Nu tänker jag. Nu kan jag gråta. Och jo,jag kan gråta nu. Men jag vill inte. Min mormor är död.
Och jag vill inte gråta. 

Det är konstigt det där, egentligen. Att jag inte vill gråta. Jag som alltid vill gråta. Ibland gråter jag för att jag kan, nästan enbart för att jag kan och ibland för att det är skönt. För att jag, ja, vad ska jag säga, behöver lyfta lite på locket. Nu vill jag inte lyfta på något lock. Min mormor är död.

Och jag vill inte lyfta på locket.

De gånger jag faktiskt velat lyfta lite på det där locket så har jag frammanat diverse hemskheter i mitt huvud. Målat upp skräckscenarion på näthinnan med syfte att få gråta lite för att det ju är så förbannat skönt. Det värsta är, och som jag mår lite dåligt över nu, att jag påfallande ofta frammanat mormor-dör-scenariot. Liksom provat på det lite. Känt efter lite hur det skulle kunna tänkas känna om hon plötsligt försvann och inte fanns här längre. För att sedan, efter lite gråt naturligtvis, ta fram en ny bild i mitt huvud på en skrattande, mycket vacker och i allra högsta grad väldigt levande mormor. Men i det där scenariot befinner jag mig nu. Utan möjlighet att egentligen torka tårarna och i trygghet konstatera att hon visst lever. För det gör hon ju inte. Inte just här i alla fall. Hon är död. Det är sant. Och därför vill jag inte gråta.

Jag har ju gråtit, det har jag. Smått hysterisk under kortare stunder. Men inget långdraget. Inget fullständigt uttömmande hjärtskärande himlastormande söndergråt. Inget sånt. Jag vågar inte. Jag vågar inte riktigt släppa greppet. När jag har gråtit över mormor tidigare så har det alltid varit med hejd därför att jag i bakhuvudet vetat att hon är här. Och nu. Jag vågar inte. Fan. Jag vågar vågar vågar inte för jag är rädd att det ska ta mycket lång tid innan det där gråtet tar slut (och tar det slut?).

Mormor hade det bästa som fanns. Har det kanske fortfarande. Hon hade hjärta större än världen och armar öppnare än paket på juldagen. Hon tittade dig i ögonen och såg ett hjärta. Du kunde inte gömma dig. Inte vika med blicken.

Men nu, nu viker jag lite med blicken. Trots att jag nog vet att hon ser det. För jag kan inte, kan inte ta in riktigt att hon har blivit så tyst. Så jag smiter lite. Vägrar tyst att se mig själv i ögonen. Vägrar tyst att titta in i hennes samtidigt och gråta alldeles hejdlöst. Jag vill inte.