söndag 19 september

Jag sitter i en tågvagn, det luktar rök och parfym, parfymdoften kunde varit min för några år sedan och röklukten kommer av att vi stannat, öppnat dörrarna och släppt ut suktande rökare på perrongen.
Det är obehagligt mörkt ute på perrongen och asfalten är i det närmaste helt regnvåt.
jag lyssnar på andreas grega i min ipod, tittar ut genom fönstret och hittar på mardrömsscenarion. 
Det är hemskt och jag är ganska nöjd med det.



Sen, ligger jag i sängen och kan inte sova. precis som så många gånger förr. Henriks doft är kvar i mina lakan och det är lite jobbigt att han inte är här nu.
mina sömnproblem har blivit ett jävla tjat. Jag vet att det är ett jävla tjat men det BÖR vara ett jävla tjat för det är precis vad det är. Det där med att somna. Eller att inte göra det. Jag har tre kuddar i min säng och jag sover inte på nån av dem. Däremot ligger jag ganska så vaken på en av kuddarna. 
Jag har inte dragit ner rullgardinen ordentligt. Jag gör sällan det och bländas alltför ofta av gatlyktorna utanför. Lär mig aldrig. Lär mig aldrig somna heller. 
Jag har slutat göra avslappningsövingar och situps, jag har slutat tänka svart också. Jag hörde någonstans att det skulle hjälpa att tänka på svart. Färgen svart. Som i bläck. Det skulle man tänka på men det blev ju mest bara en enda röra och jag ville bara ha fler färger. Ett tag försökte jag tänka lite på döden och gråta lite. Men det hjälpte överhuvudtaget inte. Jag blev mest bara lite orolig och rätt så deprimerad.
Fåren har jag slutat räkna för längesen. De blev också ett jävla tjat.
jag försöker tänka på något glatt men jag tänker mycket sällan på något glatt och därför är det svårt att framkalla dessa känslor på begäran. Det går inte. 

jag brukar sova på rygg. Nu kan jag inte sova på rygg och vill bara vända mig åt vänster. Det bär emot. För det är tydligen inte bra att sova på vänstersidan, på hjärtat-sidan. Det blir onödigt stor belastning på hjärtat under sömnen då. Och jag vill inte vara en belastning. Därför sover jag på rygg. Eller på höger sida. Ikväll verkar inget av det fungera.  

det är också när jag inte kan sova som jag börjar fundera på det här med blodpropp i armen. Att jag vet att jag kommer få en blodpropp i armen och att jag vet hur det känns precis innan, sådär som det känns nu, jag får snart en blodpropp i armen. Det är till och med ganska troligt att jag kommer få den där blodproppen just nu. Det är kanske till och med VÄLDIGT troligt att jag får en blodpropp under natten. Jag känner det ju, i armen. Och allt det här är ju inte alls sant och jag vet ju om det och därför är jag lugn. men det är dumt att inte känna efter. jag vet ju hur det känns. Innan en blodpropp i armen. Sådär som det känns nu.

tvångstankar

Jag tittar ut genom tågfönstret och konstaterar att jag har åkt här många gånger. Utanför i mörkret passerar boden med villor åkrar och väldigt mycket gran. Jag har klivit på och av på samma stationer och känner mig bara som man kan känna sig på en väg man åkt för många gånger. Trygg och kvävd. Jag åker här och påminns om så väldigt mycket. Jag har åkt här i tre år. Mer än tre år. Söndagar. Ledsen. Fredagar. Med hopp. Utan hopp. Ibland med oupphörlig glädje men mest med tårar om inte rinnande nedför kinderna så i alla fall på insidan eller lite lite i ögonvrån. Nog mycket det sista när jag tänker efter. Det är inte så konstigt. Jag har känt mig liten och jag har lämnat en familj.

Jag har suttit så jävla jävla mycket på detta tåget. Jag har blivit nerspilld med juice och har åkt mig till gratis kaffe. Jag har tjuvåkt, jag har sovit (ibland i kombination), jag har åkt med rabatt och ibland väldigt dyrt. Jag har åkt fel och jag har åkt buss. Jag har åkt för ersättning.

Och jag hatar varje söndag som har försvunnit. Varje gång med ångest men ibland med en längtan inte bara om att stanna kvar utan att komma fram. och vad har jag kommit fram till? Jag har kommit fram till vänner. Jag har kommit fram till flickor med stora hjärtan men oftast, så har jag bara kommit fram till mig själv. Ibland har någon stått där och mött mig på stationen och ibland har jag ensam promenerat hem bara för att upptäcka att jag glömt mina nycklar.

Allt har löst sig här men kanske inte alltid till det bättre. Ibland har jag suttit tyst och försökt acceptera att det gått åt helvete. De flesta skulle kanske inte tyckt att det gått åt helvete när jag tyckt det, men jag kan bara tycka som jag tycker och det är väldigt svårt att ändra. 

Jag har försökt att sluta tänka men ibland har jag undrat till vems fördel det varit. Så jag har börjat tänka igen, lite mindre än förut. Men jag tänker. Undrar. Ångrar egentligen ingenting. Och lever. det har inte alltid känts som att jag lever. Ibland har jag försökt att smita undan mig själv men det är så jävla svårt. Jag hinner alltid ifatt. jag är så jävla snabb och jag kan inte smyga med mig själv. kan inte smyga undan det onda eller det fega. Eller det galna eller det vindögda för den delen heller.   


Ibland har det varit tre år mellan kiruna och älvsbyn. ibland en livstid. SJ är fruktansvärt långsamma. Men jag är nästan klar här nu. Jag har tagit studenten för någon månad sen och jag ska bara simma in till land nu. Det är det jag har kvar. 

Det är mycket jag inte ångrar. Jag har gjort alla rätt. Ibland alla fel också. Det är sånt som händer. oftast en kombination där alla rätt blev fel. Men jag är glad att jag flyttade. Jag har inte alltid tagit de bästa besluten. Men jag har tagit mina beslut och ingen annans. Jag har hållt i mig själv när åskan går och det har gått ganska bra. jag har fått välja. Jag har haft samvetskval tiger woods skulle avundas när jag gjort det jag ville men som nästan alla andra inte ville att jag skulle vilja. Ibland har jag mått dåligt när jag trodde det var bra. jag har förstått hur dåligt dåligt kan bli och hur jävla glad jag kan bli när inga hjärnspöken funnits till hands. men. 

jag känner ingen ånger, HÖR NI DET MASKINEN?! i alla fall inte så mycket ånger. Jag ångrar några bakfyllor men jag ångrar inte mina cykelstölder. Jag ångrar speciellt inte att jag stal Mias cykel. Den var bekväm, den var röd och jag visste inte att det var Mias. Såhär i efterhand var det bättre att det var jag som stal den och ingen annan. Jag har gett bort cyklar också, när jag stulit dem klart. Gått bakfota i mina fotspår framåt.

utöver dessa brottsbekännelser så vill jag bara meddela att jag alltid trott att jag är en väldigt glad och i allra högsta grad positiv person. Jag har sett mig som jävligt munter. Ja, faktiskt. Jag har det. Men jag har efterhand förstått att det är en ganska rejäl lögn och det var någon väns mamma som högst trevligt påpekade att jag var onödigt negativ onödigt ofta. Jag har ju förstått nu att mitt sätt inte är ett positivt sätt och det var ju överraskande men jag har i alla fall haft några år på mig att komma tillfreds med den tanken om mig själv. Jag är negativ. Men jag skrattar ibland och jo, jag tror det funkar. Jag målar inga regnbågar i ritblock. Jag ler inte när det inte absolut behövs. Jag tycker ibland att det är slöseri med tid att småprata. Men jag tycker om regn. Och jag tänker börja där. Jag har dock inga regnbyxor, trots att jag har en mamma som tjatat om sådana i nästan tre år nu. JAG BEHÖVER INGA REGNBYXOR, MAMMA. Jag klarar mig ändå.