad, 
jag har längtat hem jag har längtat ut, blåbärssoppa och gurka.
en kväll längtade jag efter grillat kött med ugnsgrönsaker och cole slaw. Vitt skilda saker. Jag längtade efter dig H när du blev för frånvarande på stolen vid dataskärmen och det var längesen jag fick en kram. En annan kväll önskade jag att jag legat i äskestock i juli, i underbädden i min allt för smala våningsäng, bland kalla lakan, en sval natt med regnet smattrande mot fönstret och cementplattorna utanför. Det kändes som att hade allt varit som jag ville att det skulle vara hade jag mått bra. Det är förmodligen inte alls sant utan mer önsketänkande. Men nu var det ingen sval sommarnatt i juli utan en åt helvete för varm och febrig lördagseftermiddag i april och jag mådde som jag mådde. Jag var iallafall i Småland och det var så rätt det kunde bli. Men den mesta tiden längtade jag ingenstans alls. Jag var om inte nöjd, så iallafall ganska nöjd med situationen jag var i. Inte att jag var sjuk, men resten, Fast det kanske inte verkade så.

Det är svårt att vara både glad och rolig när man är sjuk. Det vore lögn att säga att det ens går. Jag kan det iallafall inte. Jag blir grönsak, jag blir gnällig, jag blir konstig och får mycket mycket svårt att tänka klart och handla praktiskt. Framförallt blir man ohyggligt ful. Mina ögonlock svullnar upp, ögonen blir glansiga och något håliga. Det är en bit som är jobbig att hantera. Att så småningom inse att man faktiskt varken har ork, lust eller energi nog att ta tag i något oplockade ögonbryn och hår som är rent kaos. Att gå från att frenetiskt raka bort det hår som växer upp på benen till att inte bry sig om fyra dagars stubben är en jobbig resa. Men det är klart, det är ju inte den biten som är värst. Det är alltid det onda som tar mest plats. jag hade migrän samtidigt, jag hade haft migrän i tolv dagar innan jag blev sjuk. Det blev för mycket ont på för liten yta. Jag kände mig bestraffad och tanken vad fan har jag gjort för att förtjäna det här slutade till sist vara återkommande och blev permanent.

Jag tycker inte om centralen i vanliga fall, och jag tyckte än mindre om den i mitt flunsatillstånd. Att få promenera från spår 18 till 4 med en betongväska hängandes över axeln och ryggsäcken på magen med yrsel, panik och paranoia är något som bäst beskrivs som självmord. Jag hindrade folk som hade bråttom från att passera mig i rulltrappan. det gick helt enkelt inte att passera mig. Min packning över axeln var för bred. De flesta tänkte säkert "men jävla pucko, stå till höger så man kommer förbi då.". Grejen var bara att jag stod så mycket till höger som jag kunde stå till höger, jag försökte få min väska att vara urvägen och också stå till höger men det gick inte och vi tog upp hela trappbredden. En smal stackars affärsman lyckades dock klämma sig förbi. Jag var rädd han skulle fastna med slipsen i rultrappan, det gjorde han inte, men de andra såg det nog som ett varnande exempel och ingen försökte tränga sig förbi sen.

Jag överlevde Centralen, Centralen överlevde föthoppningsvis mig med och jag kom hem. Så nu sitter jag här och stirrar på min anonyma bildplätt till tv och vill vara som Miss Dior. Hon verkar så fin, så lycklig. Hon cyklar, hon dansar, hon väljer choklad och provar solglasögon. Miss Dior skuttar i trapporna, promenerar i parkerna och är alltid glad. Hon pussar en pojke och slutligen flyger hon iväg med ballonger. Precis så hade jag velat ha det nu. Som hon har det. jag  vill också ha en fin klänning och orka skutta i en park, eller en trappa eller vad fan som helst. Jag vill skutta! Okej? Jag vill flyga iväg med ballonger med. Det ser så härligt ut...  Och jag är frustrerad.

Jag vill vara Miss Dior Cherie.