-Märta, ska du inte ta och  julpynta lite på ditt rum? Mamma ser sådär bedjande frågande ut och kastar nostalgiskt ut orden till en ledande fråga.
Måste jag? säger jag, svarar med en lidande fråga och tittar tillbaka med en blick som inte är fullt så nostalgisk .
Mamma ser konstaterande ut och noterar att hennes dotters julhat inte alls blivit svagare det senaste året.
Du kan väl iallafall sätta upp en adventsljusstake? säger hon då och jag känner det som ett ultimatum. Hon frågar egentligen inte. Hon ber mig. På ett fint sätt.
Om du sätter upp den kan jag tända den....svarar jag och känner mig mycket storsint.
Mamma tittar på mig och vi har nåt en kompromiss. Hon går bestämt och hämtar min ljusstake.
Tidigare år har jag julpyntat. Men i år kanske jag inte längre måste. Samtidigt vet jag inte om jag verkligen vill ha en helt julfri något dyster zon inne på mitt rum. Men jag har på känn att jag får det. Om jag vill. Möjligen har mamma insett att det här med röda tomtar i fönstren, glitter över dörren och flörtkulslucior inte riktigt är min grej. Pappa däremot går runt och är besviken över att hans lilla skrutt inte tycks ta julen på lyckligt allvar utan mest önskar den var över.
Men faktum är att jag, för första gången på mycket mycket länge faktiskt ser fram emot julen. I älvsbyn håller jag den på så långt avstånd att jag när jag kommer hem tycker det är tacksamt med nejliksdoftande apelsiner i taket och en överdådig missbrukning av färgen rött. Men det är nytt i år. Första julen som inte tillbringas i Norge bland släktingar och äckligt god julmat. I år är vi hemma. Utan släktingar. Men helst med bibehållen nivå på julmaten.
Jag får komma hem från Älvsbyn och faktiskt komma hem. På riktigt. Slippa packa om och stressa vidare. För där någonstans har min jul alltid försvunnit. Jag har suttit vid middagar och diverse bjudningar med en enda tanke i huvudet "Se glad ut Märta. För fan. SE glad ut!". Och sen inte känt mig det minsta ärlig och uppskattande. Mamma som alltid, oavsett högtid, blir galet hispig och springer runt & är både irriterad OCH overksam. Pappa svär över att någon tagit det sista saltet och emma gör sitt bästa att hitta julglädje genom att spela julsånger på maximal volym. I det julträsket har jag alltid fastnat. jag har hamnat mittemellan. Köpt julklappar två dar innan vi åkt och sen packat in dem i all hast. Jag är ingen vidare talang på det här med att slå in presenter, men när det tvunget ska göras och dessutom under tidspress brukar resultatet onekligen bli väldigt hemmagjort, för att uttrycka det milt. Hade jag varit sju år gammal fortfarande så hade det varit okej för mina paket att se ut som de gör. Men inte nu. jag är ju förfan sjutton. 
Men i år kan jag smita undan julstressen hemma på raketvägen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kommer nämligen inte hem alls förrän den nittonde. Då kommer jag å andra sidan få stress-shoppa med både linda & anna ,men jag hoppas våra önskelistor ska underlätta åtminstone lite.
Det ska hur som helst bli väldigt skönt att få stanna hemma. Umgås, inte med släkten, utan med min lilla famijl och vänner som jag har svårt att hitta tid för annars. 
Jag ser fram emot att få gå nerför trappan den tjugotredje i mina röda och för högtiden mycket passande fleecetofflor och sjunka ner i ikeasoffan. Och för en gångs skull inte behöva packa upp min väska, pynta någon annans gran eller ha något att egentligen göra. Jag vill sitta där, skittrött, trygg och med både ett leende på läpparna och ett välstädat stort vardagsrum omkring mig och känna att allt julpyntet vi smällt upp, för första gången nånsin, inte varit förgäves.
Fast det är tre veckor kvar. Och även om jag i älvsbyn lyckats fly julen finns fortfarande verkligheten kvar här, den som jag verkligen måste ta tag i. Handskas med. Men det är svårt när jag i fem veckor tycks ha öppnat fel jävla lucka på bingolotto och kammat hem skitvinsterna.  100 kg tomatsoppa, torrfoder i ett år, två gratis förkylningar, Men kanske är det bara falluckorna jag öppnat.
hade chokladen i chokladkalendrarna inte varit så vidrig hade jag köpt en och ätit mig fram till julafton på en gång.
men när jag väl är klar här och kommer hem vill jag bli omhändertagen. jag misstänker att det nog behövs.
Någons dotter är mindre än när hon åkte.
 
Billie the vision and the dancers - Ask for more