Jag vet inte om alla känner som jag. Men ibland blir man hopplöst trött. Hopplöst irriterad. Hopplöst arg.
Just inte på nånting egentligen, just inte på nån heller, men sometimes så gnäller kärringen på posten liiite för mycket & damen vinkar inte så snällt som hon brukar. och jag är på god väg att bli en allmän kännetäckning för dålig stämning. Fast det egentligen inte är mitt fel för det är alltid;
nån som pratar lite för högt, lite för gnälligt, killen bakom mig i matkön som tar pastan på fel sätt, pratar när det blåser så det inte hörs, hon som inte är trött men klagar iallafall, hon som har långa dagen, logik jag inte förstår av nån jag inte känner men hatar likförbannat, som tar morötterna oseriöst, pratar, klagar, promenerar och äter långsamt och inte förstår precis hur galen jag blir. som förstör min dag, MIN dag, som river sönder den & papperskorgar den.
en del dagar är helt enkelt de flesta lite för dumma och lite för efterblivna för att jag ska lyckas hålla mig ifrån att bli helt vansinnigt tokigt irriterad. Så idag, är alla mina vänner retards. och alla andra också för den delen. Iallafall dom som är här, som jag kan ta på, se på & inte minst lyssna på.  
Ni andra klarar er, grattis! ni som inte finns här med mig, som ni borde...

jag tar tillflykten till ingenting (egentligen) och försöker gömma mig under sängen sådär som man gjorde när man var liten och alla bra gömställen blev upptagna i Kurragömma. Och jag blir alltid hittad först. Ett halvdant försök.
När jag har börjat längta hem istället och sakna allt jag hade för att komma undan. allt finns där men på det sätt jag inte riktigt kommer åt, som kalkbrist i riktigt långa naglar.
Påminner mig om hur bra det var, är, och hur jävligt det hade kunnat bli, jag tar genvägen i det långa loppet. Men tar tag i nåt direkt för en gångs skull. i tron, i tänket & i fantasin. Självförnekelse & tillrördhet.
Visst blir jag osäker, det kanske inte är dom som är felet, det kanske är jag.
Jag har kört fast i minnet av mig själv och allt som var mitt, som fanns inom räckhåll. 
Byggt upp förväntningar som höga torn på sandstränder, en lös grund att stå på. Sånt som blåser omkull lätt. 
Det blåser lite nu, och jag har knappt märkbart börjat vackla. Men vacklar, iallafall, på en skev grund. 
Det är kanske nu jag ska släppa taget, tappa kontrollen och se vad som händer, skita i det där jag trodde från början, hoppas att tidvattnet inte kommer och sen flytta lite längre åt vänster där det iallafall finns lite asfalt till hands.
Men jag är en ganska feg person (ja, jag är det), så jag raserar inte nånting frivilligt. däremot så är jag ganska klumpig så jag ramlar kanske ner, och det känns inte alltför skrämmande eller obekant. jag är här. det handlar bara om vilket sätt jag fortsätter att vara här på.
Men när jag gick in i duschen, ensam för en gångs skull, efter träningen idag så var det med lite mjölksyra från morgonen kvar i benen och känslan av hur väldigt rätt det var, hur rätt allt kändes just då, hur säkra mina steg var och hur hemma allt har blivit. och med minnet i bakhuvudet av hur jobbigt allt kan vara, vetskapen om att det kan bli fel imorgon. Men en dag i taget. jag har bara en dag i taget. Och det här har varit min onsdag, även om jag för några minuter hade tisdag idag också...
herregud, jag vet inte ens var jag är i helgen. Jag åker nog hem bara, jag behöver min säng. min soffa & xbox 'til the morning med anna.

Manic Street Preachers - If you tolerate this (your children will be next)
(memory lane om något, en klump i magen med saknad av igår, onsdagkväll -98, voxpop med han den där som har krulligt hår och kanske var med i Bullen, vår gamla bruna yllesoffa kanske också den blå poolen, mamma, jag, emma. de två sistnämnda väntade då bara på Dr.Bombay som nog hade sitt highlight year. men mamma, hon gilade den här, och, så rätt hon hade. och pappa som kom hem när det tog slut, varenda gång)