Jag sitter här nu, i Älvsbyn, i min skeva säng där bäddmadrassen aldrig tycks hålla sig på plats. Näsan rinner. Ögonen rinner med. Inga tårar. De bara rinner. Det är meningen att jag ska vara frisk nu, så jag har redan nu börjat se rinnandet som kroniskt. Går från att vara sjukdom till att bli ett tillstånd.

Jag har haft mycket att göra. Jag har nästan alltid, mycket att göra. Dagarna uppdelade i prydliga sektioner med annalkande kaos i bakgrunden. Jag tyckts alltid vara snäppet ifrån kaos. Ett steg ifrån att rasa eller en huvudvärk ifrån ett liv. Kanske.

Förra onsdagen var bra. Allt gick bra den onsdagen. Allt jag skulle göra klaffade magiskt, min veckoplanering blev till tre veckors planering med helvetes massa att göra. Men jag hade koll. Jag hade flyt. Jag visste vad som krävdes och jag visste att jag hade det. Jag var pepp. Jag var ivrig. Jag var glad. Framförallt var jag glad. Jag var så jävla glad. Jag var till och med så jävla glad att ni frågade varför jag var så jävla glad. Sen att glad är det näst-tråkigaste adjektivet som finns bortsett från snäll är en helt annan sak. För jag var ju just det, glad. Inte så värst snäll alls, men glad. Simply.
Jag var så glad att jag var hög. Eller så var det kanske så att jag var så hög på prestations-iver och kontroll-tillfredsställelse att jag verkade glad. Det ligger nog mer åt det hållet. 

Jag har rätt mycket otur annars. Planerar jag a walk in the park så kan du ge dig fan på att det ska regna. Har jag missat frukosten och kräkts lunchen så kommer det garanterat vara något oätbart till middag. Är jag kissnödig så är toaletterna avstängda. Hela tiden finns det där som säger "Märta, du gjorde fel val". Nån som viskar att det här blev inte helt bra. Du felade. Du misslyckades. Varför tittade du inte på vädret innan du bestämde dig? Varför vaknade du inte i tid till frukosten och varför kissade du inte hemma innan du gick? 

Allt det där skrämmer mig. Jag är fullständigt livrädd att någon ska se mig som hon jag är. Rätt vanlig. Och ändå blir jag så arg när ni inte förstår vem jag är. Begriper er på mig. Vad jag säger, tänker och gör. 
Ni har sagt "märta du behöver ju aldrig kämpa, du har det så lätt för dig". Och då blir jag tvådelad. Helt plötsligt. Halva Märta blir nöjd och tänker "vad skönt att jag verkar hel och sammanhållen. Vad bra att de tror att jag är Superwoman. Vad skönt att masken höll". Hon som klarar allt utan att blinka.

Den andra halvan däremot blir arg. Förbannad snarare. "Syns det inte att jag trampar under ytan för att inte sjunka? Ser ni inte mina sömnlösa nätter och ringar under ögonen? Förstår ni inte hur hårt jag kämpat och hur mycket viljestyrka jag uppbådat? Tror ni på riktigt att jag har så svag karaktär att jag inte orkar slåss? Att det går bra för att jag på något sätt skulle ha fördelar? Att jag är född, jag vet inte, bra?
Jag är född ambitiös. Och jag har inget jävla smörgåsbord framför mig.