Jag är nitton år. Nitton år och sjuk. Inget gör mig så liten som en förkylning.
Och nu är jag åtta. Eller jag önskar i alla fall att jag var åtta. Jag hade kunnat ge min vänstra hand för att vara lilla märta.

Märta åtta.

Märta som ligger på köksgolvet ovanpå ett täcke och några fårskinn och en mamma som står en bit ifrån mig och steker köttfärsbiffar. Lukten. Hur trygg jag var. Hur jävla skönt det var att ligga på laminatgolvet med matoset hängande över mig. Min vänstra hand. Jag hade velat vara där.

Jag har aldrig haft såhär många påbörjade böcker hängande över mig. Jag har börjat men inte slutfört. Bokhandlaren i Kabul står som en trofé i bokhyllan och har stått där sen jag fick den för fyra, kanske fem, år sen. Jag fastnade på sidan 32. Jag tror kanske inte jag fastande heller. Jag gav upp. Bara.

En engelsk och mycket snygg version av Svindlande Höjder packas upp och ner i väskor men jag har inte kommit längre än 25 sidor. Den var för svår. Det visste jag nog från början men det vackra omslaget höjde mina ambitioner. Alla vackra engelska ord som läses men som inte förstås hur gärna jag än vill förstå.

Anna Gavalda boken läser jag i då och då. Några sidor i taget. Jag har svårt att få sammanhang men orden vävs samman så underbart fint att jag inte ser skogen för alla träden. Jag tycker om träden & går vilse i skogen.

Som att det inte var nog lånade jag en bok av min pojke. Nu har High Fidelity läsandet också gått i dvala och allt känns mycket mycket trögt. Jag undrar lite stilla vad som hänt. Såhär långsamt har ingenting någonsin gått, inte sen det tog mig ett år att läsa ut Stephen Kings drömfångare. Jag har fortfarande inte kommit fram till om det året var tid till spillo