Jag hatar barn.  eller som dom så fint sa det på radion en gång i somras: "ibland vill man bara strypa dom". Pappa & jag tittade då på varandra & utbytte menande blickar. Vi var på väg till Linköping för att hämta en glad kompis som SJ tappat bort någonstans på vägen mellan Nässjö & Mariannelund.
I onsdags kändes det så i duschen. ibland vill man bara strypa dom & andras barn är äckligast.
 Med kroppen halvt ihjälsimmad snabbstaplar man frysande (& ganska illamående) ut i duschrummet för att där välkomnas av fyra stirrande sexåriga flickögon (hade jag fått bestämma hade de bara funnits ett halvt öga på varje unge). 
Sofie & Cissi tittar på mig med en blick som säger; NEJ MÄRTA. dom förtjänar att leva. 
Jag frustar lite besviket & tvättar istället håret. men just när det skummar som bäst & öronen är helt vita hör jag två små, gälla flick röster so m säger (mer vrålar, hojtar, inte säger, barn pratar inte, dom äcklar) som iallafall säger STEN, SAX, PÅSE! STEN, SAX, PÅSE! STEN, SAX, PÅSE!
Jag hör det där GENOM skumtäcket i öronen. Mina skyddande skumbarriärer är nedbrutna. gah.
jag vill skrika. jag vill slå. jag vill duscha snabbt & be barnen dra åt helvete. men jag KAN inte. det är så patetiskt. Marilyn Manson kan knulla med åsnor & jag kan inte ens be två småflickor köra upp stenar,saxar & påsar i mumindalen. Så oerhört frustrerande. OERHÖRT.