Jag har hört om en flicka. Den flickan hade bettskena när hon sov om nätterna. Hon hade fruktansvärda tandgnisslingar och hon gnisslade så jävla hårt att hon bet sönder bettskenan. Det där sitter jag nu och försöker tänka mig. Hon måste bitit så jävla hårt. Hon måste ha huggit sig igenom skenan med kraft värdig en mindre kaskelott. Hon måste, hon måste...hon, hennes tänder måste göra så jävla ont...

Så hårt gnisslar jag inte tänder. Jag har inte ens, vid närmare eftertanke använt bettskenan så mycket alls. Den har mest slussats mellan Älvsbyn, Kiruna, Kiruna Älvsbyn, Kiruna igen och så Västervik och tillbaka till Kiruna. Det är en jävla röra och jag glömmer den alltid någonstans. Så jag har knappt använt den. Åkt därifrån när jag fått tag i den. Den är i Kiruna nu i alla fall. mamma hittade den i dataväskan och ska skicka den på posten.
Och Jo, det fungerar visst, ni som inte tror att det går att skicka bettskenor på posten. Det går. Vi har skickat den så tidigare.

I början när man sover med bettskena i käften så är man ovan och spottar ut den i sömnen. Detta leder till en mindre skräckupplevelse när man vaknar på morgonen sen och helt glömt bort att bettskenan överhuvudtaget existerar. Det är då man upptäcker att man sovit på något obehagligt. Och när man sedan ser detta obehag man sovit på i ögonvrån...En liten genomskinlig klump som skiftar i rödlila från mina lakan. Det ser ut som en halv manet. Eller en stor tångräka. Jävligt obehagligt. jag har en tångräka i sängen. jag har en bettskena. var är bettskenan? okej, det är ingen tångräka, det är min bettskena. skönt att jag hittade den.

Kombinerar man sedan bettskeneskräcken med mardrömmar får man en ganska värdelös dygnshalva. Jag drömmer oftast mardrömmar. Alltid om män. En gång drömde jag om Lasse Anrell. Jag sprang fram till honom och kastade mig i hans trygga sportfamn samtidigt som jag utropade "det är jag som är pippi! det är du som är pippis pappa!" . Det var naturligtvis lögn, men jag hade precis köpt loss så jävla mycket Alvedon från en privatläkare att jag inte kunde bära dem själv och inte hade tillräckligt med pengar på kortet för att betala för dem. Nu vill jag bara säga att det inte var Lasse Anrell som var obehaglig i drömmen, det var jag som var obehaglig. Jag, alvedonen och så killen i likadan skinnjacka som jens. han som hade mina händer. Det var nåt med händerna. han sa "jag har nåt som du känner igen". Han hade mina händer. Eller mina handskar. Eller både och. Och jag hade ingen bettskena. 

Jag vill inte sova ikväll. 

jag är rädd för pizzabagaren. Jag är rädd för pizzabagaren som alltid tror att jag är från Göteborg.
Jag är inte från göteborg men han envisas och han stirrar på mig när jag handlar på Konsum.

Han stirrar så mycket att jag blir rädd. Jag hoppar omkring bland hyllorna som ett vådaskjutet rådjur och hoppas hoppas att han inte ska se mig eller om han ser mig i alla fall tappa bort mig ganska fort igen.

Oftast när jag ska gömma mig så hamnar jag bredvid de lite konstiga hyllorna,
där jag egentligen inte har något att hämta. Typ kattmaten. Eller babyattiraljerna. Där gömmer jag mig.
Eller vid födelsedagskorten.

Ibland har jag råkat stå vid frysdisken när han upptäckt mig. Frysdiskarna är jobbiga. De är liksom mitt i alltihop och det går just inte att gömma sig. Det går inte ens att springa därifrån, i alla fall inte med hedern och stoltheten i behåll. De gångerna när jag ändå stått där och han har sett mig så har jag böjt mig djupt ner bland pyttipanna och fryst bolognese eller, det är också ett alternativ, raskt tågat iväg till köttdisken och täckt mig lite med karrékotletterna. Jag blir lugnare.

men
Framförallt så har jag snälla vänner som lite diskret varnar mig innan jag blir upptäckt. Sånt gör saker och ting lite lättare. Fast jag har ändå inte sovit med öppet fönster denna veckan. För säkerhetsskull. För att lindra paranoian. Nu har jag dock öppnat mitt fönster igen mest för att jag tittade ut och kunde konstatera att snövallen utanför fönstret var högre än mig. Jag tror inte att han bräcker den.