1998
jag var sju år och jag älskade aqua. jag gillade EN låt med beatles och fullkomligt AVGUDADE Dr Bombay. Sen, så kom det fram att Dr Bombay inte alls var indisk. Utan engelsman. hur förkrossad jag var. Hur besviken jag blev. Får man göra så? han var indier för guds skull. han sjöng ju på indiska? eller? engelska och indiska låter misstänkt likadant när man är sju. det var iallafall ett forever moment. och anna minns iallafall att jag berättat hur besviken jag var. Det är nästan som att hon var där. Nästan. men det är stort iallafall. SEN besvikelsen efteråt. En gång till.När man än en gång upptäcker att Bombay inte är den han utger sig för att vara. han är ju svensk! barndomstrauman.

Det är inte så jävla länge kvar nu. Inte många veckor kvar av vintern. Inte många helger kvar att åka skidor i underbara Gränsen. Inte många träningsdagar att ta vara på. Jag är rädd. Det är för lite. Allt har helt plötsligt blivit för lite. Med på tok för mycket att göra och hålla reda på. Det som en gång var iskalla februaridagar och gjorde att sommaren låg för långt iväg har runnit ut mellan mina fingrar och kvar finns åtta vettiga veckor kvar i skolan, jo, jag har räknat på det där, och det blir ungefär åtta veckor. Tagit bort all ledighet och sen var det plötsligt inte så mycket kvar. Precis som då i februari undrar jag fortfarande hur fan jag ska klara av och orka med allt. Fast då såg frågan lite annorlunda ut. Det var en "hur fan ska jag orka fram till sommaren"-fråga. Som har förbytts i en "hur fan ska jag orka allt innan sommaren" - fråga. Viss skillnad.

Jag har ångest över det mesta nu, i rekorderlig och sann Kent-anda. Jag har varit för mycket sjuk. Jag har haft alldeles för många migräniga dagar hemma från skolan och inte minst känner jag att ledigheten tagit överhanden och närvaron i skolan är kanske lite i lägsta laget. Min simning har lagts i ruiner många gånger om sedan i höstas och nu börjar verkligheten hinna ikapp mig. Jag vill prestera. Jag vill verkligen. Någonstans kan jag det också. Men det är svårt att prestera mellan migränattacker, influensa-veckor och på uteblivna träningspass. År två i Älvsbyn tycks aldrig energin räcka till.

Och jo, jag försöker att inte bry mig. Iallafall att inte bry mig så hårt. Men det är jag också rädd för. Att jag ska sluta bry mig helt och bara släppa taget och driva ut på en långsam resa i periferin. Det kommer förmodligen aldrig någonsin att hända, det har jag för mycket kontrollbehov för, men som med så mycket annat så är det ändå en möjlighet som finns där. Och jag har ju ändå känt mig skrämmande oengagerad ibland.

Om jag tänker tillbaka på första året som tillbringades i Älvsbyn så blir jag förvånad över hur mycket jag kunde göra, hur lite jag kunde sova och hur all energi oftast räckte till. Att vi avslutade första halvåret med att vaka sista natten innan jullovet sammanfattar allting ganska bra. Det fanns alltid något mer vi orkade med. Jag sover fortfarande lite men det här året tog det liksom abrupt stopp en måndagmorgon, när frukosten uteblev och jag och Cc fick gratisresa till Pite sjukhus.

Kanske är det det som gjort mig så rädd. För jag vet ju att jag kan. Jag kan sova lika mycket som jag tränar, ta hem mina välförtjänta mvg'n, planera sommarjobb och festivalbesök, träna småbarn, gå på funktionärsutbildning och hinna med mysiga helger med anna och linda utan problem. Jag kan det. Kan. Men vad händer om jag inte vill längre? Vad händer med mig då? Är det okej att lasta lite festivalplanering på Anna, nöja mig med VG och bara se vad som händer med sommarjobb? Jag vet inte om jag kan vara nöjd med det, men kanske är det bara det jag orkar med den här gången. Eller kan jag hålla ihop mig fram till sommaren. Det är ju, trots allt, bara åtta vettiga veckor kvar att kämpa. Åtta veckor kvar att vara karriärhora-jag.

I januari fanns alla helger jag behövde. De var till och med för många. Just inget som planerades i förväg, och nu, helt plötsligt, har helgerna tagit slut, och det är inte så mycket kvar. Jag hade all tid i världen, för mycket av all tid i världen, och nu är snart loppen simmade och uppgifterna inlämnade och avbockade. Om jag orkar. Om åtta veckor. Och lika många helger. Varav de flesta helgerna fram till maj redan är planerade och inskrivna i almanackan på mobilen. Men jag är redo för vår. En ny vår. Förra året spelade jag Jag är en vampyr i mina öron på nästan samtliga promenader till och från skolan och simhallen. Lyssnar jag på den nu så ser jag varm vår-asfalt med slaskiga snörester framför mig och jag vet hur glad och fri jag kände mig. Någonstans minns jag inte hur jävla slut jag var, både i kroppen och huvudet, det har jag förträngt känslan av, men jag vet att jag var det, och det räcker för mig. För känslan var väl inte så tacksam. Nu ska en ny låt väljas och älskas på min ipod, en ny låt som jag kan promenera in våren med. En låt som jag nästa år kan lyssna på och tänka "fan vad allt gick bra 2009, vad fint det var och så mycket jag orkade med". Men vi får väl se.