"När jag om någon minut förhoppningsvis somnar i min egen säng ,så kommer det vara med en förbluffande surrealistisk känsla av att vara någon helt annan, vilja vara någon annan än den annan jag just verkar vara, och att vilja vara någon helt annanstans. 
Ikväll är det inte mig förunnat att få gå och sova med just bara mig själv och min alldeles alldeles egna kropp, utan den där hinten av "ja, jag ser ju ut såhär, men varför sitter armarna så märkligt till och varför är mina ben så lätta?". Förmodligen behöver jag hålla tag i vänsterarmen också. Den verkar aldrig riktigt sitta fast, den ramlar. Det känns som den ramlar. Mycket irriterande."

"Förra veckan promenerade jag hem från simträningen ensam. Det snöade och var alldeles tyst ute. Dämpat. 
Jag hade musik i öronen, som nästan alltid, såpass högt att jag liksom inte hörde nåt annat än just bara Annika Norlins kreativa sida. Det blir tyst en halvsekund i öronen. Jag kan lite snabbt höra knarrandet från snön under mina fötter. Sen hör jag hur det regnar. Ja. regnar. Häpnadsväckande. Jag tittar upp. Det snöar. Herregud. Jag ser ju att det snöar. Det är ju kallt och fruset och så. Men jag vet hur regn låter. Med ens började jag vackla lite. 
Då börjar Annika sjunga. "And suddenly, I don't feel fat anymore..." och den galet surrealistiska känslan förminskas genast lite. Blir liksom inte lika påtaglig när jag både insett och uppfattat att I don't sleep well börjar sådär, sådär regnigt. Jag hade glömt det. Men det var rätt okej ändå, det där att gå i snö till ljudet av regn. Lite som att titta på matrix upp och ner på Cosmonova med 3D glasögonen på. Intensivt."