Det har inte börjat så bra för oss. För mig. För Cissi. Vi har börjat tro att detta inte är vår höst. Men förra hösten var inte heller vår. Hon hade haft körtelfeber, jag hade svårt att komma tillbaka efter sommaren bara. Så det här måste, borde vara, vår höst. Vi väntar nu. Hello Jesus. Hello god. Fixa till det nu för fan.

Vi kanske bara behöver, ja, komma igång? Det är kanske så det är. För nu, vi ramlar bara runt. Ibland så rasar vi kanske lite till och med.

 Det finns inte riktigt något vi måste göra. Allting är helt plötsligt så väldigt underordnat allt annat. En kopp te i soffan framför vår Black Pearl tv blir prio ett och vi orkar knappast promenera till konsum, än mindre googla Perus statsskick.. Vi har inte tid när vi har tid. Sagas shakespeareinspirerade Ikea-filt är så mycket mer att svepa in sig i än bladen till våra skolböcker.

 
Ibland så vill jag inte prata. För att det inte finns något att berätta. Det finns inget jag har gjort, sagt eller tänkt som är av värde längre, som är intressant att dela med sig av. Som väcker känslor. Ibland vill jag inte prata för jag vet att ingen lyssnar på riktigt.

Det enda jag vill säga är ”jag har tappat det”. Det är så det är. Jag tappar. Med jämna och ojämna mellanrum så förlorar jag nånting som jag haft. Ibland så råkar nån finnas där när nåt annat inte finns längre.

 
Cissi kom in en gång. Hon stod i dörren till mitt rum. Hennes ansiktsuttryck var mycket roat men minst lika mycket undrande när hon såg på mig. Ett ”vad gör hon nu”. Och felet var kanske att jag just inte gjorde något alls. Jag stod mitt på golvet i mitt lilla älvsbyrum, med ett blått underlakan i händerna och tittade vilset och obeslutsamt omkring mig.

Vad gör du? Undrade Cissi då.

Jag vet inte. Svarade jag. Och gud vet att jag inte visste. Det var nåt med det där blåa underlakanet. Nåt jag skulle göra.

Cissi ser fortfarande både road och frågande ut och undrar fortfarande vad tusan jag håller på med. Jag skrattar lite, småhysterisk & fånigt nasalt, som jag gör ibland. Jag vet inte. Jag har tappat det.

 Precis där, på golvet, med lakan fortfarande händerna så kunde jag inte riktigt längre minnas vad det var jag ville. Skulle jag bädda rent? Var lakanet ens rent? Eller skulle jag bara byta plats på madrasserna i rummet så det blev lite mera estetik? Höll jag i ett blått lakan för att jag var trött på att det gröna korvade sig allra innerst i sängen? Det var kanske lite av varje. Men det var skit samma.

 Jag är rädd för likgiltigheten. Hos mig. Och hos andra. Jag är rädd för att inte känna. Det är en mardröm att vara kall och ärlig. Det är inget jag vill. Det är inget att vara stolt över. Det händer inte så ofta, men det händer ändå. Ångest.

 
Ibland överkompenserar jag kanske det där. Likgiltighets-skräcken som kryper i bröstet resulterar ibland i ganska häftiga känslostormar. Utan att jag egentligen är medveten om det. Mellan mina små falluckor ner i nonchalansträsket så känner jag så jävla mycket. Att vara ledsen är bättre än att inte vara där. Att vara sårad är bättre än att inte bry sig. Att vara glad är fantastiskt. Att vara arg är ibland fruktansvärt befriande. Lugnet efteråt, även om det kan dröja, är värt all ödslad bagatellartad ilska i världen. När aggen försvinner så blir allt så jävla mycket enklare. Andetagen blir lite lättare.

 Trots detta så är jag ofta, relativt ofta, just likgiltig. Mot min önskan. Det varar sällan länge, men varje gång vill jag riva sönder likgiltigheten med mina små små händer och hysteriskt skrika att jag visst känner någonting. Det gör jag inte, istället letar jag och letar efter något som kan ge mig lite värme eller göra mig åtminstone lite upprörd så jag kan ta tag i mig och säga något vettigt. Det hjälper att ha någon i närheten. Men för det mesta drar jag mig undan och faller på egen hand. Jag blir lite rädd och måste ensam hitta tillbaka till ambitionerna, prestationerna, energin, viljan, min längtan och alla drömmarna. Detta sker många gånger med banala metoder. Jag kan fundera över vilken maträtt jag för tillfället vill äta upp mest av allt eller så tänker jag på nåt långt långt bort som jag kan längta till. Det brukar fungera: men längtan och känsla är viktigt för mig.

Känsla är det vackraste som finns.

Varje ledsen stund gör glädjen lite mera eftertraktad. Kanske mindre svårfångad. Jag hoppas det. Vardagsglädje är bäst av allt. Små oförargliga saker som sprider en viss lycka i bröstet. Om än så liten. Man vet att det här har jag glömt om två dagar, men det spelar fan ingen roll. För i en halvtimme har man fått det man velat och varit nöjd med det. Jag är sällan nöjd och då är det skönt att i alla fall under en kort tid få känna lite tillfredsställelse.

 Jag tycker om varianterna. Variationerna. Jag vill ha lite av varje och balansera upp mig på det. Att ha samma tvål i köket som i badrummet och läsa samma bok varje vecka är inte alls så särskilt spännande. Det är inget för mig. Det är inget att längta efter. Att däremot ha två olika tvålsorter på två olika platser i huset. Det. Jag tvättar händerna i köket för idag vill jag lukta honung och vanilj, men imorgon, då ska mina händer dofta blåbär. Det ger, om än inte spänning i vardagen, så iallafall en varierande trygghet. Lite som att ha flera hem i olika delar av landet. Stabila punkter utspridda med stor variation.

 Jag tror på att veta vad man vill också. Fast jag själv mycket sällan vet det. Det behöver inte alls vara så stort och så uppblåst som alla verkar tro att det är. Att veta vad jag vill betyder inte att jag ska veta i vilken stad jag vill bo när jag fyller trettio. När jag vet vad jag vill så menar jag egentligen att jag vet vad jag känner. För stunden. Och för en stund framöver. Jag vill ha hemmagjort potatismos till middagen. Jag vill ha en massage av cissi eller en kopp te i min älskade kopp. Det behöver inte vara mer än så. Det är nånting att hålla fast vid några timmar till. Nåt att tränga undan likgiltigheten med och något att bry sig om fram tills dess att jag återgår till att häftigt känna någonting för allting. Det är så jag vill vara.

 Kent – 10 minuter (för mig själv) som en del söndagar känns, som en del måndagar känns. Såhär känns det inte nu. Men ibland så känns det just sådär. Mellan sommarsnön och glädjerusen.

Seabear – Arms