Teven är på i bakgrunden, utan ljud står den längst in i hörnet av mitt rum. Som en liten, anonym plätt av rörliga bilder får den mig att känna mig lite mera verklig. Det är som att sitta på kafé och titta på människor. I mitt eget rum. Och utan att människorna tittar tillbaka, utom tv4 hallåorna, de tittar tillbaka...

Jag är oerhört frustrerad, men framförallt så är jag fruktansvärt törstig. Det är så spännande med vatten och jag kan inte dricka. Eller, jag kan, men utan effekt. Det är frustrerande.

Jag är sjuk som så många gånger förr. Immunförsvar var inget gud välsignade mig med när jag föddes. Jag tror överhuvudtaget inte på gud, det var kanske därför jag blev utan, men jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag har (influensa, maginfluensa,kräksjuka, ingenaning). Nåt vet jag, och det är att jag i alla fall inte är febrig längre. Det är tacksamt. Man blir lite mindre törstig. 

Jag har längtat mycket den senaste veckan. Efter en mängd olika och vitt skilda saker självklart, men för mig är det ändå längtan som längtan oavsett vad som är föremålet för den. Det känns ungefär likadant. Att längta.

Jag har längtat efter varma dagar bland snö och familj i skidbacken, tunnbröd och varm choklad, 
jag har längtat hem jag har längtat ut, blåbärssoppa och gurka.
en kväll längtade jag efter grillat kött med ugnsgrönsaker och cole slaw. Vitt skilda saker. Jag längtade efter dig H när du blev för frånvarande på stolen vid dataskärmen och det var längesen jag fick en kram. En annan kväll önskade jag att jag legat i äskestock i juli, i underbädden i min allt för smala våningsäng, bland kalla lakan, en sval natt med regnet smattrande mot fönstret och cementplattorna utanför. Det kändes som att hade allt varit som jag ville att det skulle vara hade jag mått bra. Det är förmodligen inte alls sant utan mer önsketänkande. Men nu var det ingen sval sommarnatt i juli utan en åt helvete för varm och febrig lördagseftermiddag i april och jag mådde som jag mådde. Jag var iallafall i Småland och det var så rätt det kunde bli. Men den mesta tiden längtade jag ingenstans alls. Jag var om inte nöjd, så iallafall ganska nöjd med situationen jag var i. Inte att jag var sjuk, men resten, Fast det kanske inte verkade så.

Det är svårt att vara både glad och rolig när man är sjuk. Det vore lögn att säga att det ens går. Jag kan det iallafall inte. Jag blir grönsak, jag blir gnällig, jag blir konstig och får mycket mycket svårt att tänka klart och handla praktiskt. Framförallt blir man ohyggligt ful. Mina ögonlock svullnar upp, ögonen blir glansiga och något håliga. Det är en bit som är jobbig att hantera. Att så småningom inse att man faktiskt varken har ork, lust eller energi nog att ta tag i något oplockade ögonbryn och hår som är rent kaos. Att gå från att frenetiskt raka bort det hår som växer upp på benen till att inte bry sig om fyra dagars stubben är en jobbig resa. Men det är klart, det är ju inte den biten som är värst. Det är alltid det onda som tar mest plats. jag hade migrän samtidigt, jag hade haft migrän i tolv dagar innan jag blev sjuk. Det blev för mycket ont på för liten yta. Jag kände mig bestraffad och tanken vad fan har jag gjort för att förtjäna det här slutade till sist vara återkommande och blev permanent.

Jag tycker inte om centralen i vanliga fall, och jag tyckte än mindre om den i mitt flunsatillstånd. Att få promenera från spår 18 till 4 med en betongväska hängandes över axeln och ryggsäcken på magen med yrsel, panik och paranoia är något som bäst beskrivs som självmord. Jag hindrade folk som hade bråttom från att passera mig i rulltrappan. det gick helt enkelt inte att passera mig. Min packning över axeln var för bred. De flesta tänkte säkert "men jävla pucko, stå till höger så man kommer förbi då.". Grejen var bara att jag stod så mycket till höger som jag kunde stå till höger, jag försökte få min väska att vara urvägen och också stå till höger men det gick inte och vi tog upp hela trappbredden. En smal stackars affärsman lyckades dock klämma sig förbi. Jag var rädd han skulle fastna med slipsen i rultrappan, det gjorde han inte, men de andra såg det nog som ett varnande exempel och ingen försökte tränga sig förbi sen.

Jag överlevde Centralen, Centralen överlevde föthoppningsvis mig med och jag kom hem. Så nu sitter jag här och stirrar på min anonyma bildplätt till tv och vill vara som Miss Dior. Hon verkar så fin, så lycklig. Hon cyklar, hon dansar, hon väljer choklad och provar solglasögon. Miss Dior skuttar i trapporna, promenerar i parkerna och är alltid glad. Hon pussar en pojke och slutligen flyger hon iväg med ballonger. Precis så hade jag velat ha det nu. Som hon har det. jag  vill också ha en fin klänning och orka skutta i en park, eller en trappa eller vad fan som helst. Jag vill skutta! Okej? Jag vill flyga iväg med ballonger med. Det ser så härligt ut...  Och jag är frustrerad.

Jag vill vara Miss Dior Cherie.