drömmer om vackra trägolv.
och om blommiga tapeter.

drömmer inte om finsk pissoartapet och stavlimmad svenneekparkett.

drömmer om secondhandklänningar och om ett hem. Mest om ett hem. Och om att resa. Därifrån.

drömmer om att stå i provrum i en klädbutik där pojkarna i rummet bredvid inte provar kläder efter devisen "om du har ett par stora jeans måste tröjan vara ännu större". Jo, för så klär de sig i Kiruna de små pojkarna. Med tröjor större än jeansen. Jag tycker om beiga chinos och smala cheap mondayhistorier. Jag tycker inte om när jeansen är stora och tröjan större.

Jag tror jag har slutat tycka om min hemstad. Men det får jag inte skriva för då blir min syster så arg, så arg. Jag rår inte för det. Rår inte för att hon blir arg och rår definitivt inte för att Kiruna och jag slutat komma överens. Jag kan inte ens skriva att jag tycker det är för kallt i Kiruna, att det är därför vi inte kan enas. Mest för att jag bodde tre och ett halvt år i Älvsbyn och där var det om möjligt ännu kallare. Vi frös. Oj som vi frös.   

drömmer om anna. drömmer om linda. drömmer om billigt vin och en dyr fylla. drömmer om att dansa tills benen inte bär mig.

drömmer om en cider eller tre inne på någon krogtoalett. fyndigt insmugglat i handväskan. öppnad på dörrhandtaget.

drömmer om att inte vara lik vare sig reese witherspoon eller jenny mccarthy.

drömmer om att vara det asfaltsbarn som pappa en gång sa att jag var. Ett asfaltsbarn. Jag är inte född sån. Eller kanske är jag. Jag är livrädd för spindlar och kryp svåra att identifiera. Jag känner lätt obehag i tät snårskog och får lite lite panik när det ska orienteras. Men kanske kanske beror det på att det på fjället inte finns någon skog. Ingen skog alls. Sådär så det går att andas.