Sofie, du frågade en gång om det måste ta slut. Du frågade mig om kärlek måste ta slut. Om man måste sluta älska nån gång. Och jag trodde det. Jag trodde det då & jag tror det nu också. Inte för att du förstod varken det eller det jag hade skrivit men det kändes som om du verkligen försökte iallafall. Kan du fortsätta älska nån som är död för dig för längesen så är du en bättre människa än mig.
Om du älskar det som inte finns längre, så döljer du dåliga sidor och minns det som varit bra, värt att tycka om. Du tycker med all säkerhet inte om personen som hon var när hon var här utan förevigar henne som ett helgon. En supermänniska såsom du ville att hon skulle vara. Hon var ingen heliga birgitta när hon levde och är det knappast nu heller. Ändå så.
Kommer du ihåg hennes snea näsa som förstörde ett sött ansikte? Eller kommer du ihåg hennes mjuka armar mot din hals, ett underbart leende och en bubblig röst som sa vi ska leva för alltid? 
Vi älskar det vi minns. Såsmåningom glömmer vi varenda misstag hon har gjort, varje gång hon smällt i dörren, skrikit i aggressioner och sagt att hon hatar dig. Du glömmer ansiktsdragen & fotografier är det enda du har kvar. En grav att gå till. 
Gör det inte lite för ont, orsakar det inte lite för mycket smärta att älska det du haft men inte längre kan få? Är det inte så?
Jag tror på att sluta älska. Jag tror på att släppa taget & gå vidare.
Man älskar inte saker som inte finns. Vi säger åt små barn att deras osynliga låtsas kompis inte finns, att han inte är på riktigt. Vi ber dem leka med nåt annat, nåt de kan ta på.Varför ska du älska det som inte finns, det som inte är riktigt? 
Händelser blir minnen & minnen är saker som slutat vara.Som inte finns. 
Vi hittar på minnen också. Hur många kan se sig själv som liten stå utanför pappas garage med en glass i handen? Eller se sig själv i den där mössan som mamma så många gånger berättat om?
Vi får historier om oss själva att bli till bilder & så småningom händelser vi är säkra på att vi kommer ihåg vi varit med om.
Jag vill inte tycka om nånting som kanske aldrig vart där. Det blir alldeles för smärtsamt att se sanningen i vitögat och inse att minnet vi älskat så högt är falskt.
Så nej, det vi känner när vår älskade försvinner är inte kärlek. Det är saknad. Och där tar kärleken slut.  Du tror att du fortfarande älskar fast du egentligen borde inse att det är just det du inte gör. älska inte, sakna inte. Vill du verkligen, verkligen älskas av din döda make? Frågar du mig så känns det lite makabert. Du säger att ndu inte tror på spöken, men du tror ändå att ni kan älska som förut.
Sofie, han tar med sig din kärlek också, han gör det. han tar med sig sin & han tar med sig din precis som ni delat på allt förut. Just där tar det slut. och då hjälper det inte att vara naiv & lättlurad, så jävla stort kärleksfullt hjärta har inte du, inte jag heller. you became a lovefool kanske Cardigans skulle sagt. Och dom har en poäng där tror jag.
 Och du, det finns en anledning till att ni säger "Vi hade allt". För ni hade det. Ni HADE allt.
släpp det förfan. let go.

Lars Winnerbäck - Där elden falnar(men fortfarande glöder)

jag skriver den från en stuga vid en sjö
det är lätt att bli blödig och nostalgisk

fast man bara bytt miljö

Jag är varken blödig eller nostalgisk. 
imorn kanske jag kan lära mig att älska som alla andra kan. Eller ljuger ni bara? Är ni så lyckliga som ni ser ut, eller regnar det bakom den nymålade fasaden?