Jag är aldrig så liten som när jag är sjuk. Jag blir gnällig, jag klagar, jag tycker synd om mig själv och jag blir mycket, mycket ledsen av mig. Jag blir, kort sagt, fem år igen. 
Jag vill ha det precis som förut, när mamma tvingade i mig hostmedicin och jag fick ligga på filtar i köket medan hon stekte köttkakor, som var precis det enda jag kunde tänka mig att äta just då. Jag kan fortfarande komma ihåg lukten. Jag tittade på inspelningar av Ariel och bumbibjörnarna och höjdpunkten på dagen var Björnes magasin alternativt när pappa kom hem från jobbet och tyckte synd om mig på riktigt.
 
Nu har jag haft ont i tio dagar. Sovit dåligt i tio dagar, och bytt ut migränen mot influensa. Otacksamt? oh yes.
Min dag igår genomleds med skräckblandad förtjusning över det jag var tvungen att göra men också ville göra.
Lindas födelsedags firande blev hur bra som helst, kakan blev mer än ätbar och Linda skrattade åt att ljusen på kakan var uppradade som att hon fyllde 81. Hon sa "sånt får man räkna med när det är anna och märta som ska göra något". Isak däremot tyckte det var förnedrande. Men vi valde ju bara att placera ljusen på bästa estetiska vis.
Vi fikade, pratade, drack kaffe och jim smakade på alla kakor. Sen började jag frysa. På riktigt. Jag skakade på bästa milkshake-vis och fick till sist en alvedon och en filt av linda. Jag kanske inte mådde så bra, men jag hade för allt i livet inte velat befinna mig någon annanstans just då.

Vi kom hem. Jag duschade in i det längsta på det varmaste vår dusch kunde uppbåda. Sen gick jag upp och la mig. Det hade jag inte sådär supermycket för. Efter en halvtimme vaknar jag och min kropp värker såpass att jag bara tar de tabletter som ligger närmast till hands. Första bästa. Det råkade vara min migrän medicin, men okej.
 
Efter mindre än tre timmars sömn vaknar jag igen. Jag har panik. Jag har över trettionio graders feber (jag som ALDRIG har feber). Jag är inlåst i täcket och jag är complete waste. Jag tänker att ja, det kanske blir bättre om jag går ner. Så jag går ner. Jag går runt. Jag gråter en stund i hallen för att jag tycker så synd om mig själv. Och sen går jag upp. Sitter i sängen som ett knappt levande kolli. Överväger att gå och väcka mamma så hon kan trösta mig som förut. Det hade nog hjälpt, mammor har sometimes den effekten. men jag väcker henne inte. Istället går ner igen. vandrar runt. Dricker vatten (tror jag). Gråter lite till och går iallafall till sist upp och får sova ända till nio...

jag åker ingenstans idag. jag ska ligga hemma i kiruna och det ÄR jättesynd om mig. Nu har tåget dessutom (kanske, man vet aldrig med sj) gått. Så jag kommer ingenvart längre, även om jag skulle vilja. fast jag vill inte.