Jag hatar Januari. fast januari går så fort Jag hatar februari, jag hatar september. Halva Juni. Oktober med. Jag hatar December. Maj är okej.
 
Det är fortfarande början av Januari och jag har fortfarande en klump i halsen. En klump i magen. Ibland märks det inte. Ibland märks det. Idag märks det. Det går liksom aldrig att smita undan tiden. Och efter en fredagseftermiddag i slutet av september början av oktober så går allting mycket fortare. Jag är alltid lite närmare. Paniken lite tätare. jag kan inte andas jag kan inte andas jag kan inte andas Det mesta är lite svårare och energin lite mindre. Jag tänker men fan jag vill ju inte. Sen tänker jag: jag vill fan visst, och till sist tänker jag sluta Märta vad håller du på med. Och sen händer absolut ingenting. Kanske spelar jag sönder öronen med min Ipod. Kanske tränar jag sönder kroppen eller så dricker jag litervis med kaffe och sliter sönder kuddfodral. Eller så gör jag inget. Blir helt handlingsförlamad. Sover mer. Gör ingenting vettigt alls och vet inte vad som händer. Känner att jag vill klösa ut mina egna ögon eller klia upp ett sår på ena smalbenet men inget händer. Inget kommer nånsin att hända. Jag blir lite illamående. Jag blir lite stirrig. Lite ledsen. Förrvirrad. Panikslagen. Tyst. Darrig. Yr. Jag vet inte varför fast jag innerst inne nog vet. Vet litegrann. Och jag vill så gärna att det ska släppa taget. Så gärna så gärna. Ibland går det om jag försöker. Ibland dansar jag bort det. Det brukar funka. Fast jag vill inte dansa här. Henriks rum är lite för litet och alla skulle undra vad jag höll på med. Jag låter bli. Det här är inte Älvsbyn.

Jag hade tänkt baka idag. Det gjorde jag inte. Det kom nåt emellan. Nåt telefonsamtal och några mail. Skolarbete med. Så det gick inte. Men jag har ju gjort något iallafall nåt för att hålla ångesten på avstånd. fan det går sådär

När det blir såhär brukar jag tänka på min syster. Hon är lugn. Hon säger rätt saker och kramas när det behövs. Tröstar när jag är lite ledsen. 

Ibland är min syster jävligt jobbig. Storasystrar brukar bli det hur man än gör. Lillasystrar är nog likadana. Fast jag har ingen... Men Emma är fin ändå, trots det där jobbiga. Vi har iallafall slutat slåss. Det är nog bra, vi är för stora för det där nu. Men förut slogs vi. Jag slog näsblod på Emma en gång. Utanför systembolaget.  Snön färgades röd och mamma blev upprörd. Det var inte meningen. Hon har sparkat mig i magen, det var meningen. Jag hade slitit loss ett örhänge från hennes högra öra. Det måste gjort ont. Sparken i magen vet jag gjorde ont.

Vi slogs när vi spelade Fia. Alltid. Båda fuskade (tydligen) och alla blev arga. Vi slog mest sexor hela tiden. Till slut gömde mamma och pappa fia-spelet för att undvika konflikter. Nuförtiden skriker vi bara, fast inte så ofta. Mest för att vi inte ses så ofta att vi hinner bli förbannade på varandra.

Men det är henne jag älskar. Trots att hon envisas med att titta på de där jävla veterinärprogrammen på tv. Och martha stewart. Hon tittar på Martha Stewart. Och jag vet inte ens hur Martha stavar sitt jävla namn. 

Det är Storasyster som får ta emot totalt onödiga telefonsamtal när lillasyster lyriskt upptäcker att hennes vattenskadade mp3 fungerar igen. När Emma väl får komma till tals i telefonen brukar hon oftast säga "var det bara därför du ringde?". Och då blir jag lite lite tyst och säger "ja, jag blev ju så himla glad..." Sen lägger vi på eller pratar en timme till.

Det är Storasyster jag panikbakar rulltårta med halvelva på kvällen bara för att vi måste ju äta nåt när vi tittar på film.

Det är Storasyster och jag som byter från norsk radio till finsk radio i varenda växthus vi jobbar i.

Det är Storasyster som skrattar när jag bär henne på min rygg och meddelar att det är tungt genom att säga det blir spår, i asfalten.

Det är Storasyster som ALLTID vinner när vi två spelar krocket. Jag tror hon fuskar. Hon måste fuska. Eller så är jag sämre på krocket än jag tror jag är.

Det är Storasyster och jag som springer runt i midnattssolen i Gränsen och klockan är halvtre på natten och vi är andfådda, glada och allt är alltid så jävla vackert.

Ibland skickar jag samma sms till min pojke som till min syster och får nästan alltid svaret "märta, du är lat, jag VET att du skickat det där till Henrik också...Du kan inte mygla med din storasyster!". och nej. det kan jag inte. Nu får hon alltid ett alldeles eget sms, iallafall nästan alltid... 

Det är Storasyster som halvfyra på natten vägrar låta mig sova och plockar upp digitalkameran och säger: märta, ge mig ett howling growling lion!. Hon får oftast som hon vill. Jag gjorde ett howling growling lion och det kan vara den fulaste bilden i världen.  

men min syster blir aldrig fulast i världen

 

"Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestc civil war
And I think back you were the one to pull me through
Yeah what it comes down to is you are the one who truely understands
Wherever you go I hope that you know that I’m at your command

and I will always be your soldier"